Hoppas du har haft en skön sommar! Jag hade ambitionen att blogga betydligt mer, men det blev inte så. Och så här i backspegeln var det nog smart att tagga ner lite, för nu är jag tillbaka med en massa ny energi! Ser verkligen fram emot den här hösten.

Under sommaren har min kära vän och poddkollega Malin Ewerlöf och jag bland annat spelat in fyra inspirerande filmer i samarbete med Lidingöloppet och deras millopp Rosa Bandet-loppet. Men tipsen i klippen har du nytta oavsett vilken distans du väljer att springa, så jag vill verkligen rekommendera dig att kolla in de två klippen vi hittills har släppt här nedan. Är du inte redan anmäld till något av Lidingöloppets lopp så är det ett hett tips, det brukar alltid vara härligt, friskt löparväder och underbar stämning ute på Lidingö den sista helgen i september.

Måste också säga att vi är så glada och tacksamma över att så många hört av sig och undrat när nästa avsnitt av Ewerlöf & Månström kommer, det värmer! Kan glädjande meddela att avsnittet nu ligger ute, temat är Lidingöloppet! Vi delar med oss av en massa tips om hur du som är sugen lyckas springa på medaljtid, hur man blir en bra löpare uppför och utför backen (bland annat ett mycket bra tips som jag nyligen fick lära mig och har använt i VARJE backe sedan dess!), hur man ska tänka om man alltid tror att man tränat för lite inför ett lopp – plus en massa annat! Lyssna i spelaren nedan:

Nu är vi nyfikna på vad just DU tycker om klippen och poddavsnittet, berätta gärna! Kram!

Det är alltid många som hör av sig och frågar efter receptet på den här underbara räkpastan när jag lägger upp bilder på den i mina Insta Stories. Så, på begäran, har mitt matlagningsproffs Jonas här skrivit ner det hittills superhemliga receptet!

2 portioner

500 g räkor
4 torkade peperoncini
9 vitlöksklyftor
5 dl vitt vin (samt två glas till kocken)
En näve hackad, färsk persilja
Valfritt: bottarga (torkad fiskrom)

1. Skala räkorna, spara skalen.
2. Täck botten av en stor kastrull med olivolja. Hetta upp på medelvärme. Lägg i 4 torkade peperoncini samt 5 krossade vitlöksklyftor, låt oljan ta smak utan att bränna vitlöken.
3. Öka temperaturen, tillsätt räkskalen och ”rosta” i oljan i ca 5 minuter. Tillsätt det vita vinet och reducera till hälften.
4. Sila av räkskalen, vitlöken samt peperoncini i en ny kastrull.
5. Koka upp vatten häll i riktigt med salt. Koka önskad mängd spaghetti enligt instruktionen på paketet al dente. Spara lite av pastavattnet.
6. Ta den stora kastrullen, häll i lite olivolja i botten, skiva 3 vitlökar och en halv färsk chili (undvik kärnorna).
7. Häll i pastan, tillsätt vinreduktionen samt en skvätt pastavatten. Innan servering kasta på räkorna och persilja samt ev bottarga.
8. Servera gärna med ett glas iskallt, vitt vin.
9. Buon appetito!

Foto: Petra Månström

Fick ett DM på Instagram nyligen, med en fråga som återkommer i olika varianter hyfsat ofta. Därför tänkte jag nu besvara den här, så häng med!

Hej Petra!

Hur länge/mycket anser du att man ska ha löptränat inför sin första mara? Jag anser mig vara bra grundtränad. Just nu genomför jag klassikern, så senaste månaderna har bestått av mycket cykling inför Vätternrundan samt simning inför Vansbro. Det som sedan återstår är endast Lidingöloppet. I maj sprang jag även mitt tredje Göteborgsvarv och kom in på 1.45, PB för mig.

Jag har länge varit sugen på maraton, men har inte planerat in det i år. Men idag fick jag ett plötsligt sug att springa något i slutet av augusti. Tanken är i så fall att inte springa i alltför högt tempo, utan snarare se det som en bra övning i att springa längre och långsammare än vanligt eftersom det behövs på Lidingöloppet. Jag är dålig på det då jag sporras rejält av att slå tider etc. Bra övning med andra ord, fysiskt och psykiskt!

Är det för sent påkommet att klara en mara om 7 veckor? Vill ändå komma i mål med en bra känsla och inte halvt döendes.

Stort tack!

Mathilda 

Det här är som sagt en ofta återkommande fråga, det här med hur mycket man bör ha löptränat inför sin första mara. Det korta svaret är (tyvärr) att det varierar väldigt mycket från person till person. En person kan i princip snöra på sig skorna och ta sig runt på ett riktigt bra sätt utan att knappt ha sprungit tidigare, medan en annan kan drabbas av överbelastningsskador med lång efterföljande rehabilitering.

I just det här specifika fallet skulle jag definitivt rekommendera att vänta med maran till efter Lidingöloppet. Att riva av sin längsta distans någonsin endast en knapp månad före tremilen ute på Lidingö hade i alla fall inte jag grejat, varken psykiskt eller mentalt. För man ska komma ihåg att ett maraton är inte bara en rejäl fysisk urladdning, utan också en stor mental utmaning.

En bra grej att fråga sig själv är vilket lopp du prioriterar? Är det maran eller Lidingöloppet? Av frågan att döma låter det som att maran är tänkt att bli ett ”kvalitativt långpass”, men lite mer än 4,2 mil på hårt underlag (om det nu är en klassisk asfaltsmara det handlar om) sliter på benen oavsett vilket tempo man håller. En tumregel vid återhämtning brukar vara cirka ”en vecka per tävlingsmil”, så ungefär en månad lär behövas för att återhämta sig helt från maran. Att ha en mara i benen (och i huvudet) påverkar såklart också den fortsatta löpträningen och förberedelserna inför Lidingöloppet.

En annan viktig sak att ha i bakhuvudet är att överbelastningsskador sällan dyker upp direkt. De kommer smygande, ofta efter en period av kraftigt stegrad belastning över kort tid, och sedan kan det vara kört för en bra tid framåt. Du kanske klarar både maran och Lidingöloppet alldeles utmärkt, men hur vill du att träningen efter de båda loppen ska se ut? Är du beredd att ta risken att eventuellt drabbas av en skada efter loppen? Sådana saker kan vara bra att tänka lite på.

Personligen hade jag väntat med maradebuten tills jag gjort bockat av Lidingöloppet, hunnit återhämta mig och sedan haft en tid på mig att träna specifikt inför maran. Den specifika träningen inför Lidingöloppet och maran ser ju rätt så olika ut, så länge maran går på hårt underlag. Är det en fjällmara kan det förstås vara lite annorlunda, men långpassen inför maran behöver hur som helst generellt vara längre än inför Lidingöloppet. Sedan tycker jag att premiärmaran förtjänar lite specifik träning, så att du inte riskerar att bli avskräckt eller rentav inte kunna springa fler maror än just den.

Men återigen, alla är olika och svarar olika på en viss belastning. Jag kan bara ge råd och berätta om hur jag själv hade gjort. Beslutet är upp till dig 🙂 Stort lycka till, vad du än bestämmer dig för!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen (från Prag maraton 2017)

Det senaste året har det handlat otroligt mycket om att bita ihop och kämpa för mig. Jag trodde att jag hade lyckats lägga det mesta bakom mig, åtminstone det värsta. Men nu när det är semestertider och jobbet går lite på halvfart så kommer allt tillbaka. Shit, tänk att jag inte var beredd på det. Inte det minsta…

Svackan började med pappas bortgång i juni förra året. Sedan hade jag en rejäl jobbkris en tid senare, den har jag inte orkat skriva eller prata så mycket om men kanske när jag samlat ihop tankarna bättre. För att toppa det hela så drabbades jag av mensblödningarna från helvetet med följd att jag knappt orkade resa mig ur sängen på morgnarna, någon träning var det definitivt inte tal om. Men ändå höll jag skenet uppe, att krascha fanns liksom inte på kartan. Min mamma behövde ju stöd, min son behövde sin mamma och min sambo behövde sin sambo.

Visst har jag fattat att folk dör, att döden finns. Att den är på riktigt. Men det är när man drabbas själv som polletten verkligen trillar ner. Det känns jättekonstigt när mamma kommer på besök och jag liksom inser att det bara är hon som står där i dörren. Att pappa aldrig mer kommer att vara med. Att han nu är någon helt annanstans. Har så svårt att ta in det.

Känner jag efter för mycket? Borde jag bara bita ihop och kämpa på utan att prata så mycket om det? Kan man ”prata sönder” sitt mående? Har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, av många anledningar. Kanske främst för att jag rätt så ofta har trillat ner i större eller mindre svackor det senaste året och inte vill bli den där som ”gnäller om allt”. Men samtidigt känns det viktigt att outa verkligheten.

Vet ni vad jag saknar allra mest? Jo, att folk ska inse att jag fan inte är det minsta stark. Att jag också vill få vara svag, få gråta och få tala om hur jag mår – på riktigt. Men jag märker att den kärva verkligheten är jobbig för andra att ta in. Särskilt om man själv inte har drabbats av några förluster. Om alla ens nära och kära fortfarande lever och man har kontakt

Hmm. Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här, men det var skönt att få skriva av sig lite.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Redan på väg till cykelstället precis utanför ingången till skolan knöt det sig i magen. Hela kroppen hade liksom ställt in sig på det värsta.

Och visst hade jag anledning till onda aningar. Någon hade förstås bestämt sig för att låsa fast min cykel i cykelstället med ett annat lås så att jag inte kunde cykla hem. Och inte kunde jag ringa hem till föräldrarna och be om hjälp heller, för året var 1989 och mobiltelefonen hade ännu inte blivit något för gemene man. Så istället blev jag stående som fastnaglad där vid cykelstället och liksom bara väntade på att något mer skulle hända, allt medan paniken växte.

”Stick hem och hångla med dina gosedjur, jävla pluggis!”

Jamen såklart! Såklart att det var just de där två som skulle jävlas med mig – igen. Johan och Calle. Eller egentligen var det Johan som var den värsta mobbaren av de två, Calle hängde mest bara med. Men Johan var verkligen vidrig och om han inte hånade mig i skolkorridoren så hittade han på elakheter som att låsa fast min cykel så att jag tvingades gå hem, lade taskiga lappar i mitt skåp, knuffades och höll på. Dessutom lyckades han vända större delen av klassen mot mig också, så högstadietiden var verkligen en ren pina. Avskydde i stort sett varenda sekund.

Att inte bry sig särskilt mycket om sitt utseende, att ha tjocka glasögon, att vara kortklippt och inte ha långt hår, att inte stå i rökrutan, att inte skolka utan istället vilja satsa på skolan, att längta efter att lära sig nya saker – det gjorde mig till ett tacksamt mobboffer. Och bland det värsta var att jag inte blev tagen på allvar när jag försökte prata med vuxna om det som pågick i skolan. Ofta fick jag höra saker i stil med:

”Han är nog bara kär i dig! Han skojretas ju!”

Så till slut orkade jag inte försöka få upprättelse, utan bet ihop och hoppades att allt skulle gå över när jag började i gymnasiet. Vilket det också gjorde. Men mobbingen under högstadietiden startade något i mig. En vilja att en dag ta revansch, att bli framgångsrik och känna att jag inte längre var ett stackars offer som någon kunde mobba. Exakt hur jag skulle lyckas med det visste jag inte då, jag visste bara att jag hade bestämt mig. På ett eller annat sätt skulle jag slå tillbaka, på mitt sätt.

Jag får ofta frågan om vad som driver mig. Hur jag orkar hålla på med det jag gör – dag ut och dag in. Hur sjutton jag orkar sköta det mesta i mitt företag, inklusive det krävande säljarbetet. Men svaret är att jag är van att känna otrygghet och att kämpa. Jag har känt så mycket otrygghet och jag har kämpat så mycket att det har blivit ett normaltillstånd för mig.

Och jag kommer alltid att fortsätta kämpa. Jag är en envis jäkel och ger mig aldrig. Jag har spännande planer för mitt företag och numera avföljer jag alla negativa vibbar, såväl live som i sociala medier. Och du, om du eller någon du känner har fått för sig att det är fult att vara ”pluggis” så säger jag bara: det stämmer inte. Kunskap är makt, så se till att skaffa dig det där övertaget som mobbarna missar.

Jag har hittat min plats och jag älskar det. Ha en riktigt fin söndagskväll och stor kram från mig!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Fler här som älskar att träna utomhus istället för inne på gymmet när det är varmt och skönt ute?

Här nedan tipsar jag om ett härligt cirkelpass med fokus på magen som inte kräver några redskap. En matta kan dock vara skön att ha under sig när du gör övningarna. Gör 3-4 varv med 1-2 minuters vila mellan varje varv. Ingen vila mellan övningarna.

Övning 1: 12 repetitioner
Övning 2: 20 repetitioner
Övning 3: 20 repetitioner
Övning 4: 20 repetitioner

Fokus på att aktivera musklerna, ha inte bråttom i onödan. Stort lycka till och njut av att känna hur magmusklerna får jobba!

Anna Jönsson Haag har tidigare gästat Maratonpodden två gånger, då tillsammans med maken Emil. Men i det senaste avsnittet kommer hon på egen hand – ”för att få fritt snackutrymme”, som hon uttryckte det i vår sms-konversation inför inspelningen. Det blev ett väldigt intressant samtal där vi kommer in på flera saker.

Vi pratar bland annat om frustrationen att aldrig kunna toppa succén i Vancouver 2010, om att vilja så mycket att effekten blir den motsatta, om den mentala kraschen i fjol och hur hon lägger upp träningen som består av både löpning och hård styrketräning. Vi kommer också in på sociala medier och de signaler hon som före detta elitidrottare sänder ut där, om graviditeten såklart – plus en massa annat.

Avsnittet tillägnas hälso- och träningsinspiratören Terese Alvén, som för en kort tid sedan förlorade kampen mot en aggressiv äggstockscancer. Vi skänker produktionskostnaderna för det här avsnittet till Cancerfondeninsamlingen Spring för Terese. Skänk gärna en slant du också – och fortsätt sprida Tereses budskap om rörelseglädje för alla.

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna! Önskar dig härlig lyssning!

”När jag slutade plockade jag bort alla lugna pass, jag plockade bort de långa passen och körde bara hårt och mellanhårt. Och så styrka på det. Och som jag har förstått det så är det inte det bästa man kan göra när man har de symptomen i kroppen. Så det spädde på det hela. Jag gick upp tidigt på morgonen, brände av intervaller, stack ut och sprang 12 kilometer så fort jag kunde, körde tunga styrkeövningar för att jag ville behålla styrkan. Allt det där.”

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!

Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.

När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.

Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.

Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.

Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Bor du trångt och har gott om löparskor? Pedanten i mig led länge av röran i klädkammaren, men nu har jag kommit på lösningen på mina förvaringsproblem. Psst…längst ner i det här inlägget delar jag en fin rabattkod!

Det här med att bo två vuxna och ett litet barn i en minitvåa har ju helt klart sina utmaningar. Ett stort problem har länge varit alla mina löparskor. Det blir ju en hel del skor till slut om man jobbar som jag gör. Och är man inte löparinfluencer och har femtioelva par skor själv så kanske man bor med andra människor som också tränar och alltså också har en hel del träningsskor.

Länge ”löste” jag problemet genom att trycka in alla skor i klädkammaren, med resultatet att jag i stort sett alltid bara använde det skoparet som stod i hallen. För tilläggas bör att jag är tidsoptimist och när jag ska iväg på mina pass så är jag oftast så stressad att jag inte har tid att rota runt i klädkammaren, utan tar det paret skor som står närmast.

Men så en dag så surfade jag runt på nätet och hamnade på Gemmas, en webbshop som säger sig ha ”sakerna du inte visste att du saknade”. Och nej, jag visste inte att jag saknade de där supersmarta förvaringslådorna för skor som du ser på bilderna här – men när jag fick upp dem på hyllan i hallen (som sambon och hans kompis snickrat ihop tidigare) så undrade jag hur sjutton jag klarat mig utan dem i alla år. Och plötsligt blev det massvis med plats över i klädkammaren, hehe 😉

Till dig som blev nyfiken på den här smarta skoförvaringen så har jag nu ett fint erbjudande från Gemmas. Med koden petra20 får du 20% rabatt på skolådorna samt alla andra produkter i kategorin Fritid & Hälsa (gäller ej redan nedsatta varor) och shoppar gör du här. Rabattkoden anges i kassan. OBS! Koden gäller till och med söndagen den 30 juni 2019.

OBS! Gemmas har också större skolådor för förvaring av flera par eller stövlar. Du hittar även dem genom att följa länken ovan!

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Fler här som har svårt att få till bra mellanmål man står sig hyfsat länge på? Är så glad att jag har upptäckt kvargen, för den boostar verkligen mina mellisar med bra protein samtidigt som den mättar.

Här kommer nu två härliga mellanmål med kvarg som går snabbt att fixa till, innehåller en massa hälsosamma saker – och framför allt: de är galet goda! Funkar såklart även superbra till frukost. Jag har använt mig av naturell och smaksatt kvarg från Lindahls, har alltid minst en sådan burk i kylen hemma.

Kvarg med äpple, kanel och müsli

Lindahls Kvarg Naturell
Kanel, malen
Äpple, skivat
Flytande honung
Valnötter, hackade
Müsli

Häll upp kvarg i en skål och rör om med en sked så att den blir lite fluffig. Häll i mald kanel och honung efter smak och rör om igen. Toppa sedan med skivat äpple, valnötter och müsli. Ät och njut!

Supersmoothie med apelsin, avokado, äpple och kvarg

1 dl Lindahls Kvarg Naturell eller Lindahls Kvarg med hallonsmak
1 apelsin
1/2 äpple
1/2 avokado
Riven ingefära
Apelsinjuice
Ev kokosflak

Blanda alla ingredienser i en blender och mixa. Tillsätt apelsinjuice för att uppnå önskad konsistens. Toppa eventuellt med kokosflak eller något annat du är sugen på och servera genast. Det här blir ett rejält glas eller två-tre mindre, beroende på frukternas storlek.

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Tipsa gärna om dina favoritmellisar med kvarg! Och ha en toppendag 🙂