skydive

2013 gjorde jag ett tandemhopp tillsammans med instruktör i samband med ett reportagejobb i Karlsborg. Kanske dags att våga hoppa igen, släppa kontrollen och se vad som händer då? Foto: Försvarsmakten.

I lågstadiet brukade fröken ibland placera mig bredvid en av klassens stökigaste pojkar. Som en slags buffert, den duktiga flickan (jag) skulle liksom lugna ner det där yrvädret till grabb och göra det lättare för honom att koncentrera sig på skolarbetet.

I mellanstadiet blev jag retad för att jag hade fula glasögon och killfrisyr, något jag kompenserade genom att plugga hårdare än någonsin. Så att jag i alla fall var bra på något. I högstadiet blev jag också retad, för såväl killfrisyren som mina glasögon och ”killkläder”. Även då kompenserade jag genom att plugga som en galning. Hade nästan alltid alla rätt på proven och om jag inte hade det så blev jag retad för det (våra lärare hade ovanan att säga högt vilka som hade bäst på proven respektive vilka som det hade gått extra dåligt för och som borde skärpa sig och ta lärdom av de duktiga eleverna).

När jag kom till gymnasiet ledsnade jag på att bli retad för att jag var grabbig. Så jag bytte umgänge, lät håret växa ut, stekte glasögonen och började svälta mig själv. Pluggade som en tok gjorde jag fortfarande. I tvåan började jag dessutom träna extra mycket och icke-mellanmjölk som jag är blev det gymmet varje dag. Antingen styrketräning eller ännu hellre aerobics, helst ”high impact” som det hette i mitten av 1990-talet när jag var som mest gymråtta.

Jag gick ut gymnasiet med 5,0 i betyg, smalare än någonsin och med ett självförtroende som var kört i botten. Det kändes inte som att jag lyckades med något, jag kände mig överflödig, ohipp och tråkig. Hade inte jättemånga kompisar och började få komplex för att jag aldrig hade haft ett förhållande. Kände en stress över att det bara skulle bli värre ju längre tiden gick, vilket förvärrade den grundläggande stressen. Alltsammans dövade jag med träning, stenhård sådan.

Vändpunkten kom när jag började hänga med Friluftsfrämjandet och fick nya vänner där. Plötsligt hamnade jag i ett nytt sammanhang där ingen kände till mig sedan tidigare och där jag fick vara precis som jag är. Det var en fantastisk känsla! Det blev fjällturer såväl på sommaren som vintern, klättring, kajakpaddling och skridskor. Lärde mig åka telemark och bygga snöbivack. Skaffade en kamera och började hobbyfotografera. Livet lekte.

Sedan hade jag pluggat färdigt och fick mitt första jobb på ett stort bioteknikföretag i Uppsala, där jag är född och uppvuxen. Trivdes egentligen aldrig där, ens från dag ett. Stannade kvar för att jobbet gav trygghet i form av månadslön, men jag hade ont i magen varje gång jag skulle åka dit på morgnarna. Sakta men säkert smög sig drömmen om att göra något annat på. Hade aldrig vågat formulera det högt tidigare, men nu visste jag att jag ville ägna mig åt journalistik. Inte nyheter och sådant, utan saker som ger guldkant till livet. Livsstilsbetonade ämnen, som resor, mat, inredning, träning och hälsa.

Så då satsade jag allt på att uppfylla min dröm. I början gick det trögt, men sedan öppnades allt fler dörrar. Jag tjatade mig in på drömpraktikplatsen och fick sedan ett längre vikariat där. Jobbade, jobbade, jobbade. Och jobbade. Försökte vara kreativ och nytänkande men en viljestark och idérik tjej går inte alltid hem på ställen där det finns oskrivna regler och vassa armbågar. Men jag bet ihop och höll fast vid min grundtes: att det finns något gott i alla människor och att de flesta oftast menar väl. Nu är jag beredd att ompröva den tesen, men det är ett annat inlägg.

Dit jag vill komma är att det är svårt att acceptera en duktig flicka när hon är svag. För det får man inte vara om man har varit stark och duktig tidigare. Att ha ont, bli sjukskriven och ordinerad motion, vila och lugn i lagom mängd ses inte med blida ögon. För om den duktiga flickan visar tecken på svaghet är hon inte längre värd att visa respekt. Trist, tråkigt och tyvärr väldigt sant. När jag nu är så här svag känner jag mig dålig och misslyckad. Vill gärna hålla skenet uppe – och lyckas säkert till viss del. Någon som känner igen sig..?

Share: