Oktober 2013. Jag står på startlinjen i Amsterdams halvmaraton med några minuter kvar till start. Förutsättningarna för snabb löpning är perfekta: vindstilla, 15 grader och halvklart.
Jag har förberett mig minutiöst inför det här loppet i flera månader. Kört tröskelpass, långpass och intervallpass. Backe, kompletterande styrketräning och löpskolning. Jag står i startgruppen längst fram, precis bakom eliten. Här hamnade jag tack vare fjolårets resultat i samma lopp, då jag satte personbästa.
Jag känner hur stressen och nervositeten börjar sprida sig i kroppen. Försöker känna efter: är det positiv eller negativ stress? Fokusera på det positiva nu, Petra! Men det går inte att tänka positivt, för nu inser jag att det jag känner är prestationsångest. Jag har tränat bättre inför det här loppet än inför förra årets, på papperet borde jag kunna ta mig in på en för mig riktigt bra tid. Personbästa såklart.
Men jag lyckas inte få till en positiv tankespiral. Startskottet går och den stora massan löpare rör sig framåt. Jag tar några trevande löpsteg men känner inte den där lätta och härliga känslan som jag gjorde 2012, då inga förväntningar fanns på mig. Nu känner jag bara stress över att inte klara mitt mål.
Jag tar mig i mål, på en tid som jag inte är nöjd med. Sitter sedan på hotellrummet i tävlingskläderna och går igenom bekantas resultat i samma lopp, konstaterar att många har överträffat sig själva. Alla utom jag. Jag känner mig misslyckad och dålig, tappar lusten att blogga och hålla på med löpning.
Senare på kvällen, när jag sitter med goda vänner och äter middag i centrala Amsterdam fattar jag beslutet: det är det här jag gillar med löpning ju, att få avrunda ett lopp med härlig middag. Det här kommer jag göra mer av i framtiden.
Men jag vill aldrig, aldrig mer utsätta mig för den där prestationsångesten. Aldrig mer. Min löpning är värd så mycket mer än så, för den ska vara livet ut. Och vara glädjedriven – om jag får välja.
Jag stod på startlinjen och hade panik
Taggar
13 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Jättebra skrivet!
Känner igen känslan väl av att aldrig mer vilja springa pga prestationspress.
Från bara mig själv…
Kram J
Tack, fina du! Kram
Löpning är så mycket mer än prestation. Jag siktar på njutningslöpning istället och så får prestationen vad den blir! Njuter man tillräckligt mycket och ofta brukar resultaten bli bra i slutändan ändå 🙂 Och för mig är det enda som avgör hur nöjd jag är med mitt resultat, känslan i kroppen. Har kroppen samarbetat och gjort sitt bästa, har jag njutit av färden, har jag haft roligt? DÅ är jag nöjd. Oavsett vad tiden blev.
Kloka ord! Kram
Det låter verkligen hemskt… men ja den där goa middagen några timmar efteråt är verkligen värd allt! Efter senaste loppet gick jag raka vägen hem, tog en varm dusch och la mig under täcket. Där låg i 2 timmar och åt stekt potatis och kollade på film innan jag blev människa igen haha.
Förstår dig! Blir en urladdning som kräver vila!
Jag känner igen känslan. Det är både positivt och negativt med tidtagningen. Man hade ju inte velat att loppen var utan tidtagning heller. För det är ju ändå det man gillar också. Det sitter i ens eget huvud. Inga andra bryr sig egentligen. Och väldigt skönt att höra att andra känner likadant.
Och jag känner lättnad över att inte vara ensam om dessa tankar!
I think everyone knows that feeling whenever something is at stake. Even though I’m a mediocre runner at best, I still experienced it at several incidents in the past.
I’m glad you ended it with a great dinner and had a good finish to what might have been a half-trauma (not a medical one – simply just meant as an event that could have affected you negatively in the future)
My 5 cents is – it will probably come again. I know it will for me. And the next time I’ll embrace it for what it is – a sign that whatever it is I’m about to do is something that matters. And really dig into it – not let it be taboo – not try to break it – but see it clearly.
That, however, is hard when in the throes of self-doubt. I guess it can be developed though.
Take care friend – and thanks for an awesome post as always <3
Thank you for wise words and I’m happy that you appreciate my work! Take care!
För mig som inte är tävlingsmännisna kan viljan att prestera aldrig driva mig framåt utan lusten. Petra du som har varit ute och joggat så mycket till skillnad från mig nybörjaren, vet du vad som är grejen med att joggare spottar precis när de springer förbi en? Det är sjukt otrevligt. Jag har aldrig känt att munnen vattnas när jag är ute springer, snarare tvärtom. Så varför detta spottande? Som att ge ett långfinger till en främling.
Oj, det låter väldigt otrevligt – håller helt med! Ingen aning dock vad det kan bero på tyvärr.
Inspirerande att läsa om hur du hittat det som är viktigt för dig, vad gäller träning.