loparskor

Foto: Wikimedia Commons.

Nyligen trillade det in ett mejl i inkorgen som verkligen värmde hjärtat. Det är så roligt när jag får feedback från er läsare, det betyder allt!

Hej,

En bra krönika på Springs hemsida senast!

Du är en av få som skriver om detta ämne, d v s att det kan bli lite för mycket ibland. Alla är så otroligt på att det ska slås pers, olika tider, lopp, målsättningar och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag varit ”på och av” löpning. Nu har jag haft några år igen där jag varit på, kört med PT, siktat mot vissa tider, tackat nej till andra roliga aktiviteter, gått hem tidigt från fester för att jag ska springa ”långpass” dagen efter. Varför kan man undra? Jag är verkligen ingen elitlöpare (cirka 44 minuter på milen och 1.40 på halvmaran just nu), så varför känner jag så?

Jag är 54 nu och inser att jag har dom bästa tiderna bakom mig. Har bestämt för att tagga ner lite. Kommer alltid att springa, men ska göra dt mer på känsla och för att det bra, nyttigt och kul. Har tagit upp min tennis igen, till mina tenniskompisars stora glädje. Har sagt nej till alla tennisförfrågningar under tre år, för jag måste fokusera på min löpträning! Har börjat må dåligt av mitt ”löptvång”.
Så framöver blir det lite löpning, tennis och gym. Inget nytt att det är bra att variera och träna hela kroppen, men som löparnörd så struntar man i det.

Jag tycker ofta att du har ett bra och balanserat förhållningssätt till löpning, till skillnad från de flesta löparnördarna/bloggarna därute så fortsätt så!

/E

Krönikan på Springs hemsida som mejlskrivaren hänvisar till kan du läsa här. Personligen tror jag att många först, liksom jag och mejlskrivaren ovan, måste ha gått igenom en sådan där ”pershetsperiod” för att sedan börja reflektera (kanske i samband med skada, graviditet eller annat skäl till längre uppehåll) och byta fokus på sin löpning.

Share: