Många drömmer om det, men få vågar blunda och hoppa. Marcus Hultgren, ”Marrecusen” på Instagram, vågade. Idag lever han sin dröm som triathlet på heltid.

Vem har inte varit på träningsresa i solen och värmen och känt en klump i magen när den där semesterveckan är över och det är dags att åka hem igen? Marcus Hultgren ville inte åka hem utan skapade istället förutsättningarna för att kunna stanna kvar. Nu gästar han senaste avsnittet av Maratonpodden och berättar om sin spännande resa.

Det blev en härligt energifylld intervju som du bara inte får missa. Snacka om inspiration och pepp! Dessutom så bjuder jag på ett sammandrag av livepodden från eventet med Under Armour på Runner’s Store Stockholm nyligen, då jag intervjuade ingen mindre än Anders Szalkai. Även där ett energifyllt samtal fullmatat med en massa kunskap och inspiration. Välkommen till Maratonpoddens extralånga specialavsnitt inför påskhelgen!

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna!

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Det hade ju faktiskt varit lite coolt. Ja, med en löpartatuering alltså. Men det gäller att hitta en som liksom lirar ihop med mitt löpartänk, min löparfilosofi.

Googlade runt lite och hittade en del kul inspiration. Vilken gillar du bäst? Och är det fler som funderar på att låta världen få veta hur mycket de älskar löpning genom att gadda sig? Och gissa vilken av nedanstående som är min favvo? 😉

Har länge funderat på om jag ens vill eller borde skriva det här inlägget. Men tidigare, en del flera år gamla, händelser i kombination med saker som hänt den senaste tiden fick mig på andra tankar.

Låt oss skruva tillbaka tiden ett par-tre år. Jag står i ett presstält och laddar upp inför ett millopp här i Stockholm. I närheten sitter en manlig löptränare som jag känner igen. Våra blickar möts och en stund senare hör jag honom säga till sitt sällskap, högt så att jag hör:

”Ja, i dessa tider kan tydligen vem som helst få sponsring med både skor och kläder utan att ens springa snabbt. Tänk så det kan bli!”

Jag kände ett sting av obehag och kastades tillbaka ytterligare ett par år i tiden, då jag precis hade startat Maratonbloggen på SvD.se och chefredaktören fick ta emot en del mejl från missnöjda läsare som tyckte att tidningen nu hade nått en ny lägstanivå när man haft mage att ta in en löparbloggare som inte ens var snabb. Varför inte ge utrymme åt någon av våra duktiga, svenska elitlöpare istället? Låta någon som tar sin löpning på allvar dela med sig av sin träning istället för en fånig, långsam och ytlig snärta.

Den där typen av pikar, oftast från män, har återkommit med regelbundenhet genom hela min karriär som löparinspiratör. Pikarna handlar nästan uteslutande om att mitt budskap är löjligt, att jag inte borde få utrymme eftersom jag inte är någon ”riktig löpare” och att jag är patetisk som tränar och jobbar ihop med löparstjärnor som Malin Ewerlöf och Anders Szalkai. Visst är det så att många blir provocerade när en kvinna tar plats, inte minst i en traditionellt manlig sport som löpning – och dessutom tjänar pengar på det.

Jag tror på det jag gör och älskar att inspirera andra och förmedla kunskap om löpning till motionärer som ser sin träning som en härlig guldkant i tillvaron. Inte som det enda de lever för. Jag tror på att vara snäll och att vara inkluderande och det tänker jag fortsätta med.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag vill sätta ljuset på att problemet finns. Inte minst mot bakgrund av fjolårets #metoo-händelser känns det extremt forntida att det här ens existerar. Den senaste tiden har det dessutom hänt saker som har gjort mig mer uppgiven än ledsen. Uppgiven därför att det är vuxna människor, som dessutom är föräldrar, som ligger bakom det här trista beteendet. Tänker absolut inte ge dem utrymme, av den enkla anledningen att det förmodligen är just det de vill.

Men just för att det här unkna beteendet existerar måste vi prata om det och uppmärksamma det. Prata om varför det är så här och att det inte är okej att bete sig så här. Inte någonstans.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

I förra veckan drog Malin Ewerlöf och jag till Prag tillsammans med Resia och ett gäng härliga deltagare. Målet var Prag Halvmaraton den 6 april, ett lopp som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Har upplevt allt från ett par minusgrader till sommarvärme på över tjugo plusgrader under olika upplagor av det här loppet. Ärligt talat är jag inget fan av att springa när det är varmt, men folkfesten och allt runtomkring blir ju såklart roligare om det är lite skönare ute. Och jag kan inte säga att jag klagade när vi lämnade ett kylslaget Sverige och fick möta ett Prag där körsbärsträden stod i full blom och träden hade gröna blad. Nästan sommar!

Med oss på resan var, förutom reseledaren Jennie från Resia, ett gäng deltagare från olika delar av Sverige. Vi kände direkt att det här kommer att bli en toppenhelg, för det var verkligen superhärliga människor. Det brukar det i och för sig alltid vara när det är resor med löpare 😉

Vi kickade igång med lunch på hotellet och sedan körde Malin och jag en exklusiv liveversion av vår podd Ewerlöf & Månström, självklart med fokus på halvmaran. Livepodden blev väldigt uppskattad och vi kastade oss hejvilt mellan högt och lågt, allt från stegfrekvens till bästa sättet att förvara mobilen på under loppet. Sedan ett par timmars vila innan vi gick iväg till restaurangen där vi skulle äta middag. Skönt att bo mitt i Prag med gångavstånd till det mesta! Efter en god trerättersmiddag med ett glas gott, vitt vin till somnade jag ovaggad.

Morgonen därpå möttes vi upp i hotellreceptionen för en kort jogg och ett ”formpass” under ledning av Malin. Formpasset bestod av ett gäng smarta löpstyrke-, spänst- och löpstyrkeövningar för att väcka kroppen och förbereda den inför morgondagens lopp. Jag riktigt kände hur det drog i lårbaksidorna och förstås även andra delar av kroppen. Välbehövligt pass, med andra ord… Kolla bilderna ovan, vilken magisk plats att köra löpövningar på – eller hur?

Efter morgonpasset blev det en skön långfrukost och sedan åkte vi spårvagn upp till halvmaratonexpot för att hämta våra nummerlappar. Alltid lika spännande att kliva in i den där förväntansfulla miljön med massvis av taggade löpare och olika intressanta saker att titta på. Efter det en skön långlunch i solen på en takterrass i närheten av hotellet. Timmarna verkligen flyger fram på resor som denna och snart var det kväll och dags för middag.

Själva loppet då? Starten gick 10.00 på lördagsmorgonen och vädret var lika härligt som dagarna innan. Sol, svag vind och 15-16 grader i skuggan som sedan steg upp mot 18-19. Som vanligt sprang jag fram och tillbaka till bajamajorna för att kissa och efter sista toabesöket hade jag bara fem minuter på mig att hitta min startfålla och invänta starten.

Som du som har följt mig de senaste månaderna vet så har jag ju haft det väldigt motigt med löpningen det senaste halvåret på grund av olika saker. Dels pappas bortgång förra året som vände upp och ner på tillvaron och så ungefär samtidigt myomet och med det extrema mensblödningar som i sin tur orsakade rejäl järnbrist. Har inte lyckats få till några särskilt vettiga löppass alls, förutom fem PT-pass med Malin som jag bokade in för att överhuvudtaget kunna ta mig runt utan att behöva gå större delen av loppet.

Och även om det såklart inte gick fort så tog jag mig runt, men visst var det en kamp. Visst saknade jag den där härliga känslan av flyt, men kom fram till att allt har sin tid. Nu är nu, sen är sen. Det kommer fler lopp och möjligheter till en roligare upplevelse. Alla har vi våra inre lopp att kämpa oss igenom och jag är ändå stolt över att jag inte bangade som jag först hade tänkt, utan faktiskt ställde mig på startlinjen och genomförde. Och känslan efteråt är ju alltid magisk, så är det. Och after run-ölet – kallt, skummande och tjeckiskt. Kan inte bli bättre! Hade också det stora nöjet att efter loppet få träffa Sona och Michal, paret som träffades i samband med halvmaran i Prag 2015 och gifte sig under loppet i fjol! Så coolt!

Stort tack till alla som gjorde detta till en helg jag aldrig glömmer. Hoppas på repris framöver! Fler som sprang i Prag i lördags? Hur kändes det?

Foto och copyright samtliga bilder ovan: Jonas Hansen

Hur bra är du på att se när någon behöver en kram, några värmande ord eller bara ”bli sedd”? Det där är ju superklurigt, särskilt när man är en sådan som många uppfattar som stark och orubblig.

I helgen hade jag en riktig dipp, särskilt i söndags. Lördagar brukar alltid vara lättare, haha. Kände mig tom på energi, allmänt opepp och inte blev det bättre av att den starka vårsolen letade sig in genom våra icke-putsade fönsterrutor och borrade sig in i mina ögon. Stark sol gör ju också att man bättre ser sådant som döljs i skummare belysning, som till exempel dammråttor, brödsmulor, rester av morgonens pannkaksfrukost och så vidare.

Har också känt en tid att jag aldrig ”hinner klart” det jag har föresatt mig att göra under dagen. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att surfa runt i någon webbshop eller scrollar i Instagramflödet. Och varje gång jag kommer på mig själv med det där blir jag ännu mer frustrerad och irriterad. Jag menar, hur svårt ska det vara att bocka av en att göra-lista som inte ens är särskilt lång..? Uppenbarligen rätt så svårt. Hmm…

Efter ett mindre sammanbrott insåg jag att jag är usel på att tala om för andra vad jag behöver. Jag är väldigt bra på att antyda saker och utgår då såklart från att omgivningen direkt fattar vad jag menar. Men nej, omgivningen utgörs ju av människor som inte alltid är som jag och då har vi ett problem. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att tala om saker som ”Kan du inte krama mig” eller ”Kan du inte bara sitta här och ta ett glas vin med mig och prata om livet”. Vet inte varför det där är så svårt för mig, men jag antar att det bottnar i att jag är rädd för att bli avvisad.

Någon som kanske känner igen sig? Kanske till och med har lite klok input? KRAM!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Hörni, nu ska jag berätta en galet rolig nyhet! En dröm jag länge haft som nu blivit verklighet: Thule Barnvagnsjogg! Dagen efter Göteborgsvarvet, söndagen den 19 maj, är det premiär!

Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har sprungit en del lopp tillsammans med min son Adrian i löparvagnen. Men oftast så tvingas man starta längst bak och inte sällan råkar man reta upp en och annan medlöpare som tycker att vagnen är i vägen. Lösningen? Ett alldeles eget lopp för oss som gillar att springa med löparvagn såklart!

Bollade idén med min samarbetspartner Thule och till min stora glädje nappade de. Med råge! Så i år, dagen efter Göteborgsvarvet och i samband med Minivarvet är det premiär för Thule Barnvagnsjogg! Det är en helt ny löpupplevelse för familjer där en eller två vuxna springer med joggingvagn. Banan är 2,4 km lång och du springer i din egen takt utan tidtagning. Hälften av anmälningsavgiften på 100 kr går till Barncancerfonden ❤️ Antalet platser är begränsat till 150 vagnar. Anmäl dig nu, så får du dessutom 20% rabatt på valfri Thule jogging-/multisportvagn. Sista anmälningsdag 30 april.

Thule (och jag) kommer att finnas på plats vid Minivarvet under den 18 maj och den 19 maj. Alla är välkomna till Thuletälten där man också kan testspringa Thulevagnar på en liten bana och känna på stora delar av Thules Active with Kids sortiment.

Läs mer om loppet och anmäl dig här!

Vi ses väl? Det kommer att bli såååå kul, det här!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Har haft det motigt med såväl löpning som annan träning ett bra tag nu. I stort sett varje pass har det känts som att en osynlig hand trycker tillbaka mig och benen är tunga som blyklumpar 😅

Inte kul, särskilt när jag ju vet hur härlig löpning kan vara när man har flyt. När steget känns lätt och en osynlig hand trycker en framåt. Det är dit jag vill komma en dag, men än är det långt kvar… Men jag har en halvmara i Prag att ta mig runt på i nästa vecka.

För att öka chanserna att göra det och ha roligt samtidigt har jag bokat in ett gäng pass med min kära poddkollega Malin Ewerlöf som coach. Hon är den bästa löpcoachen jag någonsin har träffat. Peppande, kunnig och en allmänt underbar människa.

På vårt senaste pass hade vi besök av en filmare – här är resultatet! Skulle du vilja se fler videoklipp från oss? Och har du i så fall några önskeämnen? Berätta gärna!

Cred video + stillbild: Ulrik Hansson

Som ni kanske har sett så har var hela familjen inklusive treåringen nere i St Johann in Tirol, Österrike på skidresa i förra veckan. Här kommer en liten reseberättelse med en hel hög bilder!

På mitt Instagram har jag lagt upp en hel del inlägg och Stories om vår resa och omställningen att plötsligt inte själv få bestämma hur mycket skidor man ska åka under en skidresa. Särskilt när solen sken från blå himmel och backarna var nypistade gjorde det lite ont i skidhjärtat över att inte bara få kasta i sig frukosten och sedan komma med första liften upp. Men men, livet är som det är. Och åren går ju, precis som många av er skrev i kommentarerna. Rätt vad det är lär sonen åka ifrån mig så det sjunger om det…

Men St Johann in Tirol måste vi prata om! Orten ligger i östra delen av Alperna, på nordsidan av Kitzbüheler Horn, omkring 10 mil från flygplatsen i Innsbruck. Vi hade hört att det var en familjevänlig skidort och det stämde verkligen. Nedfarterna är härligt breda och de flesta pisterna är antingen blåa eller röda. Det finns också över 20 backrestauranger i skidområdet (Berggasthaus Grander Schupf har till och med rutschkana ner till toaletten, snacka om given succé hos kidsen!), plus en massa mysiga restauranger och barer i byn.

Men jag tycker att St Johann även funkar toppen om man inte är en barnfamilj. Eftersom jag åker telemark gillar jag blåröda, breda pister allra bäst – annars orkar man inte så många åk innan det sprutar mjölksyra ur benen, hehe. Kan man som jag varenda citat ur Lasse Åbergs klassiker Sällskapsresan II – Snowroller är det extra roligt att grannorten heter Kirchberg, att alla hälsar på en med ett glatt ”Servus!” och att det faktiskt står ett liveband med tyrolerhattar och spelar umpa-bumpa-musik på uteserveringarna.

Som sagt, det är en utmaning att åka på skidresa med ett litet barn. Kanske skulle vi ha väntat några år, eller teamat upp med en annan barnfamilj med kids i Adrians ålder. Lite enklare att få loss tid till ”vuxenskidåkning” då. Men trots allt är vi väldigt nöjda. Adrian fick stå på skidor för första gången i sitt liv och verkade gilla det – ibland i alla fall. Vi fick turas om att åka medan den andra passade sonen och det funkade helt okej. Och framför allt så är St Johann en himla mysig plats att skidsemestra på, dit vill jag gärna åka fler gånger. Målbilden är att vi alla en vacker dag ska susa nedför pisterna tillsammans. Ja, om inte Adrian tycker att vi är för gamla, långsamma och mossiga då förstås 😉

Fler som åkt skidor i Österrike? Kanske till och med i St Johann in Tirol? Eller har du erfarenheter av skidresor med småbarn? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström

Hur ska man våga kalla sig löpare när det finns så många självutnämnda experter därute som vet exakt hur fort en ”riktig löpare” ska springa? Jo, det ska jag tala om! Fortsätt bara att läsa 😉

Jag lovar att jag inte överdriver om jag säger att jag hör och läser varianter på detta tema exakt varje dag:

”Nja, jag skulle inte kalla mig för löpare. Jag lufsar mest, jag är förfärligt långsam.”

Och jag förstår mekanismerna bakom det där. De flesta vill liksom safe:a upp och förebygga reaktioner som kan vara negativa för det lilla löparsjälvförtroende man kanske har hunnit bygga upp. Så då är det bättre att prata ner sig själv, för att inte riskera att framstå som bättre än man är.

LÄS OCKSÅ: Träningsstress. Så. Jäkla. Onödigt.

Men vad är då problemet med att uttala sig på det där sättet? Jo, det blir till slut en sanning. Upprepar man något tillräckligt ofta så blir det till slut sanningen, oavsett hur det egentligen ligger till. Supertrist förstås – och förödande för ens utveckling som löpare. För visst är det tryggt och skönt att klamra sig fast vid sargen och inte våga stå för att man faktiskt vill något mer?

Mitt bästa tips här: fake it ’til you make it! Visst, det kan låta hur läskigt som helst till en början. Men med tiden kommer det här att bli din sanning! Du är löpare! Du springer! Och du är grym! Enkelt? Javisst – men samtidigt svårt att frångå gamla mönster. Det är jobbigt att byta spår, men när du väl har vågat så kommer också utdelningen i form av mycket bättre självförtroende och roligare träning.

LÄS OCKSÅ: Jag är inte lat! Jag är smart!

Har du någonsin hört en framgångsrik idrottare säga att ”Näää, jag är nog inte så bra på det här egentligen. Jag kommer nog att förlora.” Exakt! Så varför inte låna deras inställning och mentala knep och applicera på din egen träning? Och skulle någon Fikarumsskrävlare eller annan självutnämnd expert ha negativa åsikter om din löpning: stäng av. Lämna rummet. Kväv diskussionen i sin linda.

Du har inte tid med negativ energi – man lever bara en gång! Nu kör vi, okej?

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Det vi alla löpare har gemensamt är såklart (oftast i alla fall) någon form av positiv känsla kopplad till vår sport. Men sedan är vi ju alla olika såklart.

Men den stora, men kanske framför allt roligaste, frågan är ju: vilken löpartyp är du? Under mina snart tio år som verksam inom sociala medier och löpning har jag definierat ett gäng löpartyper som sticker ut lite extra – av olika anledningar.

SJÄLVPLÅGAREN (AKA ELITISTEN)
För Självplågaren existerar inte ordet lagom. Det ska vara hårt, smaka blod och gå fort för att det ska räknas. Den här löpartypen fnyser föraktfullt åt alla icke-disciplinerade söndagsjoggare som har mage att våga komma i hens väg och drömmer i hemlighet om att vara lite mer som dem. För faktum är att det inte blir särskilt många pass i löparskorna i snitt per år eftersom Självplågaren oftast är skadad och tvingas till alternativa träningsformer.

Läs också: Det obegripliga brunstvrålet

FIKARUMSSKRÄVLAREN
Fikarumsskrävlaren häckar med fördel i valfritt fikarum, men kan också påträffas i ett omklädningsrum eller en bastu. En gång i tiden sprang hen milen på en ”snabb” tid och det älskar hen förstås att påminna alla människor i sin närhet. Hen drar sig inte heller för att upprepade gånger beskriva svunna tiders stenhårda träningspass i väldigt överdrivna ordalag och samtidigt driva med kollegornas löpning. ”All löpning under 4 minuter per kilometer är jogg” är en klassisk repblik från Fikarumsskrävlaren.

ENSTÖRINGEN
Du kommer aldrig att få se den här löpartypen i varken löpargrupper eller större lopp. Enstöringen håller nämligen helst till i någon skog eller annan avskild plats där hen får utöva sin älskade sport utan att tvingas socialisera med andra. Att skryta om tider och snittfarter i någon nätcommunity, på Facebook eller Instagram skulle aldrig falla Enstöringen in, hen finns nämligen inte på någon sociala medier-plattform.

MATERIALAREN
Det här med träning tycker Materialaren att folk tar på för lite stort allvar. Hemligheten är ju den att man kan köpa sig till ett bättre pers genom rätt val av prylar. Därför spenderar också Materialaren orimligt höga summor på diverse gadgets och en förberedelse inför en löptur kan ta orimligt lång tid eftersom det är måååånga appar och satelliter som ska synkas ihop. En löpande techbutik skulle man kunna kalla Materialaren.

NJUTHETSAREN
Som du kanske anar kommer det uppstå problem om Njuthetsarens och Självplågarens vägar korsas, antingen irl eller på sociala medier. Njuthetsaren är samma typ av människa som tycker att det är uteserveringsväder så fort kvicksilvret har kravlat sig upp över nollan. Oavsett om det spöregnade, haglade eller solen stekte onådigt under Njuthetsarens löptur så var det faaaaantastiskt löparväder. Negativism finns inte i Njuthetsarens vokabulär, allt är bara underbart, superkul och jättehärligt precis hela tiden. Ja, förutom när hen är hemma själv – då gråter hen i sin kudde.

LÖPBANDSKRAMAREN
Löpbandskramaren älskar den mix av värme, luftkonditionering samt frånvaro av luftmotstånd och lurigt väder som ett löpband på gymmet erbjuder. Passen är också ofta väldigt korta och ångestfyllda och sker heller inte med någon särskild kontinuitet. Men det är klart att även Löpbandskramaren skulle kunna tänka sig att springa utomhus, om det går att få noll graders lutning, 22 grader och vindstilla även där.

DEN NYFRÄLSTA
Den Nyfrälsta har precis upptäckt löpningen och likt en nyförälskad kastar hen sig med huvudet före rakt in i sin nya passion. Hen anmäler sig till en mängd lopp, börjar följa en massa löparkonton och tar mer än gärna selfies efter varje pass som hen lägger upp i sociala medier, sida vid sida med en bild på sin klockdisplay där snittfart och distans visas. Den här löpartypen har en hel del gemensamt med Selfiefreaket, bortsett från att Selfiefreakets passion för att uppdatera sina sociala medier med sina löparbravader aldrig avtar. Snarare tvärtom.

SELFIEFREAKET
Som framgår av namnet älskar Selfiefreaket att rapportera om sina bravader i spåret i sina sociala medier. En klassisk Instabild från den här löpartypen består till hälften av en selfie på vederbörande och andra hälften av en klockdisplay. Om man inte har informerat alla andra i löparcyberspace om sina tider och snittfarter så finns de ju inte, eller hur?

MINIMALISTEN
Minimalisten drömmer sig tillbaka till fornstora dagar då man åtminstone fick en notis i lokaltidningen om man sprang ett större lopp helt barfota. Hen tycker förstås att det här med tjocka mellansulor och tå-häldropp är överskattat och skadeframkallande, det är barfota som äger. Oavsett årstid och underlag. Och det minimalistiska tar sig gärna uttryck även i Minimalistens övriga liv: onödigt mycket prylar, ett utsvävande liv och överdrivna ordalag vänder sig hen emot. Kraftigt.

Känner du igen någon av typerna? Eller känner du kanske igen dig själv? Jag själv känner igen mig mest i…gissa! 😉

Foto bilden ovan: Pixabay och Luca Mara