DET OFILTRERADE TRÄNINGSLIVET

petramanstromHälsa, Karriär, Livsnjuteri, Personlig utveckling, Träningsfilosofi9 Kommentarer

ofiltrerat

”En strimma vemod ger en människa djup.” Så brukade en terapeut jag gick till tidigare säga. Jag kan verkligen hålla med henne. De bloggar, artiklar och för all del människor jag fastnar för delar med sig av såväl sött som salt.

Livet får gärna vara roligt, det är det jag strävar efter. Jag försöker se humorn i jobbiga situationer och vet att den har räddat mig många, många gånger. Men ibland måste det få vara helt okej att bara lägga sig ner och gråta en stund, få ur sig allt det jobbiga, för att sedan resa sig och gå vidare.

Minns en arbetskamrat på den tiden jag jobbade som kemist. Vi pratade ofta om drömmar i livet och han kom ofta in på att det fanns så många på vår arbetsplats som egentligen borde vara någon annanstans. Han pekade ut folk i fikarummet och sa saker som: ”Hon där, hon har alltid velat bli operasångerska – och han därborta är grym på att måla. Ser du förresten tjejen där, hon drömmer om att bli författare.” De där fikastunderna med kollegan fick mig att börja tänka till. Ville jag verkligen jobba här till pensionen? För det här var verkligen en ”bra” arbetsplats där folk blev kvar länge. Kunde jag se mig själv stå där i labbet om 5, 10 och 15 år? Kanske mer?

Efter att ha ställt mig själv de frågorna blev valet enkelt. Jag började kränga frilansartiklar (eller snarare – telefontrakasserade ett gäng stackars redaktörer som nog kände sig tvungna att ta in mina artiklar för att bli av med mig) och där började min resa mot det nya yrket. Det där yrket som alltid hamnar i topp när man listar karriärvägar man helst ska undvika på grund av akut arbetsbrist. Men jag stod på mig och kämpade. Nu har det gått över tio år sedan det där beslutet, som jag aldrig har ångrat.

Men min karriärresa har inte varit utan gupp och gropar i vägen. Det är på ett sätt positivt, för jag har gjort erfarenheter som många med smidigare resor saknar. Samma sak med träningsbiten. Har alltid gillat att träna olika saker, men haft varierande motivation. Dock har jag ju aldrig behövt dokumentera detta för allmänheten förrän i slutet av 2009, då Maratonbloggen på SvD.se startade. Men då kände jag plötsligt att jag var tvungen att vara den där duktiga tjejen som alltid lyckades med sina pass och aldrig hade en svacka. Ibland hittade jag till och med på att ett pass gått jättebra fast det i själva verket gått åt skogen.

På senare år har jag börjat fråga mig vad folk har för nytta av att följa en sådan person. Någon vars träningsmotivation alltid är på topp, som alltid snor ihop näringsriktiga måltider som sedan dokumenteras med klanderfria, instagramvänliga bilder. Som svävar på moln under sin eventuella graviditet eller som alltid persar på alla lopp. Som sedan föder docksöta barn som är lugna och fina och möjliggör eoner av tid åt träning. Okej, nu raljerar jag lite. Kom ihåg att jag är väldigt hormonell just nu! Men ni fattar vad jag menar. Nu när jag vågar blotta en icke-filtrerad verklighet så spelar jag ingen roll, jag är den jag är. Med eller utan pers. Med eller utan träningsmotivation. Men förhoppningsvis med humorn i behåll, för annars blir jag orolig – på riktigt…

0

9 Kommentarer är aktiverade “DET OFILTRERADE TRÄNINGSLIVET”

  1. Hej, vilket fantastisk inlägg! Jag följde dig för ngt år sedan men slutade då jag tyckte att det var just lite för ”perfekt” alltid. Som med många bloggar! Eller rättare sagt så tillät jag mig läsa och sedan trycka ner mig själv för att jag inte var lika enträgen, uthållig, motiverad, stark…ja you name it 🙂 Men så hittade jag dig igen för ngn månad sedan och dina inlägg är bara så himla fantastiska! Upp och ner. Ilska och glädje. Och lättare att relatera till – för MIG! nu är det ju inte mig du ska behaga, utan dig själv. Men jag ville bara ge en liten feedback i alla fall. Kram Madde

    0
    1. Tack för din kommentar, uppskattar de! Som bloggare är det lätt att tro att folk bara vill ha solsken och leenden, lyckade pass och pers. Men det är ju bara en mycket liten del av min verklighet och därför känns det enklare att vara sig själv fullt ut nu.

      0
      1. Hej! Mitt mål är att inte skämmas! Försöka gå rakryggad i livet och när jag gör klantiga eller jobbiga saker, och får kommentarer på det. Då bara säga att ja, så är det, jag snubblade och ramlade. Och? Ungefär så.

        0
  2. Hej Petra! Älskar verkligen din nya blogg! Känns så fin och ärlig 🙂 Känner igen mig så mycket i din tankar, du sätter ord på så många saker vi borde våga prata mer om i allmänhet tycker jag!
    Fortsätt med din ärlighet! Kram

    0
  3. Jag har dragit det så långt att jag är djup skeptisk till alla som är överlyckliga 24-7. Misstänker i princip psykopat/sociopat-personlighet. 😉

    Sen kan jag tänka mig att folk inte orkar följa mig heller, för att jag istället främst lyfter den andra sidan; den jobbiga, deppiga, arga. (men så bloggar ju i ett ganska specifik syfte)

    Viktigt att tänka på (i skepsis åt båda håll) är väl, som alltid, att vi aldrig får hela bilden i sociala media. Din blogg, t.ex., kan säkert uppfattas som både för perfekt och för deppig, om man enbart läser nån gång/nåt inlägg. Själv uppskattar jag verkligen balansen – och ärligheten!

    0
    1. Så är det ju. Personligen väljer jag att följa bloggar som jag kan relatera till, som jag känner igen mig i. Andra kanske följer bloggar för att drömma sig bort eller vad det nu kan vara. Inget är mer eller mindre fel. Bara bra att det finns så många bloggar så man kan välja. Kram

      0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *