”Vad modigt av dig att våga intervjua dina konkurrenter! Är du inte orolig för att de ska få ännu fler följare när de är med i Maratonpodden?”

När jag fick den frågan för första gången blev jag väldigt förvånad. Förstod inte vad de menade. För mig har ju det viktigaste alltid varit lyssnarna. När jag planerar innehållet i Maratonpodden har jag alltid lyssnarna i bakhuvudet. Och är det en person som jag tycker känns inspirerande och som jag tror kan berika lyssnarna så är det självklart att hon eller han ska vara med – om hen vill. ”Konkurrent” eller ej.

Och på tal om konkurrenter. Vad betyder det egentligen? Någon som också poddar om löpning? En sociala medier-profil som har löpning som fokus? Eller kanske rentav en löpartidning? En person som jobbar som jag gör är ju liksom ”allt i ett”, som ett minimediehus. Men vet ni vad? Jag har aldrig betraktat varken tidningar om löpning, andra löparpoddar eller andra löparinstagrammare som konkurrenter. Och om jag hade gjort det känner jag att det största problemet hade varit jag själv. För jag tror att det är extremt begränsande att gå omkring och oroa sig för verkliga eller inbillade konkurrenter.

På den tiden jag jobbade på Aftonbladet, Expressen och senare SvD blev det där så tydligt. Hur konkurrenterna liksom hämmade kreativiteten. Man ägnade så mycket energi åt att analysera och dissikera vad konkurrenterna gjorde att man lite tappade bort sig själv. Särskilt det där med att vara först med en nyhet var ju bara en prestigegrej som betydde något för tidningen i fråga. För läsarna brydde sig ju inte, de tyckte ju att det viktigaste var att rapporteringen var intressant och engagerande.

Mina år som journalist på kvälls- och dagstidningar har lärt mig något väldigt viktigt: att stirra sig blind på vad andra gör hämmar bara kreativiteten. Att känna att man inte kan bjuda in eller jobba med personer som har en fot inne på ens eget område tror jag är en onödigt paranoid handling. Om en viss person är den som jag anser vara bäst lämpad och mest inspirerande att uttala sig i ett visst ämne så kontaktar jag hen, oavsett vad den jobbar med. Oavsett om hen råkar vara chefredaktör på Runner’s World eller ha ett stort Instagramkonto om löpning. Eller något annat.

Som sagt: att du som lyssnar ska få bästa möjliga lyssnarupplevelse när du lyssnar på mina poddar är fokus för mig. Jag kommer aldrig att ta detta ifrån er genom att inte ”våga” bjuda in ”konkurrenter”. För i mina ögon är de inte konkurrenter, utan inspirerande kollegor som berikar. Om vi bara kunde tänka mer i termer av kollegor och potentiella samarbetspartners tror jag att inte minst tränings- och löparbranschen skulle bli oerhört mycket roligare och mer mångfasetterad. Vi är verkligen inte där än, men jag tänker att någon måste ju våga börja…

Eller vad säger du som läser det här? 🙂

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket jag vill få ur mig. Så det är väl lika bra att bara börja, så får vi se vart det här tar vägen…

Spelade in podd tidigare idag, något jag verkligen älskar att göra. Men det som var mindre bra är att jag har fått någon slags virusinfektion i halsen som har satt sig på stämbanden. Hade panik igår kväll och i förmiddags. Visste att det inte skulle gå att ställa in idag, då det var en gäst som inte bodde i stan och som har bokat biljetter, hotell och annat just för vår intervju idag. Vi skulle dessutom ta tillfället i akt och spela in två avsnitt på raken. En jättebra idé förstås, om jag hade varit frisk. Men nu växte som sagt paniken och jag oroade mig för hur det här skulle gå. För som egenföretagare ska det mycket till innan man sjukskriver sig. Det krävs typ sjukhusinläggning, knappt ens det. Beklagar mig verkligen inte, jag har själv valt det här livet. Vill mer bara förklara hur verkligheten är.

Kom till studion och första avsnittet gick helt okej att spela in. Men en bit in i avsnitt två började det klia i halsen. Det kliade helt sjukt mycket! Fick tårar i ögonen, panik och tvingades rusa ut i korridoren och ”hosta färdigt” ett antal gånger. Stackars intervjuperson, säger jag bara. Om han klarar sig trots att ha bombarderats av mina baciller i två timmar så blir jag galet imponerad!

”Hur mår du egentligen? Du är väldigt stressad, eller hur? Det kanske är dags att börja varva ner lite?” 

Orden kommer från gästen och han tittar mig rakt in i ögonen när han säger det. Och ja, visst har han ju rätt. Men varva ner, hur gör man det? Dagarna är ju fyllda av måsten: sköta företaget, fixa gäster till podden, svara på mejl, göra i ordning avtal, ragga nya samarbeten samt skicka statistik på tidigare… Visst hade det varit toppen med en assistent, men då ökar utgifterna markant och dessutom vet jag inte riktigt vilka olika arbetsuppgifter en assistent skulle ha… Sedan har jag ju min familj inklusive en mamma som nyligen förlorat sin livskamrat. Och träningen vill jag ju hinna med, utan den fungerar ingenting. Hur kan folk tycka att man surfar fram på en räkmacka? Att man typ är ”ledig” på dagarna..?

Tankarna flyger genom skallen i ljusets hastighet. Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Särskilt när virus attackerar kroppen och försätter mig i undantagstillstånd. Dra utomlands, någonstans till solen och värmen, och bo där några månader är en tanke som har slagit mig. Men just ja…jag har ju sambo med fast jobb här i stan. Son som har kompisar han inte vill lämna. Och en mamma som nog inte skulle gilla att jag bara drog iväg. Jag är typ fast, mer eller mindre. Älskar min familj, men utan tvekan har allt ett pris. På gott och ont. Man kan inte bara dra…

Så många måsten, så mycket som är roligt men som sammantaget blir för mycket. Känner mig spänd i nacke och axlar, stressad över alla tankar som ständigt attackerar. Att som jag dessutom vara högkänslig ovanpå alltihop är hur kasst som helst. Det känns som att varenda por i min kropp suger in ångesten och stresskänslorna. Folk säger åt mig att sluta stressa, att varva ner. Men HUR? Kan någon tala om det för mig? Snälla..?

Nu blir det Netflix och en rejäl skopa Ben & Jerry’s. Sonen har somnat och sambon lagar mat i köket. Just för stunden har axlarna åkt ner en bit. Håller tummarna för att det lättar snart…

Foto bilden ovan: Evelina Sigetty

”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara

Är det något som har slagit mig extra mycket den senaste tiden är att nästan inget är som det ser ut.

Någon som nyss skrev på Facebook hur mycket de älskar sin partner meddelar en kort tid senare att de har ansökt om skilsmässa. Och den där som instagrammade om sitt underbara, hektiska företagarliv går en stund senare ut med att hen har gått in i väggen. Och så vidare.

Sociala medier är verkligen ett tveeggat svärd, det blir så otroligt mycket tydligare för varje dag som går. Vet ju själv hur extremt lite av det som händer i mitt liv som hamnar på pränt eller bild i sociala medier. Vi delar med oss av ögonblicksbilder, ofta filtrerade, som andra uppfattar som en direkt återgivning av verkligheten. Men inget kunde ju vara mer fel.

En sak är i alla fall säker och det är att jag är så tacksam över att jag fick växa upp utan sociala medier och mobiltelefoner. I plugget gick tjejer och killar omkring i nästan likadana kläder (typ brallor från JC och tröja från Rabbit) upp till högstadiet. Det fanns inga snygga, framgångsrika influencers att bli framgångs- och kroppshetsad av och man levde liksom i sin lilla bubbla. Så jäkla skönt, inser jag nu – även om man då ofta längtade bort och till något annat.

Minst en gång om dagen vill jag bara logga ut från alla sociala medier och byta jobb. Men snabbt slår jag bort den tanken. För oftast är det ändå en skön vibe i mina sociala medier. Jag lär mig saker av mina följare och av dem jag följer, saker som jag aldrig annars hade lärt mig. Jag har träffat många nya vänner och mitt liv har berikats på ett helt annat sätt idag jämfört med förr, då det var betydligt svårare att träffa nya människor på ett naturligt sätt.

Så glad över att ha sluppit använda krogen som största plattform för mitt dejtande och så tacksam över att kunna jobba med sociala medier. Men jag måste verkligen värna om mig själv, mer och mer. Det är så otroligt lätt att svepas med och känna sig dålig och misslyckad när man får ta del av andras framgångar. Säkert känner andra likadant när de ser mina inlägg. Så är det ju. Men tänk då på att det nästan aldrig är som det ser ut.

Rika människor är inte lyckligare. Människor med hundratusentals följare mår inte bättre. För det finns alltid någon som har det bättre och den tanken gäller det att acceptera. Och göra det bästa av livet – här och nu. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.

Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.

Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?

”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”

”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”

”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”

”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”

”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”

”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”

”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”

”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”

”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”

”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”

”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”

”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”

”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”

”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”

”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”

”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”

”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”

”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”

”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”

”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”

”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”

”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”

”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”

”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”

”Jag bor utomlands och har få vänner.”

Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!

Foto bilden ovan: Under Armour Nordics

Det kom ett meddelande på Facebook som berörde mig och satte igång många tankar hos mig. Här kommer delar av det:

Hej Petra!

Har så många gånger tänkt skriva till dig utan att det blivit av. Nu när jag lyssnade på Maratonpodden så fick jag äntligen tummen ur! Jag har lyssnat på podden sen start. I början sa jag ”Bra podd, intressanta gäster – men inte så förtjust i Petra”.

Anledningen var att jag tyckte det var mycket fokus på utseende, springa hårt, springa snyggt, mer yta, mindre djup. Sen tycker jag att du bara växer och växer och växer! Älskar nu både podden och dig!! 💕

Så…fortsätt framåt, fortsätt vara den du är med så mycket glädje, men också en del av mindre glädje, men det som återspeglas är på riktigt! Så…stort stort tack för att du (och Malin) förgyller sociala medier och ger mig inspiration i min vardag.

Stor kram

Blev väldigt glad över att den här lyssnaren tagit sig tiden att skriva till mig, ett oerhört ärligt och fint meddelande. Och vet ni vad det lustiga är..? Det är att jag har fått rätt så många liknande meddelanden eller mejl den senaste tiden. Det handlar om hur människor tycker sig ha märkt en förändring hos mig som de tycker om. Att budskapet har gått från mestadels yta till något mer och djupare. De uppskattar att jag vågar prata om mer delar av mig själv än bara senaste löppasset, snittfarter och tider – utan också människan bakom ”Maraton-Petra”.

Ni anar inte hur rörd jag blir över att ni faktiskt lägger märke till det här! Och jag vill också berätta lite om anledningen till att det är så lätt att låta innehållet fastna i en linjär och oförarglig fasad. För när jag startade Maratonbloggen på SvD.se fanns det faktiskt folk som inte förstod varför en vanlig motionär utan större talang för löpning skulle få utrymme att skriva om denna ädla sport på en av Sveriges största dagstidningssajter.

Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mitt existensberättigande för såväl mig som ”alla andra”. Ingen skulle minsann få anledning att kritisera mig för att jag var långsam, så jag bet ihop och tränade som en galning för att bli snabbare och snabbare. Samtidigt var jag extremt känslig för vad folk tyckte om mig (HSP, ni vet…) och gick ständigt runt och oroade mig för vad andra kunde tänkas prata om mig när jag inte var med. Det där med att jag ”bara” var journalist och inte personlig tränare, idrottsvetare eller hade någon annan tung träningsutbildning kunde göra mig superstressad. Vad gjorde jag i detta sammanhang, liksom?

Extremt tärande såklart! Och frustrerande, för det är omöjligt att vara älskad av alla. Det förstod jag ju, men kunde inte riktigt stänga ute de där jobbiga tankarna. Tills jag en dag (för det gick faktiskt till så – typ, över en natt) bestämde mig för att aldrig mer låta negativ energi få påverka mig. Så jag dolde alla Insta- och Facebookkonton som fick mig att må dåligt eller tvivla på mig själv och slutade försöka hålla igång vänskapsrelationer där jag var den drivande kraften bakom att vi sågs.

Sa till mig själv att från och med nu ska jag bara skriva om sådant som jag tycker är intressant. Inte vad jag tror att andra vill läsa. Det var urläskigt eftersom jag ju visste att jag på så sätt riskerade att bli avföljd av en massa personer som tyckte att de inte längre fick det innehåll de förväntade sig. Men jag tänkte att det är en risk jag måste ta. Och det kan ju faktiskt komma nya följare också, människor som uppskattar mitt ”nya” sätt att skildra min träning och livet.

Jag lovade också mig själv att aldrig mer försöka förenkla mitt språk för att det inte skulle låta så högtravande och krångligt. Det är ju den jag är, jag uttrycker mig så här och tycker om ovanliga ord – varför dölja det till varje pris? Så, här är jag nu och jag vet att det finns de som älskar det och de som avskyr det. Så är det och det är helt okej. För ingen kan vara älskad av alla, men att ens få vara älskad av människor är ingen självklarhet utan en gåva som jag verkligen vårdar.

Så, TACK till er alla för att ni hör av er och är världens bästa vänner! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Redan på väg till cykelstället precis utanför ingången till skolan knöt det sig i magen. Hela kroppen hade liksom ställt in sig på det värsta.

Och visst hade jag anledning till onda aningar. Någon hade förstås bestämt sig för att låsa fast min cykel i cykelstället med ett annat lås så att jag inte kunde cykla hem. Och inte kunde jag ringa hem till föräldrarna och be om hjälp heller, för året var 1989 och mobiltelefonen hade ännu inte blivit något för gemene man. Så istället blev jag stående som fastnaglad där vid cykelstället och liksom bara väntade på att något mer skulle hända, allt medan paniken växte.

”Stick hem och hångla med dina gosedjur, jävla pluggis!”

Jamen såklart! Såklart att det var just de där två som skulle jävlas med mig – igen. Johan och Calle. Eller egentligen var det Johan som var den värsta mobbaren av de två, Calle hängde mest bara med. Men Johan var verkligen vidrig och om han inte hånade mig i skolkorridoren så hittade han på elakheter som att låsa fast min cykel så att jag tvingades gå hem, lade taskiga lappar i mitt skåp, knuffades och höll på. Dessutom lyckades han vända större delen av klassen mot mig också, så högstadietiden var verkligen en ren pina. Avskydde i stort sett varenda sekund.

Att inte bry sig särskilt mycket om sitt utseende, att ha tjocka glasögon, att vara kortklippt och inte ha långt hår, att inte stå i rökrutan, att inte skolka utan istället vilja satsa på skolan, att längta efter att lära sig nya saker – det gjorde mig till ett tacksamt mobboffer. Och bland det värsta var att jag inte blev tagen på allvar när jag försökte prata med vuxna om det som pågick i skolan. Ofta fick jag höra saker i stil med:

”Han är nog bara kär i dig! Han skojretas ju!”

Så till slut orkade jag inte försöka få upprättelse, utan bet ihop och hoppades att allt skulle gå över när jag började i gymnasiet. Vilket det också gjorde. Men mobbingen under högstadietiden startade något i mig. En vilja att en dag ta revansch, att bli framgångsrik och känna att jag inte längre var ett stackars offer som någon kunde mobba. Exakt hur jag skulle lyckas med det visste jag inte då, jag visste bara att jag hade bestämt mig. På ett eller annat sätt skulle jag slå tillbaka, på mitt sätt.

Jag får ofta frågan om vad som driver mig. Hur jag orkar hålla på med det jag gör – dag ut och dag in. Hur sjutton jag orkar sköta det mesta i mitt företag, inklusive det krävande säljarbetet. Men svaret är att jag är van att känna otrygghet och att kämpa. Jag har känt så mycket otrygghet och jag har kämpat så mycket att det har blivit ett normaltillstånd för mig.

Och jag kommer alltid att fortsätta kämpa. Jag är en envis jäkel och ger mig aldrig. Jag har spännande planer för mitt företag och numera avföljer jag alla negativa vibbar, såväl live som i sociala medier. Och du, om du eller någon du känner har fått för sig att det är fult att vara ”pluggis” så säger jag bara: det stämmer inte. Kunskap är makt, så se till att skaffa dig det där övertaget som mobbarna missar.

Jag har hittat min plats och jag älskar det. Ha en riktigt fin söndagskväll och stor kram från mig!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!

Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.

När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.

Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.

Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.

Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Fick nyligen ett meddelande på Instagram som berörde mig djupt. Och jag känner att jag verkligen vill försöka bidra med lite tankar. Här är ett utdrag ur meddelandet:

—————

Hej Petra!

Till att börja med så vill jag bara tacka dig för all inspiration du sprider dagligen på ditt Instagram och i dina poddar. Jag har en fråga till dig: hur gör du för att hålla motivationen uppe när den tryter och allting känns lite extra tungt och jobbigt? Personligen så älskar jag att löpträna och vanligtvis gör jag det 4-5 gånger i veckan och då på distanser mellan 8-25 km. Men nu sedan 2-3 veckor tillbaka så har min motivation och ork verkligen hamnat i botten. 

Löpningen brukar ju vara min terapi och mitt lugn i en annars ganska intensiv vardag, men jag känner inte samma hunger efter det som tidigare och det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Har några lopp framöver (21 km) och är rädd att jag inte kommer att kunna genomföra dem så bra som jag egentligen vill vilket gör mig både besviken och arg på mig själv. Har även för två månader sedan börjat gå i KBT för att ta tag i min ätstörningsproblematik samt lite andra bekymmer som har tyngt mig under många år.

Men, som sagt, hur håller du uppe motivationen när man känner sig helt orkeslös? Älskar ju löpningen och vill inget annat än att hitta tillbaka till mitt driv och min passion.

/Maria

—————

Först vill jag bara säga att jag verkligen känner igen mig i mycket av det Maria känner. Ganska snabbt efter att jag startade Maratonbloggen 2009 blev löpningen min trygghet i en tillvaro som kantades av väldigt mycket osäkerhet och stress. Dels var min arbetssituation osäker eftersom jag hankade mig fram på olika vikariat och frilansjobb och dels så var privatlivet gungigt av olika anledningar. Löpningen var i stort sett det enda konstanta jag hade i tillvaron och det var jag så oändligt tacksam för. Den blev min frizon. Att peppa mig till flera pass i veckan var därför inget problem, jag längtade oftast till passen och bara vetskapen om hur bra jag skulle må efteråt gjorde massvis för motivationen.

Så där höll det på i många år tills jag blev gravid. Visst, jag hade haft några lite längre uppehåll tidigare på grund av förkylningar och en hälsporre, men nu tvingades jag lägga ner löpningen halvvägs in i graviditeten och först åtta-nio månader senare kunde jag äntligen dra igång löpningen igen. Då gick det såklart extremt trögt. Den alternativa träningen, framför allt i form av spinning och styrketräning, hade såklart hjälpt mig att hålla igång konditionen – men uppstarten på löpningen var ingen rolig historia. Det gick till och med långsammare än mina allra första trevande långpass som nybliven löparbloggare 2009 och det var väldigt knäckande. Motivationen sjönk snabbt ner till under havsnivå. Att jag hade mycket mindre tid att spela med på grund av det nyfödda barnet gjorde också sitt till. För tvekade jag lite längre inför något pass så kanske det tidsfönstret jag då hade stängdes innan jag hann ut. Och då blev det ingen träning alls den dagen.

Minns hur jag kunde komma på mig själv med att gråta när jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att komma ner på samma tider som när löpningen flöt på som bäst. Det gjorde mig så ledsen, jag kände mig misslyckad och dålig. Ifrågasatte min trovärdighet som löparbloggare och inte hjälpte det särskilt mycket att någon lustig person hörde av sig och tyckte att nu var det så länge sedan jag sprang ett maraton att jag nog borde döpa om mig till ”Halvmaraton-Petra”. Höhö…

Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag inte är mina prestationer. Jag kunde till och med, mycket med hjälp av terapi, se att jag hade utvecklats till det bättre på många punkter – som dock inte hade med löpningen att göra. Mina vänskapsrelationer var mycket stabilare och bättre, jag hade skapat en jobbtillvaro som jag trivdes med och så fanns det en massa andra saker också förstås. Summan av det hela var alltså att jag hade utvecklats till det bättre, men på grund av att jag nu befann mig i en ny fas i livet så fick just löpningen stå tillbaka eftersom det inte fanns möjlighet att prioritera den på samma sätt nu.

Den insikten, att koppla bort mig själv som person från mina resultat som löpare, gjorde det mycket enklare att ändå våga ställa sig på startlinjen i olika lopp – tros att jag visste att det skulle bli en tid jag hade kunnat prestera springandes baklänges för några år sedan. Men då var då och nu är nu.

Jag tänker att Maria skulle behöva fundera på varför hon har tappat motivationen till sin löpning. Ofta beror det på att det har tillkommit saker i livet som tar av ens energi på olika sätt (såväl positivt som negativt) och då kan det vara värdefullt att ringa in vad det är. För har man väl hittat det så är man också närmare insikten om hur orimligt det är att begära personbästa på halvmaran av kroppen, samtidigt som man har fått sparken från jobbet, chefen är korkad, bästa kompisen har flyttat, sambon vill separera – eller vad det nu kan vara. Det behöver förresten inte vara enskilt stora livshändelser som stjäl energi, många små saker kan sammantaget bli stora och energikrävande.

Att vara snäll mot sig själv och då och då påminna sig själv om att man inte är tvingad att kvala in till VM kan lätta en hel del på bördan. Man kan till och med försöka använda humor när man ska bearbeta sin brist på löparmotivation:

”Har man riktigt bråttom kan man ju faktiskt ta bilen. Löpning behöver inte alls gå ut på att springa så snabbt som möjligt.” 😉

Att ta en time out från löpningen och träna något annat en tid kan vara ett bra komplement till det mentala arbetet. Eller kanske börja springa på ett annat sätt. Lämna klockan hemma, springa i skogen istället för på asfalt eller löpband. Och så vidare. Många faller för löpningen just för att den är så enkel och mätbar. Men just enkelheten och mätbarheten kan ibland också vara det som får oss att tappa lusten till att springa.

Lång utläggning blev det, hoppas att du Maria känner att du har fått med dig lite tankar. Och om du som läser det här har fler tankar, kommentera gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen