Snälla, säg att jag inte är ensam om det här beteendet. Men det är så att jag har en massa saker jag måste bocka av innan jag kan börja jobba här från hemmakontoret. Ett exempel: jag kommer hem efter att ha poddat på förmiddagen. Sambon har jobbat hemifrån och är nu ute på något ärende. Redan när jag kommer in genom ytterdörren börjar saker och ting hopa sig. Bokstavligen. För i hallen är det små jord- och sandhögar. I diskhon ligger det en trave disk och på diskbänken står det tomma och halvfulla mjölkpaket. På köksgolvet ligger det lite havregryn och brödsmulor. En intorkad gurkbit också. Går vidare in i vardagsrummet. I soffan ligger det en strumpboll och sonens avkastade pyjamas. Blir ännu mattare när jag går in i det kombinerade sovrummet och hemmakontoret och ser svarta luddprickar på den vita heltäckningsmattan.

Pust!

Och jag kan helt enkelt inte börja jobba utan att först ha dammsugit, plockat in disken i diskmaskinen, torkat diskbänken och städat undan kläderna i soffan. Det tar energi och tid. När jag sätter mig vid datorn är jag fortfarande lite irriterad på att det känns som att jag ”alltid städar” här hemma. Troligtvis eftersom jag är den som har minst lägstanivå vad gäller nedsmutsning.

Här skulle kanske någon antyda att ett externt kontor hade varit bra för mig. Men nej. Restiden dit, kostnaden och det faktum att ett kontor ofta känns onödigt är det som avskräcker. Det är bara det att de där gångerna då jag vill kunna fokusera hemma ett par timmar kommer jag alltid på mig själv med att torka bort tandkrämsstänk från badrumsspegeln istället för att göra det jag ska. Det vill säga jobba.

Lite smart input och sympati är nog det jag mest är ute efter. Tror jag. Är det möjligen någon som känner igen sig i det jag just har beskrivit? Och i så fall, hur tacklar du det hela?

Så länge jag kan minnas har jag varit den som ätit mest. Alltid tagit något till kaffet på fik när fikadejten har ätit upp alla läckra bakverk med ögonen och sedan nöjt sig med bara kaffe.

Alltid ätit något rejält till lunch när lunchdejten tagit en sallad. Alltid tagit om medan alla andra tagit sig för sina magar och ojat sig över hur mätta de är. Att vara den som alltid äter mest har inte varit lätt. Tvärtom, som före detta ätstörd blir det svårt i huvudet ibland när det känns som att ”alla andra” bantar. Och i perioder måste jag verkligen jobba hårt med mig själv för att inte trilla dit igen, för att fortsätta tro på att det rätta för mig är att äta tills jag blir mätt. Att jag inte är ”manhaftig” för att jag äter mat. Men det är fasen inte lätt. Har inte vägt mig sedan jag var runt 20 och tänker fortsätta vägra vågen. Jag använder bara mitt inre mående som måttstock och det har fungerat bra hittills.

Får ofta mejl och meddelanden från läsare som också har förflutet med ätstörningar. Senast igår undrade en tjej om man någonsin kan bli fri. Hon vill så gärna springa mycket och långt men lyckas inte få i sig tillräckligt med energi för det. Hon får ångest när hon inte äter som hon är van vid och blir frustrerad över hur mycket tankekraft det här beteendet stjäl. 

Och ja, det är ju precis så det är. Allt det där nojandet stjäl ju faktiskt livskvalitet. Om vi dessutom vet att noceboeffekten är vetenskapligt bevisad, hur kontraproduktivt är då inte allt detta. Jag menar, att tänka negativa tankar om oss själva och hur vi äter kan alltså ge negativa effekter i kroppen. Så onödigt…

Jag drömmer om en värld där man associerar mat med energi och njutning, inte skuld och ångest. Och så drömmer jag om en värld där vi slipper ”underhållning” som Den stora hälsoresan. Med tanke på hur stort problemet med ätstörningar är idag så känns det programmet så fel. Men värst av allt är att de likställer självspäkning med hälsa. I min värld kunde de två inte vara längre ifrån varandra.

Punkt.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Är du löpare och vill veta mer om hur man tränar bäst när man är i klimakteriet? Eller har du kanske någon i din närhet som skulle behöva veta mer om det här? Då är ett hett tips att kolla in min Instagram Live-sändning med Monika Björn nu på onsdag den 3/6 kl 19.00!

Jag får ofta frågor från er läsare om just löpning och klimakteriet, så det är tydligt att det här är ett ämne som engagerar. Med all rätt, för jag tror att de flesta av oss märker att det inte går att träna på exakt samma sätt år ut och år in. Det gäller att hela tiden anpassa upplägget efter vilken fas i livet man befinner sig i. Och nu på onsdag kommer vi alltså att djupdyka i just hur man kan tänka om löpträning före, under och efter klimakteriet. Till min hjälp har jag fantastiska Monika Björn, som är PT, yogalärare och entreprenör inom träning och utbildning – dessutom är hon löpare och kallar sig ”klimakterieaktivist”.

För några år sedan fick hon en rad mindre trevliga kroppsliga besvär samtidigt som träningen gick segt. Till en början förstod hon inte Monika att hon hamnat i klimakteriet. Hon upptäckte också att den information som fanns var bristfällig och därför bestämde hon sig för att själv ta reda på hur hon kunde må bättre. Hennes arbete resulterade i boken ”Stark genom klimakteriet”.

För att IG live-sändningen ska bli så bra som möjligt vill vi förstås veta vad ni som kommer att titta vill att vi pratar om. Så varmt välkommen att mejla dina frågor hit. Du kollar in sändningen här. Hoppas vi ses på onsdag 3/6 kl 19.00!

Jag har skrivit två böcker om löpning och har sprungit i tio år. Men hur bra springer jag – egentligen? Vågar jag ens ta reda på det..?

Jag bestämde mig för att svälja stoltheten, ta mig till Sveriges främsta löpteknikspecialist Fredrik Zillén och ställa mig på hans beryktade löpband. Han har analyserat närmare 5 000 löpares löpteknik med hjälp av sitt eget tränade öga, 3D-kameror och specialutvecklad mjukvara. Löpare från hela världen vallfärdar till hans labb i Frösundavik utanför Stockholm för att få sin löpteknik synad under lupp.

Så nu är det alltså dags för mig att få svart på vitt: hur bra springer jag egentligen? Och hur kan jag jobba med min löpteknik för att utvecklas? Fick en massa smarta tips från Fredrik som jag direkt har plockat in i min löpning och jag har redan märkt stor skillnad i både tempo och känsla under och efter passet. Ett måste för alla löpare som vill utvecklas och springa bättre och minska skaderisken! Har fått en helt ny syn på det här med löpteknik efter besöket hos Fredrik.

Kolla in klippet nedan! Fler som blev sugna på att analysera sin löpteknik? Och berätta gärna om du vill se fler Youtubeklipp från mig framöver 😉

Foto och film: Elin Nylund

HEJDÅ! Där kan ni gott få ligga! För jag vill INTE ha kvar er i mitt huvud! Idag ska jag nämligen springa SNABBT och ORKA hålla tempot HELA vägen!

Du vet den där känslan när en viss fart känns liiiite för jobbig alldeles för tidigt? Så var det för mig i lördags, när jag sprang intervaller tillsammans med löpargruppen. Det är ju så himla lätt att en sån där känsla fastnar i skallen och bara växer. Mjölksyran slår till snabbt, man hamnar i en negativ spiral och måste sakta ner. Så, peppad av min poddintervju med mentala tränaren Gunnar Söderström, bestämde jag mig för att den här gången ska de där negativa små tankarna som jag så väl känner igen inte få fastna i mig. Så jag bestämde mig för att nu skickar jag ner dem i diket som vi precis passerade – och så tänkte jag det där som jag inledde det här blogginlägget med. Jag tänkte det så intensivt att jag nästan hörde mig själv ropa det.

Direkt märkte jag hur löpningen gick lättare. Det var som om något hade lyfts från mina axlar. Jag slappnad av. Steglängden sjönk lite men frekvensen ökade. Jag vågade lita på min teknik istället för att försöka slugga mig fram med ”brute force”. Armpendlingen mycket mer vinnande nu. Insåg också att det var mycket lättare att parera vindbyarna nu när jag vågade vara mer avslappnad och följsam i löpningen. Kände en markant skillnad och den fina känslan spred sig snart i hela kroppen. Insåg att jag hade ett stort, brett leende på läpparna.

Löpningen rullade på så bra hela vägen och när det var dags att avrunda med 5 x 90 sekunder i ännu högre tempo gick det av bara farten nästan. Säger inte att pulsen inte var skyhög, för det var den. Säger inte att det på något sätt inte märktes i min kropp att jag nu utsatte den för mycket tuff träning. Men just att jag vågade slappna av och låta löpningen komma till mig istället för att försöka jaga ikapp den med ansträngd teknik och spänd kropp gjorde så enorm skillnad.

Tar med mig den positiva känslan till nästa pass och ska göra mitt bästa för att snabbt göra mig av med negativa tankar även då. Finns det inga diken hittar jag säkert en papperskorg att slänga dem i! 😉 Hur brukar du göra när negativa tankar dyker upp under ett pass eller lopp?

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

En molande smärta i ländryggen. Diffus smärta i bäckenet. Min första tanke var att jag slarvat med styrketräningen.

Eller kanske sprungit för mycket den senaste tiden..? Fel löparskor? Men…eftersom jag brukar föra dagbok över hur kroppen känns varje dag kunde jag snabbt bläddra tillbaka i tiden och se ett mönster. Denna molande smärta koncentrerad till mellangärdet återkom med stor regelbundenhet, närmare bestämt var 28:e dag…

Ägglossning! Gah! Jag som redan med hjälp av dagboken konstaterat att jag dagarna före mens har drabbats av en liknande, fast ännu mer intensiv smärta i samma område. Så nu har jag alltså garanterat två smärtperioder att se fram emot varje månad, tjohooo… Har ju knappt upplevt detta tidigare eftersom jag har ätit hormoner i form av p-piller under större delen av mitt vuxna liv. Men hade jag haft det så här tidigare hade jag helt klart pratat om det och sökt hjälp.

Frågan är varför man inte hör eller läser mer om det här? Och då särskilt kopplat till träning. För den här smärtan är så massiv att jag helt tappar energin i min träning, känner mig ”svajig” och har svårt att koncentrera mig på det jag håller på med. Har jag letat på fel ställen? Är det tabu att prata om mens i träningskretsar? Eller är det rentav så att det ofta är så att löptränande kvinnor inte har någon mens?

Tillbaka till mina egna problem. Är sjukt less på hormoner och läkare som inte vill/kan se hela människan utan enbart behandlar (läs: trycker ner) symptomen. Nu är det så många som har talat sig varma för Jenny Koos och andra yrkesverksamma med liknande, funktionsmedicinsk inriktning att det nog är dit jag kommer att söka mig. Det låter nämligen vettigt att min svåra, mensrelaterade värk beror på obalanser i kroppen. Borde jag kanske äta annorlunda, har jag brist på något, är jag för stressad – svårt att avgöra själv eftersom man ju som bekant sällan är särskilt bra på att se objektivt på sig själv. Så ett gäng tester tror jag hade varit toppen.

Vänta, nu vet jag! Att jag sällan läser om det här är nog för att de flesta löptränande kvinnorna jag följer i sociala medier eller läser om sällan är över 35 år. Någon enstaka har passerat 40, men majoriteten är runt 30. Och även om jag (oftast) inte känner mig en dag äldre än 20 och Garmin tycker att jag har konditionsålder som en 20-åring så har ju denna kropp ändå existerat liiite längre. Kan det vara så att många kvinnor som börjar få besvär med tilltagande PMS kanske slutar att träna på grund av just smärta, eventuellt ihop med ökad livsstress?

Bara spekulerar här. Ett väldigt intressant ämne detta, inser att jag bara har skrapat på ytan… Kom gärna med era egna funderingar i ämnet. Gissar att några av er läsare inte heller ”längre är 20”? 😉 

Många har hört av sig och önskat favorit i repris på frukostjoggen i samarbete med mitt lokala favoritbageri, Brioche, här i Stockholm. Så, nu på fredag den 24 april när det utlovas superfint väder kör vi igen! Vi ses väl?

Det är många av oss småföretagare som har det tufft just nu. För att hjälpa varandra har Brioche och jag teamat upp och nu på fredag bjuder vi in till bästa möjliga start på morgonen: skön löpning och härlig frulle!

👉🏼 NÄR: fredag morgon 24 april kl 7.00-8.00
👉🏼 VAR: Brioche, Gustavslundsvägen 34, Bromma (t-bana Alvik och ca 100 m gångväg, kommer du med bil finns en stor parkering precis utanför Brioche)
👉🏼HUR: vi springer en lugn och skön runda på ca 8 km med början och slut utanför Brioche. Farten anpassas så att alla hänger med. Tempot är mycket lugnt. Efteråt får du med dig en härlig takeawayfrukost, eller avnjuter frukosten på plats.
👉🏼 PRIS: 180 kr för löptur, härlig frulle och bästa sällskapet
👉🏼 ÖVRIGT: du som deltar ska vara fullt frisk och vi håller socialt avstånd till varandra
👉🏼 ANMÄLAN: mejla mig på petra@petramanstrom.se för info om hur du anmäler dig. Begränsat antal platser, så först till kvarn…

Visst låter det roligt? Bättre start på dagen (och helgen) går inte att få! Hjälp till att stötta lokalt mathantverk och gör samtidigt en fin insats för folkhälsan ❤️ Vi ses väl..? Varmt välkommen! 🤗

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Inställda lopp, träningsresor och pass med stora löpargrupper. Att motivationen sjunker som en sten för många är kanske inte så konstigt. Men det finns faktiskt också fördelar med rådande situation. Här är några av dem, kvalitetssäkrade av mig! 😉

1. Unik chans till längre tid av sammanhängande träning
Lopp kräver alltid en längre tid av återhämtning än vanliga träningspass eftersom de sliter mer, såväl fysiskt som mentalt. Det gör att träningen ”hackas upp” och risken att bli skadad eller sjuk när du har tagit ut dig under ett lopp ökar också. Nu när inga lopp arrangeras har du alltså en unik möjlighet att i lugn och ro kunna förbereda dig inför framtida lopp utan att falla för frestelsen/känna dig tvingad att delta i en massa lopp. Fatta hur du kommer att fara fram som en stark och supersnabb komet när loppen väl drar igång!

2. Du kan i lugn och ro experimentera med olika träningsupplägg
Har kanske norska superlöparbröderna Ingebrigtsens framfart på löparbanorna fått även dig att bli sugen på så kallad tröskelträning? Alltså löpning som är jobbig, men utan att ge dig stumma ben. Tröskelträning tar mer tid än traditionell intervallträning, men den ger oerhört mycket tillbaka i form av sänkt skaderisk och större chans att orka ligga i ett högre tempo under längre tid. Med andra ord som upplagt för en massa nya personbästan, om det är något du är sugen på 😉 Den här tiden av inställda lopp ger dig en bra möjlighet att experimentera lite med olika intressanta träningsupplägg. Alla är vi olika och svarar olika på ett och samma träningsupplägg, det är ju just därför som generella träningsprogram sällan fungerar optimalt. Men nu har du alltså chansen att se exakt vad som fungerar för dig. Den chansen borde du verkligen ta. Lägg in lite snabbare partier i dina långpass, byt ut intervallerna med ståvila mot sammanhängande löpning i tröskeltempo, lägg in tung styrketräning då och då osv. And let the magic happen!

Mer om tröskelträning plus konkreta tips på pass hittar du här!

Ett mycket bra poddavsnitt om tröskelträning hittar du här!

3. Träna med löpcoach för att få till tävlingsliknande träningspass
Med nummerlapp på bröstet och en massa andra löpare runtomkring lyckas de flesta springa i farter som de aldrig skulle klara på träning. Så, för att hålla igång kvalitén i din träning nu när det inte går några lopp är ett hett tips att med jämna mellanrum boka in ett pass med löpcoach. Att få individuell coachning av någon som har tänkt ut ett pass utifrån just dina unika förutsättningar är en upplevelse som alla borde testa. Jag tränar själv regelbundet med en löpcoach och inför de passen går jag runt med lätt ångest några dagar i förväg. Men känslan efteråt är alltid helt magisk! Jag kan liksom direkt känna hur jag utvecklas som löpare och det är verkligen helt fantastiskt för motivationen. Så, testa gärna du också om du har möjlighet ekonomiskt såklart. Det är dyrt, men klart värt pengarna. Och springa lopp är ju inte heller gratis.

Har du fler smarta träningstips som funkar extra bra just nu? Kommentera gärna!

Skriver som jag har gjort någon gång tidigare när jag varit inne på liknande saker: Alla mina manliga läsare (för jag vet att ni är några stycken) kan kanske sluta läsa här. Eller så kan ni fortsätta och kanske lära er lite mer om era eventuella systrar/mammor/fruar/flickvänner etc… 😉

För nu känner jag att jag bara måste skriva av mig om en sak som stör mig sjukt mycket. Som helt suger musten ur mig några dagar varje månad, förvandlar min kropp till sirap och gör mig sur och irriterad. Pratar såklart om mensvärk. Värst av allt är de där fem-sex dagarna med en jobbig smärta som strålar ut från livmodern och sitter som ett bälte runt kroppen. Det värker rejält i ryggslutet och det är bara varm vetekudde på magen och några Ipren om dagen som lindrar eländet en aning. Det funkar ganska okej att träna, men att försöka ta i är bara att glömma. Får helt enkelt acceptera sirapsben och kraftigt nedsatt energi den där veckan varje månad, tror jag.

Innan jag blev opererad för mitt myom före jul i fjol var det ännu värre, då blödde det ju dessutom nästan hela tiden och värken höll i sig mycket längre. Så här i backspegeln fattar jag inte hur jag orkade kämpa på med min träning trots allt det där. Jag var ju som en zombie. Nu är det betydligt bättre, blödningarna har minskat rejält och jag orkar träna nästan så mycket som jag vill. Men den där mensvärken som vägrar ge med sig alltså…suck!

Tänker också på att säkerligen fler kvinnor än jag lider av det här? Men jag hör sällan eller aldrig någon prata om det här, det verkar vara ett tabubelagt ämne. Och när jag intervjuar elitidrottare är det ingen hittills som har tagit hänsyn till var i sin menscykel man befinner sig när man bestämmer träningsupplägg. Vad beror det på..? Hur som helst. Jag vägrar vara tyst om det här, jag tänker fortsätta att prata om det för att ingen ska behöva känna att det är tabu. Tvärtom! Och tänk så mycket roligare liv extremt många kvinnor skulle ha om man bara vågade låta detta ämne bli mer accepterat att prata om. Är verkligen hormoner det enda som fungerar? Känns så fel att vi ska behöva peta i oss hormoner för att tämja trilskande kroppar.

Kan i svaga stunder bli så avis på alla män som slipper det här. Varför är det så många av oss kvinnor som ska behöva dras med detta elände. Visst, spiral eller andra typer av hormoner har jag fått tips om, men vägrar äta p-piller igen efter att ha använt dem i nästan 30 år. Faktum är att jag som sagt är trött på att behöva ta hormoner överhuvudtaget, finns det ingen annan lösning? Och tycker ni att er mensvärk blir värre med åren? Jag har ju inget att jämföra med direkt eftersom jag ju som sagt har ätit p-piller i stort sett hela mitt vuxna liv. Någon som har något klokt inspel här? Tar emot alla tips…

Varma kramar från soffan med vetekudden på magen…

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag har fått testa Flowpillow Heat, Sveriges populäraste massagekudde som påskyndar din återhämtning och har visat sig vara effektiv vid en rad olika löparbesvär. Så här tyckte jag om den!

Det borde vara lika självklart för en löpare som att lämna in bilen på service, men det är det tyvärr inte. Jag är inget undantag. Det jag pratar om är förstås massage. I bästa fall går jag på idrottsmassage 2-3 gånger per år, men oftast mer sällan än så. Samtidigt känner jag ju tydligt att jag verkligen skulle behöva massage oftare, mer än någonsin nu när man inte är 20 längre. Jag tror nämligen att de flesta av er som läser det här upplever att kroppen känns stelare och mer ”trögstartad” idag än för säg 10-20 år sedan.

Men de goda nyheterna är att det inte alls behöver vara så. Flowpillow Heat från svenska Flowlife anses av många vara marknadens bästa komplement till mänskliga behandlingar och jag kan bara instämma. Och då ska jag villigt erkänna att jag var rätt skeptisk inledningsvis, jag vet ju hur sällan jag fick till egenmassage med foamroller. Jag tror att det största problemet med foamrollern var att den krävde en aktiv insats av mig, något som jag inte riktigt orkade med efter en intensiv dag med jobb, träning och jakt av litet, aktivt barn.

Så det var fantastiskt att kunna hänga Flowpillow Heat på stolsryggen och luta sig tillbaka. Eller sätta sig på yogamattan och lägga upp vaderna på massagekudden. Och så vidare. Det blir en perfekt kombination av avkoppling och återhämtning. Du kan välja mellan tre olika hastigheter, så att du kan få allt från rejäl, snabb sportmassage till långsammare triggerpunktsbehandling. Kan avslöja att till och med en hardcoreperson som min kära poddkollega Malin Ewerlöf tyckte att den snabbaste hastigheten var rätt så plågsam. Då fattar ni vilken kapacitet den här produkten sitter inne på! 😉

Jag upplever att den ”kramar runt” musklerna på ett riktigt bra sätt. Nej, det är inte jätteskönt hela tiden – men ”gott ont”. Det känns verkligen att behandlingen är effektiv och det är som sagt underbart att bara kunna luta sig tillbaka i sängen, i soffan, på golvet eller var du nu vill vara och låta massagekudden göra jobbet. Infravärmen (som går att stänga av) gör också behandlingen mer effektiv. Den drivs förresten av uppladdningsbara batterier så att du slipper sladdtrassel. Älskar du löpning och vill få bästa möjliga återhämtning så rekommenderar jag verkligen att du slår till på en Flowpillow Heat.

Kan nog faktiskt inte hitta några nackdelar med den. Eller tja, det skulle väl vara priset då. Men med tanke på hur segt det kan vara med onödiga skador och oändlig rehab så är det ändå en bra investering. Priset är ungefär i nivå med ett par bra löparskor och just nu kan du dessutom köpa Flowpillow Heat till kampanjpris. Och du, det är inte bara löpare som har användning av den här smarta manicken. Trötta kontorsmuskler gör den också underverk med – fråga bara min sambo!

Här shoppar du Flowpillow Heat!

Fler som har testat eller kanske blev sugna på att testa? 

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen