”Maraton är väl inget för småbarnsmammor”

av Petra Månström | maj 17, 2016 | Blogginlägg | 6 Kommentarer

Det här med inställningen till en distans är fascinerande. Innan jag snörade på mig löparskorna för första gången tyckte jag att folk som sprang maror hade en skruv lös.

Hade en polare som tränade för Stockholm Marathon och jag minns vad jag tänkte när hon berättade att hon skulle springa långpass på tre mil i helgen. Jag tänkte att vilken galenskap, hur knasigt är inte det där? Inser ju att många har samma åsikter som jag hade då. Det vill säga att folk som frivilligt ger sig ut och springer flera mil måste vara knasiga. Vad flyr de ifrån, liksom?
Jag får ofta frågan om varför jag valde att anmäla mig till och genomföra ett maraton så pass tidigt efter min förlossning. Har det kanske att göra med att jag är rädd för att komma ur form, finns där kanske inslag av tvång? Nja, tvång skulle jag definitivt inte säga. Jag får inte ångest om jag missar ett pass, men jag vet ju hur välgörande löpningen är för mig. Därför kan jag bli lite stressad över vetskapen om att jag kommer att bli en mer lättretlig person de dagar jag inte hinner/orkar ta mig ut.
marab
stretch
Mitt svar på frågan är att träningen inför maran har varit min morot för att ta mig ut på löppass när hjärnan och kroppen helst hade velat vara kvar i soffan. Visst, man kan tycka att just som nybliven mamma är det väl bra att vara med sitt barn – men de fåtal timmar borta från hemmet som det trots allt har handlat om har ju knappast påverkat min son negativt. Tvärtom, är jag rätt så säker på. För när jag är hemma igen är jag full av energi och orkar krypa runt på golvet och busa med honom tills han kiknar av skratt.
Det har också varit viktigt för mig att behålla min identitet som löpare nu när jag har blivit mamma. Jag är en människa som älskar mitt jobb som entreprenör, min familj och min träning. Familjen är såklart viktigast, men jag har inte bytt identitet bara för att jag har fått barn. Under löppassen har jag fått tid att låta tankarna flyga iväg fritt, jag har känt igen fragment från tiden ”före barn” och känt en trygghet i att ändå ha kontakt med den delen av mig.
brygga
Mina bästa tips till andra mammor som är sugna på att komma igång med sin löpning igen är att självklart vara oerhört lyhörd för kroppens signaler. Alla graviditeter och förlossningar (och tiden efteråt) är olika och man kan ej jämföra människor. Du sätter igång när DU känner dig redo. Känns något obehagligt – avbryt genast. Jag avbröt flera pass i vintras och tog tunnelbanan hem. Och om du sätter upp ett mål i form av ett lopp, försök att inte ha några som helst tidsmål. Se det här som din väg tillbaka och se glädjen i att vara åter i löpningen och att kunna genomföra ett lopp. Hålla på med persjakt har du hela livet att göra, om du nu vill.
Kort sagt: utan löpningen och det konkreta målet i form av maran hade jag garanterat varit en betydligt jobbigare mamma. Visst är det fantastiskt hur löpningen kan vara en frizon för oss (ofta) stressade och slitna päron? 😉
(PS: Bilden högst upp är tagen strax före maran i Prag. Det var helt fantastiskt och nytt att ha hela familjen, inklusive föräldrarna, på plats i hejaklacken! DS.)

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

maraton | Prag

6 Kommentarer

Therése på maj 18, 2016 på 9:41 f m

Det låter som en utmärkt idé att springa maratonlopp på olika platser i världen när barnen är små och inte har något emot att hänga på. Då kan det ju bli en familjegrej. Jag planerar att springa en mara nånstans i Europa men då blir det nog på egen hand. Jag tror inte att jag fixar att hålla fokus både på familj och tävling, jag behöver nog kunna gå in i min lilla löparbubbla. Hur fixade du det? Egentligen borde ju familjen kunna hänga på och göra sina egna grejer under tiden jag springer, men jag är rädd att jag ändå blir lite splittrad. Tänk vad skönt att för en gångs skull bara få packa sina egna grejer och inte bekymra sig över att barnens prylar, pass och kläder kommer med.

Svara
- Petra Månström på maj 18, 2016 på 10:35 f m
  
  Visst blir man splittrad, men den här gången såg jag snarare det hela som en weekend där det ingick ett lopp snarare än att loppet var huvudgrejen. Skulle jag däremot vilja fokusera helt och hållet på loppet skulle jag hellre åka på egen hand eller med vänner. Visst var det ett digert jobb att packa alla prylar till den här resan 🙂
  
  Svara
Jenny på maj 19, 2016 på 8:03 f m

Hej och tack för en grym blogg! Den passar mig perfekt nu sedan jag blev mamma i januari och är lika löpnördig som du 🙂
Jag har lite funderingar kring att börja springa igen efter förlossning. Min son kom i början av januari och min barnmorska har STRÄNGT tittat på mig när jag diskuterat löpning och sagt att ”det måste du vänta med i alla fall 6 månader!!”. Tydligen kan man få problem med bäckenet och sk framfall, att det kanske inte känns nu men problemen kan komma senare. Det blir jag livrädd för! Jag är ute på PW och har smygat LITE löpning bara för att känna på, och det kändes skitbra! Jag är van löpare sedan innan (har tex sprungit maran) och övrig träning. Rörde också mycket på mig under graviditeten.
Fick du också dessa ”råd” och hur tänkte du kring att börja springa så tidigt? Du väntade väl inte 6mån. Körde du mycket magträning (inre magmusklerna tex) innan du körde igång m löpningen?
Vi är ju alla olika 🙂 men jag är SÅ sugen på att komma igång m löpningen och är nyfiken hur du resonerade!
Ha det fint! /Jenny

Svara
- Petra Månström på maj 19, 2016 på 8:27 f m
  
  Hej Jenny! Först – grattis till bebisen!! Och ja, jag fick också dessa stränga blickar. Grejen är dock att råden barnmorskorna ger är ju generella och ska passa en bred målgrupp. De flesta mammor har ingen som helst erfarenhet av långdistanslöpning och då funkar ju råden. Men sedan har vi den här lilla klicken (där t ex du ingår) som faktiskt har tränat mycket också innan de blev mammor. Mitt råd till dig är att lyssna på din kropp, göra den träning som känns bra, avbryta direkt om du känner obehag, kör knipövningar och Woxneruds Mammamageapp om du inte redan gör det. Stort lycka till! Du känner din kropp bäst, inte din barnmorska! Kram
  
  Svara
Happy på maj 19, 2016 på 9:28 f m

Jag blir så otroligt inspirerad av din blogg och din inställning. När/om jag bli mamma vill jag ha en liknande inställning och hoppas att kunna ha orken att börja träna, och sen fortsätta. Att behålla jaget och inte bara bli en del av mamma-barn enheten.
Heja dig, du är min förebild!!

Svara
- Petra Månström på maj 19, 2016 på 5:36 e m
  
  Vad roligt att höra! Kram!
  
  Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!