Det som började med ett redaktionsmöte på Svenska Dagbladet i slutet av 2009 resulterade i att jag blev ”känd” i sociala medier-världen som en träningsprofil. En titel och ett fack jag aldrig riktigt har blivit bekväm med.

Missförstå mig rätt nu. Jag tänker inte lägga ner bloggen eller på något sätt sluta hålla på med det jag älskar. Det är bara hur ”det där jag gör” uppfattas av somliga som gör mig stressad och stundtals lite uppgiven. Ibland vill jag liksom ställa mig upp med ett stort plakat där det står:

”HALLÅ! Jag är ingen galen hurtbulle som sover med löparskorna under kudden, jag vill egentligen inte ens vara någon träningsprofil!”

Vet inte hur många gånger jag har suttit med mitt Instagramkonto (@maratonpetra) och funderat på det där med ”maraton”. En gammal kvarleva från Svenska Dagbladet-tiden då Projekt Stockholm Marathon 2010 var den röda tråden i min nystartade blogg. Nu känns maratongrejen mest bara som ett jobbigt ok, särskilt när det går dagar mellan mina träningspass. Då kan jag verkligen känna mig som en (tränings)bluff som snart kommer att avslöjas…

Missförstå mig rätt nu. Jag blir enormt glad och hedrad när jag får förfrågningar om samarbeten med olika sportrelaterade varumärken. Jag menar, jag gillar ju att röra på mig – på mitt sätt. Ibland leder inte förfrågningarna vidare till något konkret samarbete och då kan jag på omvägar få höra att uppdraget gick till någon annan känd träningsprofil. Som oftast är utbildad personlig tränare eller åtminstone har åratal med erfarenhet från att ha träningscoachat andra människor. Då kommer det över mig som en svallvåg: ”Vad håller jag på med egentligen? Vem är jag? Vad vill jag? Vart ska jag?”

På ett sätt känner jag mig som den ofrivilliga träningsprofilen. Tjejen som halkade in i löparvärlden på ett bananskal och som på något tokigt sätt har blivit kvar där. Till somligas förtret och andras glädje. Och till min egen förvirring. För när andra träningsprofiler lägger ut videoklipp på smarta övningar eller filmar när de svänger ihop en grön hälsojuice så känner jag mig mest som den trötta mamman som ”bara” orkar lägga ut bilder. Visserligen tagna och utvalda med kärlek, men ändå. Jag kan ofta känna mig som katten bland hermelinerna. Som barnet som hellre vill sitta vid vuxenbordet än leka med de andra barnen. Som träningsprofilen som egentligen lika gärna hade kunnat bli knypplingsprofil om redaktionsmötet 2009 hade handlat om det.

Tänker att ni som läser det här och på ett eller annat sätt känner till mig kanske har något klokt att säga här. Vad som helst som kanske kan så lite bra tankefrön. Jag vore oändligt tacksam för varenda vettigt ord. Kram!

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen)

Dela: