Jag kände att jag bara måste få skriva av mig. För det är något med hela den här skruvade situationen som kastar mig mellan total harmoni och ångest, flera gånger om dagen. Några fenomen just nu som jag gärna snabbt scrollar förbi just nu:

• Visdomsord på Instagram om att man kan lära sig något av allt som händer och att vi alla borde ta vara på den här tiden och meditera oftare. Allt detta i kombination med bild på någon som sitter i lotusställning eller står leende i solen med en takeawaykaffe i handen.
• Influencers som visar upp sin ”quarantine outfits” och delar rabattkod till hajpad webbshop.
• Influencers som tipsar om att ”fördriva tiden genom att testa ett nytt löshårsmärke”
• Människor som har permitterats eller är ekonomiskt oberoendee och gödslar fyller sociala medier meed klämkäcka saker som att ”Tjohoo, äntligen har jag mer tid över till att baka!”
• Företag som uppger svävande saker i stil med ”I dessa osäkra tider…” för att pausa samarbeten…fast de samtidigt säger att deras bransch inte påverkas nämnvärt av virusutbrottet…

Anledning? Att min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag vill inte meditera, jag vill inte kisa mot solen med kaffe i handen och nästan tro att jag har semester…jag vill bara att det här ska vara över och att mitt företag inte ska gå under…

Har insett att det här intensiva flödet av nyheter om det där viruset i kombination med min personlighetstyp som redan i grundläget har nära till ångest inte är bra. Så har försökt begränsa nyhetsintaget, men har märkt att det inte hjälper särskilt mycket. Och den nästan totala radiotystnaden i inkorgen skrämmer mig. Vad gör folk just nu? Jobbar de, eller sitter de liksom jag halvt apatiska hemma vid datorn och funderar över när allt det här ska vara över?

Löpning har en väldigt bra inverkan på mitt humör, men det går ju inte att springa varje dag. Efter ett längre distanspass i söndags var jag helt slut och Garmin ansåg att jag var nertränad och behövde flera dagars vila. För en gångs skull kände jag att kroppen och klockan var överens – dags att vila och våga möta ångesten som träningen hållit i schack…

Så där, färdiggnällt! Vad skönt det var att skriva av sig, bara att få ner orden på pränt fick mig att må lite bättre. Att bara konstatera att saker och ting suger just nu gör det lättare att härda ut i stunden. Hur mår du precis just nu? Dela gärna dina tankar.

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket jag vill få ur mig. Så det är väl lika bra att bara börja, så får vi se vart det här tar vägen…

Spelade in podd tidigare idag, något jag verkligen älskar att göra. Men det som var mindre bra är att jag har fått någon slags virusinfektion i halsen som har satt sig på stämbanden. Hade panik igår kväll och i förmiddags. Visste att det inte skulle gå att ställa in idag, då det var en gäst som inte bodde i stan och som har bokat biljetter, hotell och annat just för vår intervju idag. Vi skulle dessutom ta tillfället i akt och spela in två avsnitt på raken. En jättebra idé förstås, om jag hade varit frisk. Men nu växte som sagt paniken och jag oroade mig för hur det här skulle gå. För som egenföretagare ska det mycket till innan man sjukskriver sig. Det krävs typ sjukhusinläggning, knappt ens det. Beklagar mig verkligen inte, jag har själv valt det här livet. Vill mer bara förklara hur verkligheten är.

Kom till studion och första avsnittet gick helt okej att spela in. Men en bit in i avsnitt två började det klia i halsen. Det kliade helt sjukt mycket! Fick tårar i ögonen, panik och tvingades rusa ut i korridoren och ”hosta färdigt” ett antal gånger. Stackars intervjuperson, säger jag bara. Om han klarar sig trots att ha bombarderats av mina baciller i två timmar så blir jag galet imponerad!

”Hur mår du egentligen? Du är väldigt stressad, eller hur? Det kanske är dags att börja varva ner lite?” 

Orden kommer från gästen och han tittar mig rakt in i ögonen när han säger det. Och ja, visst har han ju rätt. Men varva ner, hur gör man det? Dagarna är ju fyllda av måsten: sköta företaget, fixa gäster till podden, svara på mejl, göra i ordning avtal, ragga nya samarbeten samt skicka statistik på tidigare… Visst hade det varit toppen med en assistent, men då ökar utgifterna markant och dessutom vet jag inte riktigt vilka olika arbetsuppgifter en assistent skulle ha… Sedan har jag ju min familj inklusive en mamma som nyligen förlorat sin livskamrat. Och träningen vill jag ju hinna med, utan den fungerar ingenting. Hur kan folk tycka att man surfar fram på en räkmacka? Att man typ är ”ledig” på dagarna..?

Tankarna flyger genom skallen i ljusets hastighet. Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Särskilt när virus attackerar kroppen och försätter mig i undantagstillstånd. Dra utomlands, någonstans till solen och värmen, och bo där några månader är en tanke som har slagit mig. Men just ja…jag har ju sambo med fast jobb här i stan. Son som har kompisar han inte vill lämna. Och en mamma som nog inte skulle gilla att jag bara drog iväg. Jag är typ fast, mer eller mindre. Älskar min familj, men utan tvekan har allt ett pris. På gott och ont. Man kan inte bara dra…

Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Känner mig spänd i nacke och axlar, stressad över alla tankar som ständigt attackerar. Att som jag dessutom vara högkänslig ovanpå alltihop är hur kasst som helst. Det känns som att varenda por i min kropp suger in ångesten och stresskänslorna. Folk säger åt mig att sluta stressa, att varva ner. Men HUR? Kan någon tala om det för mig? Snälla..?

Nu blir det Netflix och en rejäl skopa Ben & Jerry’s. Sonen har somnat och sambon lagar mat i köket. Just för stunden har axlarna åkt ner en bit. Håller tummarna för att det lättar snart…

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

TIO ÅR!!! Helt galet att det har gått tio år sedan jag satt på det där redaktionsmötet på Svenska Dagbladet och hörde mig själv anta utmaningen att springa Stockholm Marathon 2010 och blogga om min väg dit.

Löpning var verkligen min hatsport nummer ett under skolåren. Man fick ju stumma ben och blodsmak i munnen nästan direkt, hur kan någon på riktigt gilla att utsätta sig för det här? Nä, löpning sög verkligen – tyckte jag då. Men samtidigt var det ändå något som fascinerade mig. De som lyckats göra löpningen till en livsstil verkade ju ha så roligt.

Så här såg mitt allra första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se ut, året var 2009.

Så kanske var det ändå någonstans meningen att ingen annan nappade när chefen nämnde att vi behövde en frivillig som kunde tänka sig att blogga om sin väg mot Stockholm Marathon, som Svenska Dagbladet var mediapartner till. Alla tittade intensivt ner i sina papper, men jag tog chansen. Så här såg första inlägget ut:

Löpning har alltid fascinerat mig. De som blir riktigt bitna talar i lyriska termer om sin träning och hur de då och då uppnår det magiska ”runner’s high”. Och de ger sig ut i ur och skur, i dagsljus som mörker oavsett årstid.

Jag har alltid velat bli en löpare, men det har varit så motigt att komma igång att jag gett upp efter ett par pass. Dessutom minns jag fortfarande hur jag på skolgympan i högstadiet plågade mig runt den förhatliga, två kilometer långa ”Barkbanan” med blodsmak i munnen.

Tränat har jag dock gjort i nästan hela mitt liv – Friskis & Svettis-jympa, styrketräning, paddling, klättring, telemarksåkning, cykling och simning är några av sporterna jag utövat regelbundet. Men löpningen har alltid funnits där som en plump i protokollet och det har irriterat mig. Jag borde helt enkelt ge den en sista chans.

Så vad göra? Hur ska jag kunna motivera mig att underkasta mig så pass mycket löpträning att jag etablerar en vana? Jo, skaffa sig ett mål som vid första anblick verkar omöjligt, men som kanske, kanske ändå kommer gå vägen om jag bara satsar: jag anmäler mig till Stockholm Marathon 2010 och bloggar om min satsning. En lagom morot och piska för att anti-löparen Petra äntligen ska få tummen ur och bli en äkta löpare.

Delmål och formkoll blir halvmaran i min andra hemstad Prag den 27 mars 2010. På den resan har jag med mig mina grymt vältränade vänner Milla och Helena, något som känns jättekul. Jobbiga saker blir alltid roligare med rätt sällskap…

Här på min Maratonblogg kommer jag att skriva om alla mina träningspass, hur jag äter och ge tips på utrustning och prylar som gör löpträningen både roligare och mer framgångsrik. Häng med – nu kör vi!

Och här är jag nu, tio år senare och med löpningen som heltidsjobb. Två poddar om löpning, löparresor och event med Malin Ewerlöf, jag har gjort webb-tv med Anders Szalkai, sprungit både maror, halvmaror, ultra, Lidingöloppet, gjort En svensk klassiker och en massa annat.

Och jag har inga planer på att sluta – tvärtom! Älskar mitt jobb och älskar utbytet jag får med er som läser, lyssnar och följer. Ni är bäst! Nu kör vi på i minst tio år till! Eller vad säger ni?

Foto bilderna ovan: Peter Knutson och Lars Pehrson

Redan på väg till cykelstället precis utanför ingången till skolan knöt det sig i magen. Hela kroppen hade liksom ställt in sig på det värsta.

Och visst hade jag anledning till onda aningar. Någon hade förstås bestämt sig för att låsa fast min cykel i cykelstället med ett annat lås så att jag inte kunde cykla hem. Och inte kunde jag ringa hem till föräldrarna och be om hjälp heller, för året var 1989 och mobiltelefonen hade ännu inte blivit något för gemene man. Så istället blev jag stående som fastnaglad där vid cykelstället och liksom bara väntade på att något mer skulle hända, allt medan paniken växte.

”Stick hem och hångla med dina gosedjur, jävla pluggis!”

Jamen såklart! Såklart att det var just de där två som skulle jävlas med mig – igen. Johan och Calle. Eller egentligen var det Johan som var den värsta mobbaren av de två, Calle hängde mest bara med. Men Johan var verkligen vidrig och om han inte hånade mig i skolkorridoren så hittade han på elakheter som att låsa fast min cykel så att jag tvingades gå hem, lade taskiga lappar i mitt skåp, knuffades och höll på. Dessutom lyckades han vända större delen av klassen mot mig också, så högstadietiden var verkligen en ren pina. Avskydde i stort sett varenda sekund.

Att inte bry sig särskilt mycket om sitt utseende, att ha tjocka glasögon, att vara kortklippt och inte ha långt hår, att inte stå i rökrutan, att inte skolka utan istället vilja satsa på skolan, att längta efter att lära sig nya saker – det gjorde mig till ett tacksamt mobboffer. Och bland det värsta var att jag inte blev tagen på allvar när jag försökte prata med vuxna om det som pågick i skolan. Ofta fick jag höra saker i stil med:

”Han är nog bara kär i dig! Han skojretas ju!”

Så till slut orkade jag inte försöka få upprättelse, utan bet ihop och hoppades att allt skulle gå över när jag började i gymnasiet. Vilket det också gjorde. Men mobbingen under högstadietiden startade något i mig. En vilja att en dag ta revansch, att bli framgångsrik och känna att jag inte längre var ett stackars offer som någon kunde mobba. Exakt hur jag skulle lyckas med det visste jag inte då, jag visste bara att jag hade bestämt mig. På ett eller annat sätt skulle jag slå tillbaka, på mitt sätt.

Jag får ofta frågan om vad som driver mig. Hur jag orkar hålla på med det jag gör – dag ut och dag in. Hur sjutton jag orkar sköta det mesta i mitt företag, inklusive det krävande säljarbetet. Men svaret är att jag är van att känna otrygghet och att kämpa. Jag har känt så mycket otrygghet och jag har kämpat så mycket att det har blivit ett normaltillstånd för mig.

Och jag kommer alltid att fortsätta kämpa. Jag är en envis jäkel och ger mig aldrig. Jag har spännande planer för mitt företag och numera avföljer jag alla negativa vibbar, såväl live som i sociala medier. Och du, om du eller någon du känner har fått för sig att det är fult att vara ”pluggis” så säger jag bara: det stämmer inte. Kunskap är makt, så se till att skaffa dig det där övertaget som mobbarna missar.

Jag har hittat min plats och jag älskar det. Ha en riktigt fin söndagskväll och stor kram från mig!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Har länge funderat på om jag ens vill eller borde skriva det här inlägget. Men tidigare, en del flera år gamla, händelser i kombination med saker som hänt den senaste tiden fick mig på andra tankar.

Låt oss skruva tillbaka tiden ett par-tre år. Jag står i ett presstält och laddar upp inför ett millopp här i Stockholm. I närheten sitter en manlig löptränare som jag känner igen. Våra blickar möts och en stund senare hör jag honom säga till sitt sällskap, högt så att jag hör:

”Ja, i dessa tider kan tydligen vem som helst få sponsring med både skor och kläder utan att ens springa snabbt. Tänk så det kan bli!”

Jag kände ett sting av obehag och kastades tillbaka ytterligare ett par år i tiden, då jag precis hade startat Maratonbloggen på SvD.se och chefredaktören fick ta emot en del mejl från missnöjda läsare som tyckte att tidningen nu hade nått en ny lägstanivå när man haft mage att ta in en löparbloggare som inte ens var snabb. Varför inte ge utrymme åt någon av våra duktiga, svenska elitlöpare istället? Låta någon som tar sin löpning på allvar dela med sig av sin träning istället för en fånig, långsam och ytlig snärta.

Den där typen av pikar, oftast från män, har återkommit med regelbundenhet genom hela min karriär som löparinspiratör. Pikarna handlar nästan uteslutande om att mitt budskap är löjligt, att jag inte borde få utrymme eftersom jag inte är någon ”riktig löpare” och att jag är patetisk som tränar och jobbar ihop med löparstjärnor som Malin Ewerlöf och Anders Szalkai. Visst är det så att många blir provocerade när en kvinna tar plats, inte minst i en traditionellt manlig sport som löpning – och dessutom tjänar pengar på det.

Jag tror på det jag gör och älskar att inspirera andra och förmedla kunskap om löpning till motionärer som ser sin träning som en härlig guldkant i tillvaron. Inte som det enda de lever för. Jag tror på att vara snäll och att vara inkluderande och det tänker jag fortsätta med.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag vill sätta ljuset på att problemet finns. Inte minst mot bakgrund av fjolårets #metoo-händelser känns det extremt forntida att det här ens existerar. Den senaste tiden har det dessutom hänt saker som har gjort mig mer uppgiven än ledsen. Uppgiven därför att det är vuxna människor, som dessutom är föräldrar, som ligger bakom det här trista beteendet. Tänker absolut inte ge dem utrymme, av den enkla anledningen att det förmodligen är just det de vill.

Men just för att det här unkna beteendet existerar måste vi prata om det och uppmärksamma det. Prata om varför det är så här och att det inte är okej att bete sig så här. Inte någonstans.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

För ett tag sedan gjorde jag en livesändning om framgångshets på mitt Instagram och efter det har det trillat in en hel hög mejl från människor som känner igen sig.

Vi är helt enkelt många därute som har fått för oss att för att bli de bästa versionerna av oss själva måste vi hela tiden sträva uppåt, uppåt. Och den uppsjö av poddar, böcker och tidningar på temat framgång gör det förstås lätt att tro att framgång är lika med en lyckad karriär. Vad nu det innebär?

Ett mejl berörde mig extra djupt. Det kom från en man som jobbat i samma bransch i 25 år och som hela tiden jagat bekräftelse för att döva sin dåliga självkänsla. Människor i hans närhet dunkar honom i ryggen och gratulerar till ”framgången”, men verkligheten är inte så rosenskimrande som de tror. Han sammanfattar den som ”en dans på tunn lina, hela tiden på gränsen mot utmattning” och att jakten på framgång hindrat honom från att vara den pappa han önskar att han hade varit.

Jag får själv ofta höra saker som ”Du verkar ju ha ett sjukt flyt” och ”Det verkar rulla på bra för dig”. Och visst, baserat på bilderna i mitt Instaflöde kanske det ser ut så. Men det folk inte ser är all ångest, osäkerhet och oro som också finns där. Att verka i en bransch där du aldrig är bättre än ditt senaste Instagraminlägg, där du helst bör ha en vänkrets”bestående av andra framgångsrika influencers för att få till de där framgångsdoftande videoklippen och bilderna och där ingen tycks vara en dag äldre än 25…det kan stundtals vara väldigt påfrestande.

Det som har motiverat mig att ändå fortsätta med det jag gör är helt ärligt de spontana mötena med er läsare där ni låter mig veta att mitt budskap har betytt något för er. Också en slags bekräftelse såklart, jag erkänner utan omsvep att jag är en bekräftelsejunkie. Annars hade jag inte hållit på med det här, att få likes och positiva kommentarer ger ju en egoboost utan dess like. Så, om jag skulle gå över till ett helt annat jobb och lägga ner mina sociala medier – vad skulle då hända med mig? Ingen aning.

Mejlskrivaren är inne på att byta karriär helt, helst till något yrke där man får vara kreativ och jobba med händerna. Gärna ett yrke som inte alls har någon status i samhället, men som bygger på ansvar under frihet. Och vem vet, kanske skulle jag också må bättre av ett yrke där jag slipper få en klump i magen när jag vaknar på morgonen och inser att jag har tappat tusen följare på Instagram…och sedan blir glad igen när det visar sig att den kära bilddelningsappen har drabbats av tekniska problem och följarna strax är tillbaka igen. Att dagsformen är så beroende av sociala medier känns faktiskt inte helt bra. Och även om jag till viss del har hittat verktyg att distansera mig från det värsta så är jag inte helt hemma än.

Jag jobbar på det, helt enkelt. Men det är extremt svårt, det här med framgång. Nu vänder jag frågan till dig som läser: vad är framgång för dig? Svara gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Såg lite av ”Gift vid första ögonkastet” igår, tv-serien där par matchas ihop av experter, se vid altaret och sedan ska de leva som ett gift par i fyra veckor. Sade skämtsamt till sambon att matchmakingexperter hade ju aldrig i livet matchat ihop oss. För vi är ju så olika som man bara kan vara – på många plan. Sedan har vi en massa likheter också, men de har liksom utkristalliserat sig med tiden. Som det här med passionen för säljprocessens dynamik, den delar vi. Och den kan vi prata om i timtal: säljpsykologi, den perfekta pitchen, telefonsamtalsteknik och en massa annat.

Efter en hel del funderande har jag landat i att det mer är någon slags grundmentalitet, grundinställning till tillvaron som vi delar. Men hade en matchmakingexpert tyckt att det varit tillräckligt för att matcha ihop oss? Högst osäkert. Har också insett att slumpen har varit högst avgörande för hur mitt liv har utvecklats. Det är verkligen läskigt mycket ”Sliding doors” över mitt liv: redaktionsmötet där det bestämdes att jag skulle starta Maratonbloggen (hade inte ens tänkt gå dit) och även mötet med min sambo. Var ju inte ens dejtsugen den kvällen och hade tänkt ställa in, men något sade mig att jag ändå borde gå dit. Vilket jag också gjorde.

Så att jag idag, 2019, sitter här med två utgivna böcker om löpning och en yrkesroll som löparprofil – det är verkligen slumpens förtjänst! Vart vill jag då komma med det här? Jo, att man inte ska underskatta slumpen. Det är så lätt att jaga upp sig och känna ångest över att livet inte blir som man vill, det hade ju varit så skönt om man kunde styra en del saker dit man vill. Men det bästa med slumpen är att den tycks vara klokare än vad vi själva är. Den liksom kliver in och fattar besluten åt oss, styr skeendet.

Hade jag bett en träningsmatchmaker para ihop mig med valfri sport för tio år sedan, då kan jag med lätthet säga att det hade blivit allt annat än löpning. Kanske var det just därför slumpen såg till att den kanske mesta antilöparen i Sverige blev just löparprofil? Visst är det lustigt när man tänker på det? Och skönt på ett sätt. För med insikten om att det ändå inte blir exakt som man vill så blir det lättare att vara lite mer chill i tillvaron. I bästa fall kan vi få till hyfsat tydliga ramar, men bilden inuti ramarna hjälper ett gäng osynliga händer till med att måla.

Läskigt? Ja! Spännande? Ja! Slumpen finns där för att vi inte ska bli för trygga och bekväma – på gott och ont. Har du också ”drabbats” av slumpen? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Igår hos terapeuten insåg jag det: jag suger på att berömma mig själv! Och samtidigt lägger jag alldeles för mycket energi på att fundera över vad andra tycker om mig.

När jag började springa 2009 fastnade jag snabbt för löpningen. Den var mätbar och enkel att förstå sig på, det tilltalade prestationsmänniskan Petra. Men lika snabbt insåg jag också att jag inte hade samma talang för löpning som jag hade när jag höll på med simning under uppväxten. Jag hade istället en annan sorts talang och det var att skildra löpning ur ett motionärsperspektiv, men den talangen tyckte jag inte var lika mycket ”värd”.

I stort sett hela mitt liv har jag mest fått bekräftelse för mina prestationer. 5,0 i snittbetyg i plugget, alla rätt på proven och så vidare. Det har gjort att jag har fått för mig att människan Petra liksom inte har särskilt många kvalitéer. Det är det jag gör som betyder något. Den senaste tiden har jag med terapins hjälp försökt att bli mer medveten om människan Petra. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vem vill jag vara?

Inte alltid helt lätta frågor att besvara. Men en sak har jag lärt mig: att vara stolt över mig själv! Både människan och företagaren Petra! Bara för att jag inte dagligen får höra vilken bra människa jag är så betyder det inte att jag är dålig. Självklart för somliga, supersvårt för andra. Jag övar på detta dagligen, lika mycket som jag övar på att hålla humöret uppe trots snöfri Stockholmsvinter med dominerande gråväder.

Hur är det med dig? Hur ofta berömmer du dig själv? Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

”Influencer? Du menar en sån där som klipper in sig själv i utlandsbilder och tjänar en massa på det?” Ja, suck. Jag trodde att vi kanske hade kommit lite längre idag, år 2018, men icke.

Fortfarande är det förbluffande många som inte alls förstår hur vi som försörjer oss på att blogga, instagramma, youtuba, snapchatta och såvidare arbetar. Förbluffande många har fortfarande fördomen att det är något slags glidar- och glassarjobb där man får betalt för att resa runt i världen och se snygg ut.

Nästan alltid när jag möter lite äldre personer (ofta män 50+)  i olika sammanhang dyker den där frågan upp: ”Vad tjänar man egentligen på det där bloggandet?” Och jag blir alltid lika irriterad. Slits mellan första impulsen att skälla ut människan för en så nedlåtande fråga och en annan röst som säger till mig att ignorera. Att personen förstås inte har en susning om hur en influencers vardag ser ut och att han nog inte skulle förstå mer om jag försökte förklara.

Jag är nämligen lite bränd sedan den gången då jag faktiskt försökte förklara hur en arbetsdag kan se ut: 

– Dagen kan börja med att jag åker iväg på en pressfrukost som något företag har. Sedan åker jag vidare till studion för att spela in en poddintervju. Efter det lunch i farten och hemfärd för att ägna eftermiddagen åt att fotografera ett samarbete, skriva utkast och skicka in.

Personen såg helt frågande ut och vände sig sedan skrattande mot sin kompis:

– Få betalt för att äta frukost, det lät inte dumt det!

Nu är ju förstås inte alla så där oförstående. Men just det här med att det är en ny bransch som domineras av yngre kvinnor och där media gärna fokuserar på en klick som tjänar väldigt mycket sticker förstås i mångas ögon. Och nu jag har slutat att ens försöka förklara hur jag jobbar, har insett att det är för komplext för de flesta att förstå. Att en arbetsdag kan se helt olik ut från en dag till en annan verkar också vara svårt att greppa för många.

Men om vi ska sammanfatta: nej, alla influencers klipper inte in sig själva i utlandsbilder. Alla influencers glider inte omkring och tjänar miljoner på att resa jorden runt. Alla influencers har inte agenter som sköter allt säljarbete åt dem. Det finns faktiskt en del som sköter allt själva, som gör det här för att det är så förbaskat roligt – trots att det innebär jobb nästan varje dag. Precis som i alla andra yrken finns det lika många inriktningar som människor.

End of story.

Du som läser det här, vilken är din syn på influenceryrket? Berätta gärna, jag är genuint nyfiken!

Högkänslig person, en HSP. Väldigt ofta när jag skriver inlägg i sociala medier får jag frågan ifall jag har funderat på om jag kanske skulle kunna vara en sådan. Och ja, det vet jag ju att jag är till 99,9 procent. Hur är det då att ha det här personlighetsdraget? I det här inlägget tänkte jag berätta om hur en typisk arbetsdag kan se ut för mig. Häng med!

06.00: Vaknar med ett ryck av att väckningssignalen på sambons mobil skär som en nyslipad kockkniv genom luften. Avskyr den där signalen som får mig att associera till något väldigt obehagligt, som ett brandlarm.

06.15: Inser att det är väldigt varmt i sovrummet trots att jag inte har något täcke i påslakanet. Snurrar runt en stund och irriterar mig på att det är varmt. Sedan sipprar röklukt in genom fönstret. Men wtf!!! Varifrån kommer den äckliga lukten? Ropar på sambon som inte känner någonting och undrar ifall jag inbillar mig.

07.15: Det börjar bli dags för tandborstning och påklädning av barn. Sonen är inne i en trotsperiod och slänger sig rasande på golvet. Han vägrar göra det vi ber honom att göra och för att visa hur irriterad han är gallskriker han. Skriket skär i mina öron och jag märker hur jag börjar svettas och få hjärtklappning.

07.35: Sambon rullar iväg till förskolan med en betydligt lugnare son i vagnen och stänger igen dörren. Jag märker direkt hur pulsen går ner och ett fridfullt lugn infinner sig när jag äntligen får njuta av tystnad och en tom lägenhet. Dricker kaffe, öppnar datorn, börjar svara på mejl och känner samtidigt en ångest över att jag tackade nej till att åka på det där frukosteventet som var idag. Vet ju hur bra det är för mig att mingla och nätverka, men jag har nästan aldrig energi över till dessa sammankomster. Och jag vet också hur mycket energi det tar av mig efteråt att hämta mig från alla intryck som sköljer över mig i sådana sammanhang. Jag är verkligen inte bra på ytligt umgänge, särskilt när jag inte vet vad jag har folk. Samtidigt kan jag känna mig misslyckad över att jag inte ”pallar trycket” och ifrågasätta varför jag ens jobbar med det här.

09.00: Samlar mig inför dagens första telefonsamtal. Är stolt över att det här jobbet har tvingat mig att jobba bort min telefonfobi med någon slags avancerad chock-KBT. Förr om åren undvek jag konsekvent att prata i telefon, nu har det blivit betydligt bättre. Har insett att det för mig bara är viktigt att komma över den där första tröskeln, har samtalet väl kommit igång brukar jag slappna av ordentligt – även om det är ett ”inte så jättemysigt” samtal. Värst är om jag känner vibbar av dålig energi eller dålig personkemi tidigt i samtalet, då blir jag nästan blockerad, får hjärtklappning och vill bara avsluta samtalet så jag kan andas ut.

12.05: Som vanligt när jag är inne i min kreativa bubbla, just nu med manusskrivande, glömmer jag tid och rum och tiden bara rusar fram. Vad hände, klockan var ju nio nyss? Funderar på hur jag ska lägga upp resten av dagen när en gräsklippare plötsligt börjar härja runt utanför fönstret. Men NEEEEEJ! Orkar inte! Varför måste alla dessa saker skötas dagtid, när jag måste jobba och ha 100 % tyst? Tackar min lyckliga stjärna att jag investerade i ett par brusreducerande hörlurar som visserligen var svindyra, men såååå värda pengarna. Problemet är att jag successivt blir svettigare och känner mig ”inlåst” med hörlurarna på, men jag stålsätter mig och klarar av att jobba så i en timme till.

13.10: Kokar kaffe, äter en matig macka, dricker en proteindrink, käkar en tallrik gröt eller något annat jag råkar ha hemma medan jag lyssnar på en podd. Just nu går Skäringer & Mannheimer varm här hemma.

14.00: Inser att gräsklipparen inte kommer att lägga av än på ett tag, resignerar och börjar förbereda mig för en löptur. Tar mer tid på mig än det är rimligt. Byter tröja flera gånger för att tvättrådslappen kliar mot ryggen (mycket HSP!) eller för att färgen får finnen i pannan att synas mer än nödvändigt. Blir arg på mig själv för att jag håller på så här och till slut kommer jag iväg. Det här är en bra tid att springa på här i stan, folk sitter oftast inne på sina kontor och det är mest pensionärer och föräldralediga ute. Skönt.

14.45: Duschar och blir stressad över att tiden går så fort när jag har en massa jobb kvar att göra och sonen snart ska hämtas på förskolan.

15.05: Sista jobbrycket. Mejlar och skriver inlägg så att tangentbordet glöder. Samtidigt har jag föreläsningsmanuset i huvudet och försöker komma på bra trådar till det. Kaos i huvudet som slutar med att jag kommer på mig själv med att kolla på barnkläder på Lindex istället för att göra det jag borde, nämligen jobba.

16.30: Med en känsla av att jag inte riktigt har hunnit klart och plågsam vetskap om att jag måste fortsätta jobba när sonen har somnat (vid 22-tiden, puh!) drar iväg till förskolan.

Fortsättning följer vid något annat tillfälle… (Det har nämligen blivit dags att hämta på förskolan, haha!) Även om en HSP ofta är rätt känslig för kritik så vill jag gärna höra dina tankar i det här ämnet. Tycker det är viktigt att prata om högkänslighet, för jag upplever att vårt samhälle inte riktigt har förståelse för oss alla gånger.

Foto bilderna ovan: Emma Shevtzoff och Jonas Hansen