"Träna smartast och inte mest och hårdast!"

Skärmavbild 2016-05-15 kl. 11.01.07

Läste ett mycket starkt blogginlägg igår, skrivet av elitlöparen Johan Larsson. 2015 hände något med hans hälsa, han drabbades av en stor trötthet, ömmande muskler och vätskeansamlingar i benen och ansiktet.

Sedan dess har han kämpat med att hitta tillbaka till känslan att kunna springa ett distanspass utan att behöva ta i nämnvärt, men den känslan har inte infunnit sig. Till slut fick han ångest av tanken på att ge sig ut på distanspass i en för honom mycket lätt fart.

I blogginlägget konstaterar han att hans öde påminner om Per Elofssons, längdskidåkaren som tvingades avsluta sin elitsatsning på grund av att kroppen var slutkörd:

”Jag är övertygad om att överträningen har byggts upp över flera år och att min träning med två pass om dagen, ett heltidsarbete som enhetschef samt ett inrutat liv i övrigt tillslut har tagit ut sin rätt. Hur mycket vilja jag än har så kan jag aldrig vinna den här matchen med viljestyrka. Min vilja har istället blivit min fiende.”

Och vidare:

”Jag anser att alla som tränar hårt borde ta regelbundna blodprover där man undersöker testosteronvärden, sköldkörtelvärden, hb, mineraler- och vitaminbalanser etc. Genom att ha blivit testad vet du vilka värden som är normala för just dig och du har värden att jämföra med i händelse av överträningssymtom.”

Nu tränar Johan visserligen på elitnivå, men jag har sett många fall av överträningssymptom omkring mig även på betydligt mindre omfattande nivåer av träning. Det jag vill få fram är att alla bör vara vaksamma på balansen mellan träning och andra åtaganden i livet. Det fanns en tid då jag fick svår ångest av att ha missat ett träningspass och även om jag fortfarande kan få återfall så inser jag att träning inte är allt. Min familj behöver mig och jag har ett roligt jobb som jag vill ha energi kvar till också.

Det var mycket tufft mentalt att genomföra Pragmaran på en tid som är långt ifrån vad jag brukar springa maran på. Sedan mina ultrasatsningar 2014 har jag faktiskt haft få pass där jag har upplevt något slags ”gammalt flow”. Sedan kom hälsporre och graviditet ”emellan” och det blev på något sätt slutet för min ”gamla löpning”. Jobbigt men sant, kanske brände jag mycket krut det halvåret när jag ökade träningsdosen markant jämfört med tidigare.

Men livet går vidare och prioriteringarna ändras, jag vill inte pressa min kropp hårdare för att till varje pris ta mig tillbaka till ”gamla nivån”. Om det ens går, man blir ju inte yngre – men jag inser att jag inte ens har suget att försöka. Jag trivs utmärkt med att träna på den här nivån, som gör mig glad, harmonisk och ger energi till att hänga med familj och vänner.

Tack, Johan, för ett mycket viktigt blogginlägg och all lycka till i att få ordning på kroppen och resten av livet. Hans budskap, ”Träna smartast och inte mest och hårdast!” tar jag till mig och det borde alla göra.

Share: