161019_1

Oktober 2013. Jag står på startlinjen i Amsterdams halvmaraton med några minuter kvar till start. Förutsättningarna för snabb löpning är perfekta: vindstilla, 15 grader och halvklart.

Jag har förberett mig minutiöst inför det här loppet i flera månader. Kört tröskelpass, långpass och intervallpass. Backe, kompletterande styrketräning och löpskolning. Jag står i startgruppen längst fram, precis bakom eliten. Här hamnade jag tack vare fjolårets resultat i samma lopp, då jag satte personbästa.

Jag känner hur stressen och nervositeten börjar sprida sig i kroppen. Försöker känna efter: är det positiv eller negativ stress? Fokusera på det positiva nu, Petra! Men det går inte att tänka positivt, för nu inser jag att det jag känner är prestationsångest. Jag har tränat bättre inför det här loppet än inför förra årets, på papperet borde jag kunna ta mig in på en för mig riktigt bra tid. Personbästa såklart.

Men jag lyckas inte få till en positiv tankespiral. Startskottet går och den stora massan löpare rör sig framåt. Jag tar några trevande löpsteg men känner inte den där lätta och härliga känslan som jag gjorde 2012, då inga förväntningar fanns på mig. Nu känner jag bara stress över att inte klara mitt mål.

Jag tar mig i mål, på en tid som jag inte är nöjd med. Sitter sedan på hotellrummet i tävlingskläderna och går igenom bekantas resultat i samma lopp, konstaterar att många har överträffat sig själva. Alla utom jag. Jag känner mig misslyckad och dålig, tappar lusten att blogga och hålla på med löpning.

Senare på kvällen, när jag sitter med goda vänner och äter middag i centrala Amsterdam fattar jag beslutet: det är det här jag gillar med löpning ju, att få avrunda ett lopp med härlig middag. Det här kommer jag göra mer av i framtiden.

Men jag vill aldrig, aldrig mer utsätta mig för den där prestationsångesten. Aldrig mer. Min löpning är värd så mycket mer än så, för den ska vara livet ut. Och vara glädjedriven – om jag får välja.

Share: