TIO ÅR!!! Helt galet att det har gått tio år sedan jag satt på det där redaktionsmötet på Svenska Dagbladet och hörde mig själv anta utmaningen att springa Stockholm Marathon 2010 och blogga om min väg dit.

Löpning var verkligen min hatsport nummer ett under skolåren. Man fick ju stumma ben och blodsmak i munnen nästan direkt, hur kan någon på riktigt gilla att utsätta sig för det här? Nä, löpning sög verkligen – tyckte jag då. Men samtidigt var det ändå något som fascinerade mig. De som lyckats göra löpningen till en livsstil verkade ju ha så roligt.

Så här såg mitt allra första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se ut, året var 2009.

Så kanske var det ändå någonstans meningen att ingen annan nappade när chefen nämnde att vi behövde en frivillig som kunde tänka sig att blogga om sin väg mot Stockholm Marathon, som Svenska Dagbladet var mediapartner till. Alla tittade intensivt ner i sina papper, men jag tog chansen. Så här såg första inlägget ut:

Löpning har alltid fascinerat mig. De som blir riktigt bitna talar i lyriska termer om sin träning och hur de då och då uppnår det magiska ”runner’s high”. Och de ger sig ut i ur och skur, i dagsljus som mörker oavsett årstid.

Jag har alltid velat bli en löpare, men det har varit så motigt att komma igång att jag gett upp efter ett par pass. Dessutom minns jag fortfarande hur jag på skolgympan i högstadiet plågade mig runt den förhatliga, två kilometer långa ”Barkbanan” med blodsmak i munnen.

Tränat har jag dock gjort i nästan hela mitt liv – Friskis & Svettis-jympa, styrketräning, paddling, klättring, telemarksåkning, cykling och simning är några av sporterna jag utövat regelbundet. Men löpningen har alltid funnits där som en plump i protokollet och det har irriterat mig. Jag borde helt enkelt ge den en sista chans.

Så vad göra? Hur ska jag kunna motivera mig att underkasta mig så pass mycket löpträning att jag etablerar en vana? Jo, skaffa sig ett mål som vid första anblick verkar omöjligt, men som kanske, kanske ändå kommer gå vägen om jag bara satsar: jag anmäler mig till Stockholm Marathon 2010 och bloggar om min satsning. En lagom morot och piska för att anti-löparen Petra äntligen ska få tummen ur och bli en äkta löpare.

Delmål och formkoll blir halvmaran i min andra hemstad Prag den 27 mars 2010. På den resan har jag med mig mina grymt vältränade vänner Milla och Helena, något som känns jättekul. Jobbiga saker blir alltid roligare med rätt sällskap…

Här på min Maratonblogg kommer jag att skriva om alla mina träningspass, hur jag äter och ge tips på utrustning och prylar som gör löpträningen både roligare och mer framgångsrik. Häng med – nu kör vi!

Och här är jag nu, tio år senare och med löpningen som heltidsjobb. Två poddar om löpning, löparresor och event med Malin Ewerlöf, jag har gjort webb-tv med Anders Szalkai, sprungit både maror, halvmaror, ultra, Lidingöloppet, gjort En svensk klassiker och en massa annat.

Och jag har inga planer på att sluta – tvärtom! Älskar mitt jobb och älskar utbytet jag får med er som läser, lyssnar och följer. Ni är bäst! Nu kör vi på i minst tio år till! Eller vad säger ni?

Foto bilderna ovan: Peter Knutson och Lars Pehrson

Det är nästan läskigt. Från en dag till en annan kan jag gå från en svullen, seg kropp som vägrar utföra någon form av fysisk träning till superstark, uthållig och med en känsla av att jag orkar hur mycket som helst. 

Det finns forskning på hur man som kvinna kan anpassa sin styrketräning efter menscykeln. En liknande studie på konditionsträning är på gång, men i väntan på den tänkte jag berätta lite om hur jag själv periodiserar min löpträning utifrån menscykeln. Tilläggas bör att jag ju inte har behövt tänka så mycket på det här förr om åren, då jag dels åt p-piller som ”maskerade” mina egna, naturliga hormoner och dessutom hade jag inga problem med myom som ytterligare förstärker de där klassiska PMS-besvären.

Grundinställningen är hela tiden att jobba med min kropp – inte tvärtom. Och att känna sig trygg i att upplägget fungerar, att det ändå inte är någon idé att pressa på när kroppen stretar emot. Så här lägger jag upp det – observera att det här fungerar för mig och inte på något sätt är ”facit” för alla:

Vecka 1 + 2:
Menscykelns första två veckor känner jag mig oftast väldigt stark och pepp på tuff träning. Här brukar jag passa på att lägga in högintensiv träning, intervaller och längre tröskelpass samt hårdare styrketräning med färre repetitioner och tyngre vikter. Upplever att jag återhämtar mig snabbare och kan lägga in fler tuffa pass på en vecka utan att kroppen loggar ut. Koordinationen är också bättre under dessa veckor för mig, så löpteknikövningar fungerar extra bra att köra nu.

Vecka 3:
Det börjar gå trögare med de tuffaste passen. Känner mig inte lika mycket ”på g”, men lugnare pass fungerar fortfarande bra. Fortsätter med styrketräningen men satsar på lättare vikter och fler repetitioner. Lägger in fler vilodagar och byter ut en del löppass mot promenader.

Vecka 4:
Värsta veckan i månaden. Myomet luckrar dessutom upp bäckenbotten så jag kissar på mig precis hela tiden då jag tar i under en löptur. Verkligen sjukt hur detta kan inträffa (och sedan försvinna) över en natt! Inga tuffa pass alls den här veckan och jag drar ner ordentligt på löpningen. Lugna pass på max en halvtimme med några avslutande ruscher funkar bäst. Styrketränar inte med vikter den här veckan, utan endast lättare övningar med gummiband eller kroppsvikten som motstånd. Många raska promenader med podd i öronen däremot!

Det här är alltså mina egna, unika erfarenheter. Märker dock när jag pratar med bekanta att många känner igen sig, så det kan funka för dig också. Testa och våga labba lite med din träning! Och du: de flesta träningsprogrammen som finns är skrivna och anpassade för män, så känn dig inte misslyckad om du inte orkar göra allt som står där. Anpassa istället efter ditt kön och dina hormoner så kommer det i slutändan att bli succé.

Viktigast: mer träning är inte alltid bättre. Smart träning är nyckeln! Varmt lycka till och berätta gärna hur det går och egna erfarenheter i ämnet. Kram!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Vad kan ett täcke göra för skillnad med min sömn? Väldigt mycket, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Läs vidare så får du höra om min upplevelse av att sova med tyngdtäcke!

”Min sambo lånade täcket och nu vägrar han lämna tillbaka det!”

”Jag trodde inte att ett täcke kunde ha så stor betydelse för mitt mående.”

”Har inte behövt ta några insomningstabletter sedan jag började med tyngdtäcket.”

Ja, lovorden och solskenshistorierna om tyngdtäcket är många. Jag ska villigt erkänna att när någon produkt blir så där ”superhajpad” så kan jag bli lite skeptisk och ganska så tveksam. Men eftersom jag själv i perioder sover ganska oroligt och ofta ligger och snurrar utan att komma till ro så tänkte jag att varför inte testa. En bra sömn är ju helt livsavgörande för oss människor och finns det något man kan göra för att förbättra den så är det helt klart värt det.

Innan jag går in på min upplevelse av tyngdtäcket tänkte jag berätta lite om Cura of Sweden och täckets bakgrund. Vill du veta mer och även lyssna på grundaren Johan Andersson och hans son och tillika produktexperten Filip Andersson (riktigt inspirerande och intressant!) så rekommenderar jag varmt avsnitt 158 av Maratonpodden. Men i korthet så är det ju så att under större delen av mänsklighetens historia så har vi sovit under tunga täcken. Från djurhudar när vi levde som jägare till täcken fyllda med halm och sedan vadmalstäcken. De där fluffiga och lätta duntäckena som är standard idag har inte särskilt många decennier på nacken.

Inom svensk sjukvård har man framgångsrikt använt tyngdtäcken i drygt 12 års tid, för att hjälpa människor att komma till ro. Många arbetsterapeuter har länge förordat att tryck mot kroppen vid insomning är både avslappnande, rogivande och sövande. Man somnar snabbare, sover längre och vaknar inte lika ofta. Patienter med diagnoser som demens, ADHD, Aspergers syndrom samt psykisk ohälsa har då blivit erbjudna att prova ett tyngdtäcke genom, till exempel genom arbetsterapeut. Det krävs grava sömnsvårigheter för att få ett tyngdtäcke förskrivet och då får man oftast bara låna det under begränsad tid. Priset för ett tyngdtäcke som används inom sjukvården ligger runt 7 000 kronor.

Tyngdtäckena som Cura of Sweden säljer är konstruerade på ett annat sätt än de täcken som används inom sjukvården och har ett betydligt plånboksvänligare pris. De är helt enkelt anpassade till människor med varierande grad av sömnproblem, till och med till dem som kanske inte tycker att de har problem med sömnen – men inser hur mycket högre kvalitet sömnen får med tyngdtäcket. Här är några positiva effekter med tyngdtäcket som framkom i Cura of Swedens pilotundersökning hösten 2018:

• Ökad sömnkvalitet
• Längre tid i djupsömn
• Jämnare andning
• Ökad kroppsuppfattning
• Ökad trygghet
• Piggare under dagtid
• Minskad snarkning
• Snabbare insomning
• Färre nattliga uppvaknanden
• Minskad ångest och oro
• Minskad muskelvärk

Coolt att ett täcke kan åstadkomma allt detta, eller hur? 😉 Ska också nämna att täckena finns i olika färger och de har olika vikt. Mer information om vilken vikt som passar just dig hittar du på Cura of Swedens hemsida.

Nu till min egen upplevelse:

Som sagt så var jag lite skeptisk i början. Täcket är ju dessutom avsevärt mycket tyngre än mitt gamla vanliga flufftäcke i dun. Första natten kändes det ovant med trycket mot kroppen, men andra natten kändes det genast bättre. Jag kom till ro snabbare och slapp dessa ständiga nattliga uppvaknanden. Dessutom märkte jag en stor effekt på min prestationsförmåga under träning, helt säkert på grund av bättre sömn. Även min sambo som påstår sig sova väldigt bra redan från början älskade tyngdtäcket från natt ett. Han ligger helt orörlig, får nästan peta på honom ibland för att försäkra mig om att han lever (!), och har slutat snarka. Och min fyraårige son gillar täcket skarpt, så det är verkligen en toppenprodukt för människor i alla åldrar som vill ta sin sömn till en ny nivå. Rekommenderas! Sägas bör också att täcket går fint att använda även när man ligger i soffan, då brukar jag ha det upp till magen. Så det finns många användningsområden.

***** ERBJUDANDE TILL DIG! *****

Blev du sugen på att köpa ett eller flera täcken, kanske som en lyxig julklapp, så har jag ett fint erbjudande till dig! Med koden maratonpetra30 får du 30 % rabatt på samtliga produkter i Cura of Swedens sortiment. Du shoppar här. Rabatten gäller till och med den 31 december 2019.

Fler här som har testat tyngdtäcket? Eller som blev sugna att prova? Och hur bra sover du idag? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Att få på sig träningskläderna och ta sig ut genom dörren är för många den tuffaste delen av ett pass. I det här inlägget listar jag 5 vanliga saker som gör att träningen inte blir av – eller kanske inte blir som man tänkt. Och självklart får du också tips på åtgärder. Häng med!

1. Du tänker för mycket
Jag lovar – om du börjar förhandla med dig själv kan du hitta anledningar att inte ge dig ut även om vädret är perfekt. Hjärnan är av naturen lat, det har vi med oss sedan vi levde som jägare och absolut inte skulle förbruka en massa kalorier i onödan. Nu är läget ett annat, men det har inte vår hjärna fattat. Så vad du än gör: låt bli att börja fundera på om du verkligen ska träna. Bara dra iväg. Har du väl tagit dig ut genom dörren så är ofta det största jobbet gjort.

2. Du är låg på energi
Här känner jag igen mig själv väldigt mycket och jag gissar att jag inte är ensam. Under veckorna tränar jag ofta runt lunch, vilket betyder att jag behöver äta en stadig frukost och ett bra mellanmål på förmiddagen för att orka. Men tyvärr så slarvar jag ofta med mellanmålet och ”går tom” under passet. Alternativt att jag tydligt känner att jag inte kan ge det där sista eftersom det saknas energi. Har insett att för att jag ska få i mig mellanmål behöver de vara lätta att få med sig. Och så vill jag att de mättar bra, för annars blir jag hungrig igen en kort stund senare. Lindahls PRO Kvarg+ är en produkt som jag verkligen gillar skarpt, är så glad att jag tack vare samarbetet med Lindahls upptäckte den. Kvargen ihop med en macka eller en frukt brukar det bli, då får jag i mig både protein och kolhydrater som både mättar och ger bra energi. PRO Kvarg+ kombinerar lika mycket snabbverkande vassleproteiner som långsamma kaseinproteiner, vilket är optimalt för att både bygga muskler och hindra nedbrytning efter träning.

3. Du är inte tillräckligt motiverad
Här talar jag också mycket av egen erfarenhet. För jag hör inte till dem som studsar iväg på sina pass utan problem. Jag behöver känna att jag jobbar mot ett mål. Eller, rättare sagt, ett stort mål som kan vara längre bort i tiden. Just nu är det Prag Halvmaraton i mars 2020 för min del. Men sedan måste jag ha mindre delmål, som inte alls behöver vara något lopp. Delmål för mig just nu är att bli starkare i marklyft och så vill jag få in minst två styrkepass i veckan fram till den sista december i år. Fungerar superbra på mig, för då känns träningen meningsfull.

4. Du har tankarna någon annanstans
Särskilt under mina lunchpass brukar jag ibland ha svårt att fokusera på träningen. Det är så lätt att tankarna flyger iväg och man börjar tänka på eftermiddagens möten, kvällens tvättid, vilka frågor jag borde ställa under poddintervjun nästa dag – och så vidare. På lugna distanspass är det helt okej att inte vara superfokuserad på träningen, men vill jag få till ett lite tuffare pass måste jag vara helt närvarande mentalt. Vet du med dig att du har liknande tendenser, var extra uppmärksam på när tankarna börjar glida iväg och se till att intala dig själv att nej – just nu tränar jag och koncentrerar mig på det. De där tankarna får jag tänka först efter att passet är klart 😉

5. Du slarvar med återhämtningen
När du tränar bryter du ner kroppen. För att träningen ska ge resultat, alltså att kroppen ska bygga upp sig och bli starkare, är det väldigt viktigt med bra återhämtning. Förutom frukost, lunch och middag är mellanmål extra viktiga de dagar du tränar hårt. Jag har tidigare nämnt Lindahls PRO Kvarg+, som jag tycker är ett grymt bra alternativ såväl före som efter passet. Efter passet äter jag gärna kvargen tillsammans med en näve russin eller annan torkad frukt och nötter, det ger bra protein samt bra fetter och snabba kolhydrater som jag står mig länge på.

Stort lycka till med uppladdningen, träningen och återhämtningen – och har du fler tips, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Härliga nyheter! På grund av att vår premiärworkshop i löpteknik på Bosön den 17 november blev fullbokad så fort sätter vi in en extra workshop veckan efter!

Gillar du att springa, men känner att du skulle behöva finslipa ditt löpsteg? Att låta ett proffs ta en titt på din löpteknik och komma med råd och tips är en smart investering för att både utvecklas som löpare, men också förebygga skador.

Nu är den perfekta tiden att lägga lite extra krut på teknikträning inför nästa säsong! Mycket glädjande kan jag alltså meddela att den 23 november kör vi en extra workshop på Bosön på temat Vässa din löpteknik:

✔️Ansvarig tränare och den som leder samtliga praktiska moment är Malin Ewerlöf, en av Sveriges absolut främsta friidrottare med mångårig erfarenhet av såväl elitlöpning som coachning av motionärer

✔️Vi håller till på Bosön, en unik anläggning med såväl fullt utrustat gym som fräscha kurslokaler och en helt fantastisk inomhuslöparbana – perfekt när det är kallt och ruggigt ute!

✔️Begränsat antal deltagare för att garantera att alla får uppmärksamhet och personlig feedback

✔️Tack vare Malins stora erfarenhet kan du delta oavsett hur snabbt du springer

✔️Teori varvas med praktiska moment och vi avrundar med ett härligt utmanande intervallpass med fokus på löpteknik

✔️Heldag, 9-16, och lunch samt fika ingår!

✔️Vi utlovar också ett gäng härliga överraskningar

TILL BOKNINGEN!

Endast ett fåtal platser kvar nu, så ett tips är att inte vänta för länge om du vill säkra din plats 😉 Hoppas vi ses på Bosön den 23 november!

*** UPPDATERING! 17/11 fullbokat! Ett fåtal platser kvar på den extrainsatta workshopen den 23/11. Till bokningen ***

Nu kan jag äntligen dela en fantastisk nyhet med er! 😍🎉Den 17 november är det premiär för Ewerlöf & Månströms allra första workshop om löpteknik!!! Och det här är verkligen en speciell workshop på många sätt!

✔️Ansvarig tränare och den som leder samtliga praktiska moment är Malin Ewerlöf, en av Sveriges absolut främsta friidrottare med mångårig erfarenhet av såväl elitlöpning som coachning av motionärer

✔️Vi håller till på Bosön, en unik anläggning med såväl fullt utrustat gym som fräscha kurslokaler och en helt fantastisk inomhuslöparbana – perfekt när det är kallt och ruggigt ute 🙌🏻😃

✔️Begränsat antal deltagare för att garantera att alla får uppmärksamhet och personlig feedback

✔️Tack vare Malins stora erfarenhet av coachning av löpare på alla nivåer kan du delta oavsett hur snabbt du springer

✔️Teori varvas med praktiska moment och vi avrundar med ett härligt utmanande intervallpass med fokus på löpteknik

✔️Heldag, 9-16, och lunch samt fika ingår!

✔️Vi utlovar också ett gäng härliga överraskningar

👉🏼 Med koden EWERLÖFBOKATIDIGT får du 200 kr rabatt när du bokar före den 31/10. Till bokningen!

Ett unikt tillfälle som du inte vill missa! Perfekt uppladdning och inspirations- och motivationsboost inför nästa säsong! 🏃🏽‍♀️💨 Vi ses väl på Bosön den 17/11..? 🤩

Skulle du riskera livet för att springa ett maratonlopp? Det var precis vad Johanna Bäcklund gjorde när hon ställde sig på startlinjen i mardrömsmaran under VM i Doha tidigare i år.

30 grader och hög luftfuktighet var förutsättningarna. Liksom noll duschar att springa igenom och dumt placerade vätskebord. Hon tappade räkningen på alla bajamajabesök hon tvingades till. Men hon krigade sig i mål, mot alla odds. Av de 68 startande damerna tvingades närmare en tredjedel bryta.

Vill du lyssna på ett enormt inspirerande och spännande samtal om mardrömsmaran, om de minutiösa förberedelserna inför loppet, hur hennes fantastiska löparresa en gång började och hur hon grejade att föda två barn under pågående löparkarriär – missa då inte för allt i världen det senaste avsnittet av Maratonpodden!

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna! Mycket nöje!

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Det är höst, snart vinter, och den perfekta tiden på året för en typ av löppass som jag älskar. Inför intervallpass brukar jag alltid ha lite olustkänslor, men inför dessa pass känner jag mig oftast bara peppad och på hugget…   

Det jag pratar om är tröskelträning! Många tror att ett pass måste vara tufft för att ge något. Men så behöver det inte alls vara. I det här inlägget tänkte jag guida dig till den här formen av kvalitetspass som verkligen ger din löpning ett lyft och som är som gjord för att köra nu under hösten och vintern som uppbyggnadsträning inför kommande säsong. Helst ihop med styrketräning förstås. Då kommer du verkligen flyga fram i vår, jag lovar!

Om du brukar springa intervaller har du säkert någon gång märkt att benen blir stumma och det tar tvärstopp. Du tvingas slå ner på farten eller börja gå. Det här beror på att det bildas mjölksyra i musklerna. För att du ska kunna klara att hålla en högre fart under en längre tid behöver du träna kroppen på att inte bilda mjölksyra för tidigt. Det gör du genom att träna i sk tröskelfart, en fart där du ligger precis under den där gränsen då mjölksyran bildas. Genom att regelbundet träna i det här tempot puttar du successivt upp din mjölksyratröskel och du märker att det går att hålla ett högre tempo över tid utan att benen blir stumma.

Låter det magiskt? Det är det faktiskt! Det kan jag personligen intyga. Inför Amsterdam halvmaraton 2012 hade min kära coach Ingmar lurat med mig på ett tröskelpass på en stig i skogen i Uppsala och redan efter en handfull sådana pass märkte jag extremt stor skillnad i min sk ”snabbuthållighet”. Alltså min förmåga att kunna hålla ett högre tempo under längre tid. En annan stor fördel med tröskelträningen är att den är skonsam, särskilt om den utförs på elljusspår eller annat mjukare underlag. Man brukar ju säga att ”fart dödar” och visst är det så att skaderisken ökar ju oftare man kör hårda intervaller.

Hur tar man då reda på sin ”tröskelfart”? Det finns idag många olika aktörer som erbjuder ett sk ”laktattest” där du springer på löpband i successivt ökande fart och blodprover tas på dig genom ett stick i fingret med jämna mellanrum. På så sätt får du fram en fart som då är din ungefärliga tröskelfart. Ett laktattest görs inomhus på löpband utan luftmotstånd och visst blir det skillnad när du sedan springer utomhus och det kanske är stark motvind. Men värdet man får fram på ett laktattest brukar ändå stämma hyfsat bra. Man måste såklart inte göra ett test, men om du verkligen vill utvecklas som löpare tycker jag absolut att tester är bra.

Ska man beskriva hur tröskelfarten känns så är det ”lätt obehagligt, men ändå uthärdligt”. Det här är ett tempo som du ska kunna hålla i minst en timme och du ska absolut inte flåsa – då springer du för fort. Vad som egentligen är tröskelfart råder det ibland delade meningar om beroende på om du frågar en elitlöpare eller en motionär. Men här på bloggen vänder jag mig till motionärer och då skulle jag säga att flåsa gör man inte när man springer i tröskelfart 😉

Hur lägger man då upp tröskelträningen? Är du ovan vid den här typen av träning så rekommenderar jag att du smyger igång försiktigt och ökar avsnitten i tröskelfart allteftersom. Försök sträva efter att få till 20-30 minuters löpning i tröskelfart i varje pass och för att du inte ska frestas att springa för fort (så att passet övergår i intervallträning) – håll vilan kort, max 30-60 sekunder. Under vilan kan du antingen jogga mycket lugnt eller gå.

Så här kan du trappa upp avsnitten i tröskelfart successivt (30-60 sekunders aktiv vila):

Vecka 1: (7-10) x 3 minuter

Vecka 2: (5-7) x 4 minuter

Vecka 3: (4-6) x 5 minuter

Vecka 4: (3-5) x 6 minuter

Vecka 5: (3-4) x 7 minuter

Vecka 6: 4 x 8 minuter

Vecka 7: 3 x 9 minuter

Vecka 8: 3 x 10 minuter

Vecka 9: 2 x 15 minuter

Vecka 10: 20 minuter + 10 minuter

Vecka 11: 30 minuter

Du kan såklart gå efter sträcka istället för tid också. Se inte ovanstående som hugget i sten, utan mer en riktlinje över hur du kan gå tillväga. Återigen: spring inte för fort, det är lätt hänt! Du ska inte flåsa och du ska alltså ligga i ett tempo som du skulle kunna hålla i en timme eller lite mer.

För mer inspiration och tips, lyssna gärna på Ewerlöf & Månströms tröskelspecial! Varmt lycka till nu och kom gärna med feedback på hur tröskelträningen går!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Jag gillar verkligen inte sjukhus. Vet inte riktigt varför, men får en obehagskänsla så fort jag ska in på ett sjukhus.

I morse var det dags för magnetkameraundersökning inför min stundande myomoperation. Eller, rättare sagt, det är inte helt hundra än om det blir en operation. Resultatet från magnetkameraundersökningen är avgörande för hur det blir. Sov kasst natten till idag, drömde konstiga drömmar som gjorde mig kallsvettig och vaknade och kollade klockan flera gånger.

Väl på plats fick jag lägga mig på en brits och åkte in i en smal tunnel. Inne i den skulle undersökningen ske och man skulle ligga blickstilla i ungefär en halvtimme. Kanske tur att ingen hade talat om för mig hur undersökningen skulle gå till, för då hade jag garanterat flippat ur och vägrat. Inser att min cellskräck är värre än jag trott. Hua. Det var en mentalt väldigt jobbig halvtimme därinne.

För att göra en lång historia kort: Adrian fick följa med till sjukhuset eftersom det visade sig att ingen personal hade kommit till förskolan när vi skulle lämna honom, så Jonas och han fick sitta i väntrummet medan jag blev undersökt. När jag äntligen var klar i magnetkameran och vi var på väg ut möttes vi av en äldre man i en sjukhussäng som rullades fram i korridoren. Den äldre mannen sov förmodligen, för hans mun var halvöppen och ögonen stängda. Blåmärken på handens ovandel. Det såg rätt så läskigt ut och faktum var att det inte var helt lätt att se om han sov eller om han var död. I samma sekund som jag tänker den tanken ropar Adrian:

– Gubben är ju död!

Jag ville bara sjunka genom golvet. Tänk om mannen hörde det där? Hoppas verkligen att han sov. Samtidigt, barn är ju barn. De säger vad de tänker, rakt ut och ocensurerat. Och visst såg ju mannen död ut. Under några sekunder rullade hela mitt liv fram till nu som en film framför ögonen. Om jag hade varit mannen i sängen, hade jag då känt att livet ändå blev rätt bra? Hur tänker man när man är riktigt, riktigt gammal och sjuk?

På väg ut ur sjukhuset tänkte jag att nu jäklar ska jag fortsätta leva life!!! För det är så himla skört, det här livet. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen