Testade Instagrams nya frågefunktion igår och fick in väldigt många frågor från er – så kul! Här kommer första omgången med svar.

Minns en morgon nyligen då jag vaknade upp till en grå, svensk vintermorgon med svår mensvärk och dunkande huvud. Vad är det första jag gör? Jo, jag tar fram mobilen och surfar in på Instagram!

I min poddintervju med träningsprofilen Lovisa ”Lofsan” Sandström kom vi in på det här med do’s och dont’s i sociala medier. Och en sak verkar vara klar: man ska helst inte vara ledsen, särskilt inte på Instagram.

Så, då har det hänt igen för för femtioelfte gången. Nu blev jag faktiskt så irriterad att jag kände att jag måste skriva ett inlägg. Det handlar om en typ av mejl som kommer i snitt två-tre gånger i veckan. Så här lyder det:

Att sociala medier förser oss med en informationsmängd långt över vad vi egentligen behöver är ju inget nytt. Ett inslag i just sociala medier som har fått mig att fundera en del den senaste tiden handlar om hur bikinibilder och andra ”avklädda” bilder påverkar oss.

Att bli avföljd i sociala medier idag är för många värre än att inte bli bjuden på den coola festen. Eller kanske värre än att få nobben av personen man vill dejta. 

Träning, träning, träning. Ironman, ultramaraton, swimrun, hinderbanelopp, maraton, ultratriathlon… Visst finns det många utmaningar i träningsväg att sätta tänderna i.

Nyvaken och förkylningsyr surfade jag in på Instagram i morse. Möttes av flera inlägg om glöggmys med vänner, framför öppna spisar i klanderfria, superstylade hem.

Har du funderat över hur du skulle kunna ta bättre bloggbilder? Tycker du (som jag) kanske rentav att det är superkul att fotografera? Det finns många anledningar att lägga lite extra krut på bildmaterialet, för jag tror att de flesta är överens med mig om att bilderna är viktiga.

Det fanns en tid då löpning var det absolut viktigaste i mitt liv. Jag planerade hela min tillvaro efter löpning och kunde bryta ihop ifall ett pass eller ett lopp inte gick som jag ville.

Kände mig ofta som den där misslyckade, långsamma tjejen bredvid mina snabbfotade vänner. Och inte blev det bättre av att flera som läste min blogg om löpning, som då låg på Svenska Dagbladet, ansåg att jag fick för mycket uppmärksamhet med tanke på hur ”långsam” jag var. Men jag stod fast vid min övertygelse om att jag också hade en plats som löpare och blev stolt och glad över alla läsare som hörde av sig med peppande tillrop.

Idag har det snart gått exakt sju år sedan jag skrev mitt första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se. SJU år! Det är lång tid och naturligtvis har det hänt saker sedan dess. Löpning är fortfarande en stor passion för mig, men mitt förhållningssätt till sporten har förändrats ganska radikalt. Numera springer jag därför att jag vet hur bra jag mår av det och jag för att det gör mig mer skärpt i mitt arbete. Och ej att förglömma: jag blir en piggare och mer närvarande mamma och sambo. Styrketräning ägnar jag mig också åt så mycket jag hinner, för att förebygga löparskador men också för att orka med vardagen. Lyfta matkassar, min son och flytta runt möbler i lägenheten utan att få ont, till exempel.

Jag har också betydligt fler intressen idag än när jag nördade in mig som mest på löpningen. Jag har träffat en sambo som älskar matlagning, vilket har smittat av sig på mig på ett positivt sätt. Jag har blivit mer nyfiken på trender inom mat och plockar ut de bästa russinen ur kakan för att skapa min egen kosthållning som jag tror på. En lagom mix av nyttigt och mindre nyttigt funkar fint för mig. Mitt intresse för fotografering (är fotonörd sedan länge) har fått ett uppsving sedan jag köpte en ny kamera och så skildrar jag förstås också gärna min familj då och då i mina kanaler.

Jag har märkt att det inte är helt okomplicerat att delvis byta spår, att inte enbart skriva inlägg på typen ”Idag sprang jag ett så här långt pass som gick så här fort och det var sååå härligt!” Folk saknar det gamla upplägget med enbart löpning och hör av sig och berättar det. Några hör inte av sig alls, utan avföljer bara. Så är det förstås och inga konstigheter med det, men visst är det intressant. Jag tänker att många andra sociala medier-personer har samma dilemma: hur breddar man sig på ett framgångsrikt sätt?

När jag funderar ett varv till kommer jag på mig själv med de att tänka de här tankarna. Varför är det egentligen så viktigt vad folk tycker och tänker? Varför får jag för mig att jag borde ”skapa” en officiell yta som inte är sann? Klart du inte ska, Petra! Du ska vara dig själv. För jag hoppas fortfarande att det är just det som är bäst av allt: att man är sig själv.

Eller vad säger du?

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen och Petra Månström)