”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag gillar verkligen inte sjukhus. Vet inte riktigt varför, men får en obehagskänsla så fort jag ska in på ett sjukhus.

I morse var det dags för magnetkameraundersökning inför min stundande myomoperation. Eller, rättare sagt, det är inte helt hundra än om det blir en operation. Resultatet från magnetkameraundersökningen är avgörande för hur det blir. Sov kasst natten till idag, drömde konstiga drömmar som gjorde mig kallsvettig och vaknade och kollade klockan flera gånger.

Väl på plats fick jag lägga mig på en brits och åkte in i en smal tunnel. Inne i den skulle undersökningen ske och man skulle ligga blickstilla i ungefär en halvtimme. Kanske tur att ingen hade talat om för mig hur undersökningen skulle gå till, för då hade jag garanterat flippat ur och vägrat. Inser att min cellskräck är värre än jag trott. Hua. Det var en mentalt väldigt jobbig halvtimme därinne.

För att göra en lång historia kort: Adrian fick följa med till sjukhuset eftersom det visade sig att ingen personal hade kommit till förskolan när vi skulle lämna honom, så Jonas och han fick sitta i väntrummet medan jag blev undersökt. När jag äntligen var klar i magnetkameran och vi var på väg ut möttes vi av en äldre man i en sjukhussäng som rullades fram i korridoren. Den äldre mannen sov förmodligen, för hans mun var halvöppen och ögonen stängda. Blåmärken på handens ovandel. Det såg rätt så läskigt ut och faktum var att det inte var helt lätt att se om han sov eller om han var död. I samma sekund som jag tänker den tanken ropar Adrian:

– Gubben är ju död!

Jag ville bara sjunka genom golvet. Tänk om mannen hörde det där? Hoppas verkligen att han sov. Samtidigt, barn är ju barn. De säger vad de tänker, rakt ut och ocensurerat. Och visst såg ju mannen död ut. Under några sekunder rullade hela mitt liv fram till nu som en film framför ögonen. Om jag hade varit mannen i sängen, hade jag då känt att livet ändå blev rätt bra? Hur tänker man när man är riktigt, riktigt gammal och sjuk?

På väg ut ur sjukhuset tänkte jag att nu jäklar ska jag fortsätta leva life!!! För det är så himla skört, det här livet. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Måste få skriva av mig lite. Fick ju en riktig meltdown när jag var på treårskontrollen med Adrian förra året. Idag var det dags för fyraårskontroll. Och jag gick därifrån med gråten i halsen, trots att besöket gick exemplariskt.

Varför? Jo, för att jag insåg att jag inte har vågat vara riktigt arg. Min terapeut har ju frågat mig flera gånger om det här. Varje gång har jag svarat samma sak: ”Jo…det har jag väl vågat.” Men sanningen? Nej! Jag har inte vågat. Jag har bitit ihop och kört på, nästan inbillat mig att allt är som tidigare. Men förr eller senare sipprar ju det där man har sopat under mattan fram. Idag på BVC så frågar barnsjuksköterskan om jag hinner vara något annat än Jobb-Petra och mamma Petra. Sanningen? Det är knappt! För sedan pappa gick och dog förra året har det inte varit aktuellt att lämna bort Adrian till mormor för att dra iväg på mysig weekend någonstans. Och någon annan barnvakt har vi inte hittat. Eller…vi har inte försökt särskilt mycket, ärligt talat. Vilken barnvakt går förresten med på att passa någons barn en hel helg?

”Är du arg på din pappa? Det får man vara.”

Barnsjuksköterskans ord skär genom luften och får mig att darra till. Vill instinktivt svara ett slentriamässigt ”Jaaa…”, men i sista stund ändrar jag mig.

”Ja! Jag är arg! Kunde han inte ha levt ett tag till så att Adrian hade kunnat få växa upp med både mormor och morfar!”

Egoistiskt såklart! Det vet jag. Det finns dem som aldrig får träffa sin morfar. Det fick Adrian, om än under en kort tid. Men i sorg är man inte särskilt storsint. Det gör förbannat ont och jag är så ledsen över hur det blev. Hur hittar jag en barnvakt jag vågar lämna bort mitt barn till – OM jag skulle komma på att jag vågar? Jag har hört skräckhistorier om barnvakter som stuckit och lämnat barnet ensam hemma. Har hört andra hemskheter också. Suger åt mig dem som en irrationell svamp.

Suck. Hur gör man? Hur gör ni? Tänker att jag inte kan vara ensam om att känna mig låst och frustrerad över hur det har blivit. Inte veta hur jag ska lösa situationen, att känna att tiden går utan att jag får leva det liv jag vill. Hur gör ni som inte har familjen nära och kan få hjälp av dem? Era tankar och inspel är guld värda. Stor kram från mig.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara

Är det något som har slagit mig extra mycket den senaste tiden är att nästan inget är som det ser ut.

Någon som nyss skrev på Facebook hur mycket de älskar sin partner meddelar en kort tid senare att de har ansökt om skilsmässa. Och den där som instagrammade om sitt underbara, hektiska företagarliv går en stund senare ut med att hen har gått in i väggen. Och så vidare.

Sociala medier är verkligen ett tveeggat svärd, det blir så otroligt mycket tydligare för varje dag som går. Vet ju själv hur extremt lite av det som händer i mitt liv som hamnar på pränt eller bild i sociala medier. Vi delar med oss av ögonblicksbilder, ofta filtrerade, som andra uppfattar som en direkt återgivning av verkligheten. Men inget kunde ju vara mer fel.

En sak är i alla fall säker och det är att jag är så tacksam över att jag fick växa upp utan sociala medier och mobiltelefoner. I plugget gick tjejer och killar omkring i nästan likadana kläder (typ brallor från JC och tröja från Rabbit) upp till högstadiet. Det fanns inga snygga, framgångsrika influencers att bli framgångs- och kroppshetsad av och man levde liksom i sin lilla bubbla. Så jäkla skönt, inser jag nu – även om man då ofta längtade bort och till något annat.

Minst en gång om dagen vill jag bara logga ut från alla sociala medier och byta jobb. Men snabbt slår jag bort den tanken. För oftast är det ändå en skön vibe i mina sociala medier. Jag lär mig saker av mina följare och av dem jag följer, saker som jag aldrig annars hade lärt mig. Jag har träffat många nya vänner och mitt liv har berikats på ett helt annat sätt idag jämfört med förr, då det var betydligt svårare att träffa nya människor på ett naturligt sätt.

Så glad över att ha sluppit använda krogen som största plattform för mitt dejtande och så tacksam över att kunna jobba med sociala medier. Men jag måste verkligen värna om mig själv, mer och mer. Det är så otroligt lätt att svepas med och känna sig dålig och misslyckad när man får ta del av andras framgångar. Säkert känner andra likadant när de ser mina inlägg. Så är det ju. Men tänk då på att det nästan aldrig är som det ser ut.

Rika människor är inte lyckligare. Människor med hundratusentals följare mår inte bättre. För det finns alltid någon som har det bättre och den tanken gäller det att acceptera. Och göra det bästa av livet – här och nu. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics

Det kom ett meddelande på Facebook som berörde mig och satte igång många tankar hos mig. Här kommer delar av det:

Hej Petra!

Har så många gånger tänkt skriva till dig utan att det blivit av. Nu när jag lyssnade på Maratonpodden så fick jag äntligen tummen ur! Jag har lyssnat på podden sen start. I början sa jag ”Bra podd, intressanta gäster – men inte så förtjust i Petra”.

Anledningen var att jag tyckte det var mycket fokus på utseende, springa hårt, springa snyggt, mer yta, mindre djup. Sen tycker jag att du bara växer och växer och växer! Älskar nu både podden och dig!! 💕

Så…fortsätt framåt, fortsätt vara den du är med så mycket glädje, men också en del av mindre glädje, men det som återspeglas är på riktigt! Så…stort stort tack för att du (och Malin) förgyller sociala medier och ger mig inspiration i min vardag.

Stor kram

Blev väldigt glad över att den här lyssnaren tagit sig tiden att skriva till mig, ett oerhört ärligt och fint meddelande. Och vet ni vad det lustiga är..? Det är att jag har fått rätt så många liknande meddelanden eller mejl den senaste tiden. Det handlar om hur människor tycker sig ha märkt en förändring hos mig som de tycker om. Att budskapet har gått från mestadels yta till något mer och djupare. De uppskattar att jag vågar prata om mer delar av mig själv än bara senaste löppasset, snittfarter och tider – utan också människan bakom ”Maraton-Petra”.

Ni anar inte hur rörd jag blir över att ni faktiskt lägger märke till det här! Och jag vill också berätta lite om anledningen till att det är så lätt att låta innehållet fastna i en linjär och oförarglig fasad. För när jag startade Maratonbloggen på SvD.se fanns det faktiskt folk som inte förstod varför en vanlig motionär utan större talang för löpning skulle få utrymme att skriva om denna ädla sport på en av Sveriges största dagstidningssajter.

Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mitt existensberättigande för såväl mig som ”alla andra”. Ingen skulle minsann få anledning att kritisera mig för att jag var långsam, så jag bet ihop och tränade som en galning för att bli snabbare och snabbare. Samtidigt var jag extremt känslig för vad folk tyckte om mig (HSP, ni vet…) och gick ständigt runt och oroade mig för vad andra kunde tänkas prata om mig när jag inte var med. Det där med att jag ”bara” var journalist och inte personlig tränare, idrottsvetare eller hade någon annan tung träningsutbildning kunde göra mig superstressad. Vad gjorde jag i detta sammanhang, liksom?

Extremt tärande såklart! Och frustrerande, för det är omöjligt att vara älskad av alla. Det förstod jag ju, men kunde inte riktigt stänga ute de där jobbiga tankarna. Tills jag en dag (för det gick faktiskt till så – typ, över en natt) bestämde mig för att aldrig mer låta negativ energi få påverka mig. Så jag dolde alla Insta- och Facebookkonton som fick mig att må dåligt eller tvivla på mig själv och slutade försöka hålla igång vänskapsrelationer där jag var den drivande kraften bakom att vi sågs.

Sa till mig själv att från och med nu ska jag bara skriva om sådant som jag tycker är intressant. Inte vad jag tror att andra vill läsa. Det var urläskigt eftersom jag ju visste att jag på så sätt riskerade att bli avföljd av en massa personer som tyckte att de inte längre fick det innehåll de förväntade sig. Men jag tänkte att det är en risk jag måste ta. Och det kan ju faktiskt komma nya följare också, människor som uppskattar mitt ”nya” sätt att skildra min träning och livet.

Jag lovade också mig själv att aldrig mer försöka förenkla mitt språk för att det inte skulle låta så högtravande och krångligt. Det är ju den jag är, jag uttrycker mig så här och tycker om ovanliga ord – varför dölja det till varje pris? Så, här är jag nu och jag vet att det finns de som älskar det och de som avskyr det. Så är det och det är helt okej. För ingen kan vara älskad av alla, men att ens få vara älskad av människor är ingen självklarhet utan en gåva som jag verkligen vårdar.

Så, TACK till er alla för att ni hör av er och är världens bästa vänner! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

I rent studiesyfte bestämde jag mig för några dagar sedan att jag skulle lyssna på podden Måndagsvibe med Hannalicious och Lojsan. Tänkte att det kunde vara kul att ”kolla in vad ungdomarna har för sig”, typ 😉 Avsnittet med titeln ”Influenceravsnittet” gjorde mig extra nyfiken, så det fick det bli. Det handlade om livet som influencer och gick mest ut på att besvara olika lyssnarfrågor. Någon undrade, om jag minns rätt, om det fanns två läger i influencervärlden: de äldre och de ”coola yngre”. Efter ett tag kom Hannalicious och Lojsan fram till att det fanns det absolut och till det äldre lägret hörde bland annat Petra Tungården, 31 och Michaela Forni, 30.

Satt på bussen när jag lyssnade på det där, så kom på mig själv med att gapflabba. HERREGUD!!! Om en 30-åring är äldre, vad är då jag..? Halvdöd, med ena benet i graven? Hahahah!!! Sedan insåg jag att alla har ju sina referensramar. När jag var 20 kändes 40 väldigt avlägset, jag trodde knappt att folk som var över 40 kunde ta sig fram utan rollator. Och jag har alltid trott att man blir så jäkla uppstyrd och vuxen när man passerar 40, men har inte märkt något alls av det. Känner mig minst lika sprallig som för tjugo år sedan…minst.

Eller förresten. Känner mig faktiskt ännu spralligare och piggare än då, trots att det har hunnit hända många jobbiga saker i livet sedan dess. Men för varje prövning livet utsätter en för, desto mer lär jag mig att uppskatta det jag har. Det är jag väldigt tacksam för.

Hur är det för dig som läser det här? Hunnit få antytt att du är ”gammal”? 😉

Foto ovan: Jonas Hansen

Det senaste året har det handlat otroligt mycket om att bita ihop och kämpa för mig. Jag trodde att jag hade lyckats lägga det mesta bakom mig, åtminstone det värsta. Men nu när det är semestertider och jobbet går lite på halvfart så kommer allt tillbaka. Shit, tänk att jag inte var beredd på det. Inte det minsta…

Svackan började med pappas bortgång i juni förra året. Sedan hade jag en rejäl jobbkris en tid senare, den har jag inte orkat skriva eller prata så mycket om men kanske när jag samlat ihop tankarna bättre. För att toppa det hela så drabbades jag av mensblödningarna från helvetet med följd att jag knappt orkade resa mig ur sängen på morgnarna, någon träning var det definitivt inte tal om. Men ändå höll jag skenet uppe, att krascha fanns liksom inte på kartan. Min mamma behövde ju stöd, min son behövde sin mamma och min sambo behövde sin sambo.

Visst har jag fattat att folk dör, att döden finns. Att den är på riktigt. Men det är när man drabbas själv som polletten verkligen trillar ner. Det känns jättekonstigt när mamma kommer på besök och jag liksom inser att det bara är hon som står där i dörren. Att pappa aldrig mer kommer att vara med. Att han nu är någon helt annanstans. Har så svårt att ta in det.

Känner jag efter för mycket? Borde jag bara bita ihop och kämpa på utan att prata så mycket om det? Kan man ”prata sönder” sitt mående? Har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, av många anledningar. Kanske främst för att jag rätt så ofta har trillat ner i större eller mindre svackor det senaste året och inte vill bli den där som ”gnäller om allt”. Men samtidigt känns det viktigt att outa verkligheten.

Vet ni vad jag saknar allra mest? Jo, att folk ska inse att jag fan inte är det minsta stark. Att jag också vill få vara svag, få gråta och få tala om hur jag mår – på riktigt. Men jag märker att den kärva verkligheten är jobbig för andra att ta in. Särskilt om man själv inte har drabbats av några förluster. Om alla ens nära och kära fortfarande lever och man har kontakt

Hmm. Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här, men det var skönt att få skriva av sig lite.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!

Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.

När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.

Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.

Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.

Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen