Om några hundra år är jag helt övertygad om att man kommer att skratta gott åt hur vi levde på 2010-talet. Då vi satt stilla och jobbade och sedan var tvungna att kompensera för detta genom att träna när vi kommit hem från jobbet, fast vi egentligen helst hade velat göra något annat. Som att umgås med nära och kära.

2010-talsmänniskan sitter i en rävsax. Experter talar dagligen om för oss att stillasittandet är värre än att röka, tränings- och hälsoprofiler basunerar ut budskap som ger oss konstant dåligt samvete. Men likt förbannat sitter vi där på våra stillasittande jobb och försöker kompensera för den där farliga arbetslivsstilen genom att träna före jobbet, på lunchen eller efter jobbet. När man tittar lite kritiskt på detta – är det inte helt galet att det är så här vi lever? Att vi hela tiden går runt med dåligt samvete och en känsla av att inte leva som vi borde?

När jag jobbade som anställd försökte jag träna före jobbet, men det var helt omöjligt för det mesta eftersom jag inte är en morgonmänniska. I bästa fall lyckades jag släpa mig ut på en halvhjärtad distansrunda, men det kändes som att det inte gav så mycket. Faktum är att jag insåg att en timmes extra sömn nog hade boostat min hälsa mer än den där arla löpturen. Jag försökte också lunchträna, men det slutade jag också med rätt snart eftersom jag blev stressad av att först stressa ut på passet, sedan stressa under själva passet för att hinna klart i tid och sedan stressa för att klämma in dusch och lunch utan att chefen blev sur. Kontraproduktivt även här alltså.

Och så har vi då tränings- och hälsoprofilerna. De som utgår från att de flesta i grunden är lata och att alla borde träna minst en gång om dagen, för det stora och viktiga problemet är ju inaktiviteten och fetman. Strunt samma om en och annan drabbas av överträning och ortorexi, de är ju så få och man kan inte ta hänsyn till de där stackarna ute i marginalen. Det är den stora massan man predikar åt, den där feta och rörelsefientliga massan.

Det vi träningsprofiler missar är att vi ofta lever liv som är helt olika vår målgrupps. Man har ofta ett hyfsat fritt jobb som gör det enklare att få in träning under ordinarie arbetstid än för många andra med fasta arbetstider som kräver mycket ”face time” på arbetsplatsen. Jag har full förståelse för att det är tuffare för många att få till sin träning, särskilt om man pendlar långt, har barn med många aktiviteter och så vidare. Jag älskar motion och att vara i rörelse, men jag vill också betona vikten av att ha en ödmjuk attityd gentemot andras val av upplägg. Ofta möter jag synsätt som inte är förankrade i verkligheten, man bara utgår från att alla har det som en själv. Så är det ju inte.

Som jag ser det är inte huvudproblemet att vi föräldrar skjutsar våra barn eller tränar för lite. Det stora problemet är att vår vardag är konstruerad på ett sådant sätt att vi hela tiden måste kompensera för att vi sitter stilla så pass mycket. Det finns ingen naturlig plats för rörelse i vardagen och då blir det bara de redan frälsta som tar sig tid att röra på sig när tid ges.

Kommer jag att få uppleva en lösning på det här problemet under min livstid? Jag vet inte det, men jag hoppas. Hoppas innerligt att arbetsgivare kommer förstå vikten av att bygga in rörelse i arbetsuppgifterna, utan att det för den skulle måste innebära att de anställda ska stressas att genomföra maraton och klassiker. Tyvärr är ju träningsfrälsta chefer sällan de bästa träningsinspiratörerna – snarare tvärtom. Och en aktiv vardag är inte detsamma som träning. Träning för mig innebär grädde på moset, en lyx man unnar sig. Men basen måste vara en aktiv vardag, annars kommer mänskligheten att gå under.

Kan vi få igång en debatt om huvudproblemet, utan att ge våra följare och läsare dåligt samvete? Håller tummarna. Och passar på att önska trevlig helg, fylld av rörelse!

Dela: