Jag kände att jag bara måste få skriva av mig. För det är något med hela den här skruvade situationen som kastar mig mellan total harmoni och ångest, flera gånger om dagen. Några fenomen just nu som jag gärna snabbt scrollar förbi just nu:

• Visdomsord på Instagram om att man kan lära sig något av allt som händer och att vi alla borde ta vara på den här tiden och meditera oftare. Allt detta i kombination med bild på någon som sitter i lotusställning eller står leende i solen med en takeawaykaffe i handen.
• Influencers som visar upp sin ”quarantine outfits” och delar rabattkod till hajpad webbshop.
• Influencers som tipsar om att ”fördriva tiden genom att testa ett nytt löshårsmärke”
• Människor som har permitterats eller är ekonomiskt oberoendee och gödslar fyller sociala medier meed klämkäcka saker som att ”Tjohoo, äntligen har jag mer tid över till att baka!”
• Företag som uppger svävande saker i stil med ”I dessa osäkra tider…” för att pausa samarbeten…fast de samtidigt säger att deras bransch inte påverkas nämnvärt av virusutbrottet…

Anledning? Att min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag vill inte meditera, jag vill inte kisa mot solen med kaffe i handen och nästan tro att jag har semester…jag vill bara att det här ska vara över och att mitt företag inte ska gå under…

Har insett att det här intensiva flödet av nyheter om det där viruset i kombination med min personlighetstyp som redan i grundläget har nära till ångest inte är bra. Så har försökt begränsa nyhetsintaget, men har märkt att det inte hjälper särskilt mycket. Och den nästan totala radiotystnaden i inkorgen skrämmer mig. Vad gör folk just nu? Jobbar de, eller sitter de liksom jag halvt apatiska hemma vid datorn och funderar över när allt det här ska vara över?

Löpning har en väldigt bra inverkan på mitt humör, men det går ju inte att springa varje dag. Efter ett längre distanspass i söndags var jag helt slut och Garmin ansåg att jag var nertränad och behövde flera dagars vila. För en gångs skull kände jag att kroppen och klockan var överens – dags att vila och våga möta ångesten som träningen hållit i schack…

Så där, färdiggnällt! Vad skönt det var att skriva av sig, bara att få ner orden på pränt fick mig att må lite bättre. Att bara konstatera att saker och ting suger just nu gör det lättare att härda ut i stunden. Hur mår du precis just nu? Dela gärna dina tankar.

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Jag har påbörjat otaliga peppiga blogginlägg om hur du inreder ditt hemmakontor, hemmajobbsguide for dummies och vad man kan hitta på så här i ”typ karantän”–tider. Men det är något som skaver, något som tar emot. Det känns liksom inte bra i magen att skriva de där inläggen. Vet inte riktigt varför, men mest är det nog att det känns konstigt att försöka måla upp en glad fasad när man inombords pendlar så mycket i känslostämningar.

Igår var jag ute och sprang en sväng för att förhoppningsvis jaga bort lite ångest. Det var eftermiddag, vardag – och smockat med folk ute! Ungefär lika mycket folk i rörelse som en solig helgeftermiddag i Stockholm. De flesta verkade på strålande humör, vilket ju är jättebra. Men så slår det mig att vi kanske är lite för naiva i det här landet? Borde vi verkligen slappna av så mycket som vi verkar göra? Är det rätt att hålla sig cool? Jag vet inte riktigt. Gripas av panik är ju absolut inte konstruktivt, men att bete sig så här…känns lite konstigt. Det gör det.

Jag hörde talas om en tjej som fått kritik på Facebook för att hon firat sin födelsedag. Sånt där är ju helknasigt, folk måste ju få fira sin födelsedag. Vi kan inte bete oss som om domedagen är här, men kanske skulle myndigheterna kunna vara lite tydligare och mindre svepande i sina riktlinjer och budskap? Funderar högt nu bara, har inte tänkt klart utan skriver ner exakt det jag tänker på. Men något känns som sagt inte bra i magen när jag ser folk sitta tätt, tätt på uteserveringar. Skåla och skratta som om ingenting har hänt. För något har ju faktiskt hänt…

Hur tänker du som läser det här om allt som händer just nu? Dela gärna dina tankar!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen, fotograferad vid lunchtid på Sergels torg

Senaste avsnittet av Maratonpodden kunde inte ha en mer lämplig gäst med tanke på vilken dag det är idag. För Emma Svensson levererar verkligen girl power så det heter duga. 

Sex veckor efter deras storslagna bröllop dumpas Emma av sin nyblivne make. Livet så som hon hade tänkt sig är plötsligt över och krisen som följer leder in henne på något helt nytt. Från att ha varit en av våra främsta modefotografer med enligt egen utsago kass fysik blev hon plötsligt första svenska att bestiga den högsta bergstoppen i samtliga europeiska länder på ett år. 49 bergstoppar! Nu är siktet inställt på att bli bästa svenska kvinnliga alpina bergsklättrare genom tiderna – och sin Tinder har hon inställd på Chamonix. Vill du ha en svindlande knuff närmare mot din dröm? Vill du veta hur man tränar för att vara i alpin toppform (yes, löpning ingår!) Vill du lyssna på en av de mest inspirerande personerna jag har intervjuat i den här podden? Då får du inte missa det här avsnittet! Garanterat 110 % inspiration! Lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan! Berätta gärna också vad du tyckte om avsnittet sedan.

Kram!

”Vilken kille har tutat i dig att du ska göra det där nu då?”

Så lät det väldigt ofta när jag växte upp. Eller, rättare sagt, när jag insåg att jag inte behövde plugga till läkare bara för att jag gick ut gymnasiet med 5.0 i snittbetyg (yes, på forntiden när jag gick i skolan hade vi sifferbetyg…) och istället fick upp ögonen för livet utanför skolbänken. Fick upp ögonen för bergsklättring, fjällvandring och paddling och skaffade en helt ny vänkrets av likasinnade. Gjorde tältturer både sommar och vinter, bland annat korsade jag en vinter Sareks nationalpark med 35 kilo startpackning på ryggen. Fick för mig att jag skulle gå en klätterkurs i Chamonix och sedan bestiga västra Europas högsta berg, Mont Blanc. Kom på att jag ville lära mig att åka telemark och gick en telemarkskurs i Norge. Blev sugen på att klättra i Lofoten, anmälde mig och åkte dit. Fick en annan ingivelse att jag skulle paddla den outforskade och obefolkade norra sidan av fjällsjön Torneträsk och direkt efteråt fjällvandra i två veckor (inte med kajaken på ryggen då, den stod parkerad i Abisko).

Jag var omättlig på äventyr i naturen, kom ständigt på nya saker jag ville testa och nya platser att upptäcka. Inser nu i backspegeln att det där var min försenade tonårsrevolt.

Men det var faktiskt aldrig någon kille som påverkade mig att ge mig på nya saker. Det var hela tiden jag själv som höll i kompassen och hittade nya stigar att svänga in på. Men med tanke på hur jag var när jag växte upp kan jag i och för sig inte klandra mina föräldrar för att de inte trodde att jag var kapabel att själv ta initiativ till äventyr. Jag var ju pluggisen, lärarnas favorit, ”5.0-Petra”. Läshuvud, hette det. Men någon äventyrstjej såg ingen mig som.

Vi förflyttar oss framåt i tiden cirka tio år. Passionen för naturen, bergen och äventyret fanns fortfarande där, men nu hade jag också börjat snegla på löpning. Tidigare hade jag gjort nästan all träning inomhus, på Friskis & Svettis jympagolv, men jag hade ju mött löpare utomhus och såg hur roligt de verkade ha. Och vilken frihet löpningen innebar, man slapp ju passa tider och vara bunden till en viss plats. Så till slut såg ödet till att jag i slutet av 2009 började skriva Maratonbloggen på SvD.se – och the rest is history 😉

Men ett stort problem som jag upplevde på det personliga planet var att de flesta killar verkade vara livrädda för mig. Det var sällan några problem att få till dejter, men så fort dejten märkte att jag drog iväg tidigt på helgmorgnarna för att springa långpass eller prioriterade träning framför att ses någon kväll så blev det tjafs. Att jag valde att springa i flera timmar – frivilligt dessutom! – en helgmorgon (och andra dagar med) skrämde skiten ur 99,5 % av killarna. Minns en underhållande dejt då snubben tyckte att vi skulle springa backintervaller och jag ba ”Absolut”. Men av någon konstig anledning fick han kramp en bit in i passet och ville absolut inte bli tröstad eller daltad med. ”Låt mig bara gå!!” utbrast han och det lät jag honom såklart göra…

En del polare tyckte att jag borde tona ner min träning lite, annars skulle jag skrämma bort varenda snubbe som kom i min väg. Men jag vägrade. Kände att jag lever hellre singel resten av livet än tonar ner en stor och viktig del av mig. Vilken kille skulle förresten mörka ett stort fritidsintresse som tar mycket tid? Exakt!

Och uppenbarligen finns det ju visst coola dudes som inte har några problem med att jag gillar att springa. Det gillar vi. Skål för att alla ska få vara sig själva, alltid!!!! Och trevlig helg!

Ett nytt avsnitt av Maratonpodden finns ute! Och redan några timmar efter släpp har jag fått oerhört fin respons. Inte så konstigt egentligen, med tanke på vilken grymt inspirerande människa och löpare hon är, Sofia Norgren!

När Sofia sprang i mål på sin första halvmara 2014 började hon se suddigt på ena ögat. Hon trodde då att det berodde på att hon hade tagit ut sig under loppet, men när det hade gått några dagar utan att suddigheten visade några tecken på att avta sökte hon läkarvård. Det visade sig att hon hade drabbats av MS, multipel skleros som är en allvarlig neurologisk sjukdom.

2019 sprang Sofia i mål som snabbaste dam från Dalarna på Stockholm Marathon, hon kallar träningen för sin andra medicin vid sidan om bromsmedicinerna och i år har hon siktet inställt på bland annat Boston Marathon och hennes tränare är ingen mindre än Sveriges maratonguru Anders Szalkai. Ett inspirerande samtal om beslutsamhet, järnvilja och en gränslös passion för löpningen. Det här vill du inte missa! Lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan och låt dig inspireras!

Kram och trevlig helg!

Foto bilderna ovan: Erik Flyg

Jag har en ”journalistskada” och det är att jag har fått för mig att ett blogginlägg är detsamma som en tidningsartikel. Det måste finnas en tydlig röd tråd, en vinkel och en catchy rubrik. Har sedan jag började blogga för väldigt många år sedan stekt en massa idéer till blogginlägg eftersom min inre, bistra redaktör inte har tyckt att de är tillräckligt tydliga. Men vet ni vad: nu struntar jag i det och låter texten komma medan jag skriver! För jag vill verkligen skriva av mig, få lite av det där som flyter runt i huvudet ner på pränt.

Väldigt svårt att klä i ord, men jag vill verkligen försöka. Tror att det är en mix av en massa olika saker som gör att det skaver lite i mig. Och egentligen är det väl inget konstigt, det är nästan aldrig 100 procent räkmacka – ja, förutom på Instagram då kanske. Men verkligheten är annorlunda. Jag vrider och vänder på de relationer jag har och funderar på vilka av dem som jag ska lägga energi på och vilka som tar mer än de ger. Det är en jättestor anledning till skavet i mig.

För jag har en tendens att bli blockerad och handlingsförlamad när en relation drar åt ett håll som får mig obekväm. Hur mycket får jag tillbaka av det jag ger? Märker den andra hur mycket jag ger? Varför får somliga mig att känna att jag aldrig är prioriterad, att de alltid är på väg någonstans? Då blir det svårt för mig som sällan har energi, tid eller lust att boka in fler träffar med vänner än max några per vecka. Att klämma in fler ”bara för att” ger inget tillbaka, det skapar bara stress.

Så den biten skaver rätt rejält och är extra jobbig eftersom jag har hamnat i en låsning och inte vet hur jag ska gå vidare. Sedan är jag en extremt otålig person som har svårt att förlika mig med stiltje. Eller när saker inte går som jag vill. Eller när jag blir ombedd att vänta på besked. Besked som aldrig kommer och saker som blir hängande i luften. Har funderat på om den här röran i huvudet kan ha något att göra med att jag för första gången på typ 25 år inte har syntetiska hormoner i kroppen eftersom jag inte längre äter p-piller – ett krav för att få delta i myomstudien jag är med i. Måste gräva mer i det där, tror jag.

Puh…väldigt skönt att skriva av sig. Blir middag strax och en tidig kväll, tror jag. Helt slut i huvudet efter att ha poddat trots en jobbig rethosta som inte riktigt släppt än. Någon som har tips på bra Netflixserier som jag kan halvsova till idag? Kram!

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Det här måste jag bara få ur mig, en grej som jag har gått och stört mig på ett bra tag. Nämligen folk som skämtsamt fast med ett tydligt sting av allvar antyder att jag borde skynda mig om jag vill ha fler barn. Detta har inte bara drabbat mig utan även många andra jag har pratat med.

Och med ”folk” menar jag allt från okända människor och ytliga bekanta till ganska närstående personer. Eftersom jag har fått höra det där så himla ofta den senaste tiden har jag börjat fråga varför man bör ha två barn. Har bland annat fått följande svar:

– Det är bra att ”säkra upp” med ett barn till så att man inte blir ensam om ett av barnen skulle dö
– Det är viktigt för barns utveckling att ha ett syskon, så att de lär sig att hantera konflikter och annat viktigt i livet
– ”Du vill väl inte ta ifrån ditt barn den fantastiska känslan att få uppleva en fin syskonrelation?”
– Du minimerar risken att bli ensam och övergiven på äldre dagar, båda barnen lär ju knappast flytta till Australien

Och hur spåniga rätt många av svaren ovan låter så kan jag försäkra att de som ligger bakom svaren har varit helt allvarliga. Det går alltså inte att skoja bort.

Men desto svårare är det att få ur folk mindre bra saker med att ha två barn. Trots att jag ofta hör föräldrar med flera barn beklaga sig över att de inte hinner med sig själva, att de inte har någon egentid, att de inte längre har råd att åka på roliga semestrar, att matkontot skjuter i höjden, att de känner sig tvungna att skaffa en stor bil, att de inte hinner få kvalitetstid med sin partner… Men när de väl får frågan så är allt bara så himla bra.

Vad kan det bero på? Att livet med två barn inte blev som man hade tänkt, men nu finns det ingen väg tillbaka och då vill man gärna att alla andra också ska ha det lika jobbigt? Att människor som, frivilligt eller ofrivilligt gör på ett annat sätt, betraktas som ett hot? Har funderat mycket på det där. Men en sak vill jag bara betona: du kan aldrig veta varför ett par ”bara” har ett barn. Eller noll barn. Det kan ligga mycket annat bakom än enbart egoism. Som att man inte kan få fler barn, hur mycket man än försöker. Att man kanske inte orkar kämpa med IVF eller adoption. Eller något helt annat.

Så snälla, sluta dra upp detta ämne i tid och otid. Det gör knappast någon glad. Prata hellre om vädret 😉 Fler tankar i ämnet? 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket jag vill få ur mig. Så det är väl lika bra att bara börja, så får vi se vart det här tar vägen…

Spelade in podd tidigare idag, något jag verkligen älskar att göra. Men det som var mindre bra är att jag har fått någon slags virusinfektion i halsen som har satt sig på stämbanden. Hade panik igår kväll och i förmiddags. Visste att det inte skulle gå att ställa in idag, då det var en gäst som inte bodde i stan och som har bokat biljetter, hotell och annat just för vår intervju idag. Vi skulle dessutom ta tillfället i akt och spela in två avsnitt på raken. En jättebra idé förstås, om jag hade varit frisk. Men nu växte som sagt paniken och jag oroade mig för hur det här skulle gå. För som egenföretagare ska det mycket till innan man sjukskriver sig. Det krävs typ sjukhusinläggning, knappt ens det. Beklagar mig verkligen inte, jag har själv valt det här livet. Vill mer bara förklara hur verkligheten är.

Kom till studion och första avsnittet gick helt okej att spela in. Men en bit in i avsnitt två började det klia i halsen. Det kliade helt sjukt mycket! Fick tårar i ögonen, panik och tvingades rusa ut i korridoren och ”hosta färdigt” ett antal gånger. Stackars intervjuperson, säger jag bara. Om han klarar sig trots att ha bombarderats av mina baciller i två timmar så blir jag galet imponerad!

”Hur mår du egentligen? Du är väldigt stressad, eller hur? Det kanske är dags att börja varva ner lite?” 

Orden kommer från gästen och han tittar mig rakt in i ögonen när han säger det. Och ja, visst har han ju rätt. Men varva ner, hur gör man det? Dagarna är ju fyllda av måsten: sköta företaget, fixa gäster till podden, svara på mejl, göra i ordning avtal, ragga nya samarbeten samt skicka statistik på tidigare… Visst hade det varit toppen med en assistent, men då ökar utgifterna markant och dessutom vet jag inte riktigt vilka olika arbetsuppgifter en assistent skulle ha… Sedan har jag ju min familj inklusive en mamma som nyligen förlorat sin livskamrat. Och träningen vill jag ju hinna med, utan den fungerar ingenting. Hur kan folk tycka att man surfar fram på en räkmacka? Att man typ är ”ledig” på dagarna..?

Tankarna flyger genom skallen i ljusets hastighet. Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Särskilt när virus attackerar kroppen och försätter mig i undantagstillstånd. Dra utomlands, någonstans till solen och värmen, och bo där några månader är en tanke som har slagit mig. Men just ja…jag har ju sambo med fast jobb här i stan. Son som har kompisar han inte vill lämna. Och en mamma som nog inte skulle gilla att jag bara drog iväg. Jag är typ fast, mer eller mindre. Älskar min familj, men utan tvekan har allt ett pris. På gott och ont. Man kan inte bara dra…

Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Känner mig spänd i nacke och axlar, stressad över alla tankar som ständigt attackerar. Att som jag dessutom vara högkänslig ovanpå alltihop är hur kasst som helst. Det känns som att varenda por i min kropp suger in ångesten och stresskänslorna. Folk säger åt mig att sluta stressa, att varva ner. Men HUR? Kan någon tala om det för mig? Snälla..?

Nu blir det Netflix och en rejäl skopa Ben & Jerry’s. Sonen har somnat och sambon lagar mat i köket. Just för stunden har axlarna åkt ner en bit. Håller tummarna för att det lättar snart…

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag gillar verkligen inte sjukhus. Vet inte riktigt varför, men får en obehagskänsla så fort jag ska in på ett sjukhus.

I morse var det dags för magnetkameraundersökning inför min stundande myomoperation. Eller, rättare sagt, det är inte helt hundra än om det blir en operation. Resultatet från magnetkameraundersökningen är avgörande för hur det blir. Sov kasst natten till idag, drömde konstiga drömmar som gjorde mig kallsvettig och vaknade och kollade klockan flera gånger.

Väl på plats fick jag lägga mig på en brits och åkte in i en smal tunnel. Inne i den skulle undersökningen ske och man skulle ligga blickstilla i ungefär en halvtimme. Kanske tur att ingen hade talat om för mig hur undersökningen skulle gå till, för då hade jag garanterat flippat ur och vägrat. Inser att min cellskräck är värre än jag trott. Hua. Det var en mentalt väldigt jobbig halvtimme därinne.

För att göra en lång historia kort: Adrian fick följa med till sjukhuset eftersom det visade sig att ingen personal hade kommit till förskolan när vi skulle lämna honom, så Jonas och han fick sitta i väntrummet medan jag blev undersökt. När jag äntligen var klar i magnetkameran och vi var på väg ut möttes vi av en äldre man i en sjukhussäng som rullades fram i korridoren. Den äldre mannen sov förmodligen, för hans mun var halvöppen och ögonen stängda. Blåmärken på handens ovandel. Det såg rätt så läskigt ut och faktum var att det inte var helt lätt att se om han sov eller om han var död. I samma sekund som jag tänker den tanken ropar Adrian:

– Gubben är ju död!

Jag ville bara sjunka genom golvet. Tänk om mannen hörde det där? Hoppas verkligen att han sov. Samtidigt, barn är ju barn. De säger vad de tänker, rakt ut och ocensurerat. Och visst såg ju mannen död ut. Under några sekunder rullade hela mitt liv fram till nu som en film framför ögonen. Om jag hade varit mannen i sängen, hade jag då känt att livet ändå blev rätt bra? Hur tänker man när man är riktigt, riktigt gammal och sjuk?

På väg ut ur sjukhuset tänkte jag att nu jäklar ska jag fortsätta leva life!!! För det är så himla skört, det här livet. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen