Fick ett DM på Instagram nyligen som jag har svårt att sluta tänka på. För det var verkligen ett välformulerat DM där essensen verkade vara att peppa mig.

För hen tyckte att hen hade sett alldeles för lite av mig i sammanhang där det delades ut olika typer av priser och utmärkelser till träningsprofiler. Spaningen var att det tycks finnas en mer och en mindre kreddig falang i den här branschen. Kreddigt är att ha betat av många timmar ”på golvet” som PT på ett gym. Och att därifrån sakta men säkert ha jobbat upp sin status, då har man liksom förtjänat att få bli hyllad. Kreddigt är också att vara kändis, eller förknippad med en kändis på något sätt. Eller bara vara kompis med ”rätt” personer.

Mindre kreddigt är det att vara en ”träningsinfluencer” utan att ha gjort allt det där i rätt ordning som en riktig PT ska ha gjort. Träningsinfluencern kanske har en PT-utbildning, fast har man inte stått på gymgolvet och vet vad det innebär att ha tio kunder på en dag så har man inget i pris- och utmärkelsesammanhang att göra. Slutklämmen i DM:et var att jag verkar vara träningsbranschens Colin Nutley, som enligt hen liksom jag är en folklig succé som inte får komma in i finrummet.

Var tvungen att googla och hittade ett citat från 2011, där skådespelerskan (och numera också regissören) Helena Bergström i SVT:s Debatt går till attack mot Guldbaggejuryn som inte gett några nomineringar till publiksuccén ”Änglagård – tredje gången gillt”, regisserad av hennes make Colin Nutley:

– Det här handlar inte bara om Colin Nutley, utan om hela fin- och fulkulturdebatten. Det som är folkligt är fult. Man nämner hans namn med ett småleende. Det är mobbning, sa hon och berättade att paret inte kommer att gå på kvällens Guldbaggegala.

Nu känner jag att jag är väldigt mycket ute och cyklar om jag får för mig att jämföra mig med storheter som Colin Nutley. Men det där DM:et fick mig ändå att tänka – en hel del. För jag har liksom aldrig riktigt känt mig hemma i något sammanhang: i skolan var jag den utstötta pluggisen, när jag började jobba så ville jag bara därifrån och blev till slut egenföretagare, när jag blev mamma kände jag ingen samhörighet med andra föräldrar och idag som träningsinfluencer har jag också svårt att hitta sammanhang jag trivs i. Det slutar oftast med att jag leker ensam eller med ett fåtal andra (noga utvalda) i ett hörn och det vinner man nog inga priser på.

Och en sak som är superviktig att nämna: utmärkelser och priser är helt oviktiga för mig. Det absolut viktigaste är utbytet med er som följer mig på mina olika plattformar och på olika sätt berikar min tillvaro. Jag behöver inget finrum, det enda rum som betyder något är det rum vi har här tillsammans.

Over and out och amen. Och förresten så älskar jag Colin Nutleys filmer, särskilt Änglagård.