Vad är kroppshets för dig?

av Petra Månström | jan 31, 2016 | Personlig utveckling | 9 Kommentarer

I slutet av augusti i fjol körde jag cykeltävlingen Tjejgirot tillsammans med min polare Mia. Superkul tävling som jag gärna vill göra om i år – nu utan att vara gravid i sjunde månaden. Foto: Jonas Hansen.
Senast nu i morse på Nyhetsmorgon diskuterades ämnet kroppshets, då med Ellen Bergström i studion. Hon hade tröttnat på all kroppshets som finns i sociala medier, där mycket handlar om den perfekta selfien – ja, perfektion i största allmänhet.
Och jag minns också hur en hel värld tappade hakan och debatterade om tränings- och kroppshets mot gravida när fotomodellen Sarah Stage visade upp en helt osannolikt vältränad mage då hon bara hade någon vecka kvar till förlossningen. Ordet ”hets” dyker ju upp titt som tätt i debatten och som aktör i träningsbloggsvängen har jag funderat en hel del över vad det egentligen innebär.
LÄS OCKSÅ: Maran i maj? Är du tokig??!
Vad är egentligen kroppshets? Att visa upp en vältränad kropp och låta andra göra sina egna tolkningar om ens eventuella budskap? Eller att visa upp en vältränad kropp och samtidigt uttryckligen uppmana andra att det är det här som är idealet, det är så här man bör se ut? Jag har mer och mer kommit fram till att vad som uppfattas som hets är högst subjektivt. När man ser något som man triggas av på ett negativt sätt så uppfattar man det som hets. Och tvärtom: ser man något som man triggas av på ett positivt sätt så uppfattar man det som pepp.
Personligen känner jag aldrig någon hets när jag ser extremt vältränade människor, snarare blir jag inspirerad och motiverad till egen träning – men utan att känna pressen att jag själv måste se ut exakt så där. Men däremot har jag sedan jag började löpträna för drygt sex år sedan haft problem med att löpningen är så mätbar. Vare sig du vill det eller ej så får du en tid som i någon mening talar om hur du ligger till. Under några år gav jag mig in i tidshetsandet med full kraft, ända fram tills jag blev skadad och inte kunde springa på ett bra tag.
LÄS OCKSÅ: 40 och f*cking fabulous!
När jag sedan skulle återuppta löpningen efter skadeuppehållet insåg jag att jag var tvungen att göra något åt den prestationsångest som träningen gav mig. Så beslutet blev enkelt: jag taggade ner på ambitionerna med träningen. Loggade ut från träningscommunityn där man kunde se hur mycket ens träningsmängd stod sig mot andra. Slutade räkna min träning i antal sprungna kilometer och började istället planera passen i termer av: ”60 minuter prattempo”, ”90 minuter lugn distans” och ”20 minuter hårt”.
Det gjorde underverk med mitt förhållningssätt till löpningen och något som också hjälpte var att avfölja Instagramflöden där det pratades mycket om tider och pers. Så, sammanfattningsvis: att känna sig hetsad till att träna under graviditet, att springa på en viss tid eller se ut på ett visst sätt handlar om att budskapet man får triggar en på ett negativt sätt. Medan du blir negativt triggad kan andra bli peppade. Jag vet mängder av människor som inte alls blir stressade av andras pers utan istället blir motiverade.
LÄS OCKSÅ: Testa dig själv: så vet du om du är redo för maran!
Så olika kan det alltså vara. Vi har alla våra triggerpunkter. Det som du uppfattar som hets uppfattar någon annan som pepp och vice versa. Att förstå varför man själv reagerar på ett visst sätt kan alltså vara ett stort steg på vägen till att göra sig av med de faktorer som stressar. Och i förlängningen skapa en livsstil som är hållbar.
Hur funkar du, vad uppfattar du som hets? Och har du tagit reda på varför du uppfattar just detta som hets?

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

9 Kommentarer

Träningsblogga - Ida på januari 31, 2016 på 11:30 f m

Bra sammanfattat tycker jag: ”Det som du uppfattar som hets uppfattar någon annan som pepp och vice versa.”. Jag har tänkt MASSOR på det där angående det jag delar i mina sociala medier. Vill vara pepp och inspiration men säkert blir någon stressad över att jag har varit ute och sprungit, fastän det liksom inte är min mening utan snarare tvärtom. Tycker du sätter ord på det så bra, att det (precis som i princip allt som rör träning) är så himla individuellt.

Svara
Sara bland Saror på januari 31, 2016 på 12:34 e m

Sant! Jag tror att det också har att göra med vad man ser som realistiskt att man själv skulle klara av. Om något ligger för långt ifrån den punkt man själv befinner sig på, är det nog större risk att det stressar en. Medan saker man uppfatta som nåbara kan peppa. Det finns intressant forskning om att prestera under press som jag tror tangerar detta. Om något ligger inom din komfortzon, så bidrar yttre press till en bättre prestation. Om något däremot är utanför komfortzonen kommer yttre press få dig att prestera sämre.
Jag tror att det är viktigt att inte moralisera åt något håll. Varken över de som postar grejer eller de som blir uppgivna och känner sig nertryckta. Dock tycker jag att man ska vara försiktig med att nedvärdera sig själv. T.ex att som normalviktig insinuera att man är tjock. Sen kan jag personligen tycka att det är tjatigt när människor BARA postar väldigt självcentrerade inlägg om exakt samma sak. Oavsett om det rör träning, jobb, barn eller pluttgulligull-detaljer kring personens förhållande. Men det handlar mer om att jag kan uppfatta ensidigheten som ett ointresse för omvärlden… Inte att innehållet i enskilda inlägg behöver vara ”fel”.

Svara
- Petra Månström på januari 31, 2016 på 12:39 e m
  
  Klokt skrivet!
  
  Svara
Åsa på januari 31, 2016 på 10:34 e m

Jag är lite trött på föreställningen om att ”jämförande med andra” och ”tidtagning” likaställs med hets eller destruktiva prestationskrav. Det aldrig om jämförande eller tidtagning i sig, utan vad huvudet sedan gör av den informationen.
Jag tycker det är kul att träna. Jag gillar löpningen i sig, bara som den är. Jag tycker OCKSÅ det är kul att ta tid och jämföra mig med andra. Att konstatera att någon annan är duktigare än jag på något förutsätter inte att jag tänker att jag är dålig eller borde göra annorlunda. Ibland när jag tänker på de tider som eliten springer på milen så hisnar tanken. Eller min kompis, som inte är elit men väldigt duktig. När jag jämför med min tid med dem känns det astronomiskt. Jag tycker det är spännande – tänk vad den mänskliga kroppen kan! Något som känns som nära-döden för mig är helt effortless för någon annan. Det är ju ascoolt! Kan ibland tycka det är lite störigt när någon finna-dig-själv-buddah bestämmer att det är per definition är destruktivt att klocka sig eller jämföra sig med andra. Ja, för vissa, för andra inte. Allt handlar om vad som händer i huvudet. Det har man inte alltid kontroll över och destruktiva tankar är inte något man bara kan stänga av med viljekraft, men det är ändock de slutledningar man drar av det som kan bli ett problem, inte grejen i sig.
MIn prestationsångest uppstår i helt andra sammanhang, t ex om många ska titta på mig medan jag, ensam, utför något (jag skulle förmodligen bli en usel konståkare). Det spelar ingen roll vad jag gör i såna sammanhang, efteråt tycker jag att jag var dålig.
Så, precis som du är inne på: vad som triggar destruktiva tankar hos oss är olika.

Svara
Linda Koski Wikström på februari 1, 2016 på 1:15 e m

Klocka ord som vanligt. Hetsen som jag upplever idag är att man som ”vanlig motionär” skall träna efter ett visst upplägg som kanske inte är det optimala för dig men som du följer bara för att någon annan sagt att det är bra. Att inte lyssna till dig själv och utgå ifrån dina egna förutsättningar känns helt absurt för mig.
Blev f ö väldigt sugen på att cykla Tjejgirot i år då Tjejvättern och Halvvättern ligger lite väl nära inpå BF i april. Kanske tål att funderas på!

Svara
titti på februari 8, 2016 på 10:47 f m

Hur lägger du upp träningen inför maran? Följer du ngt program baserat på tid istället för km-tid?

Svara
- Petra Månström på februari 8, 2016 på 10:48 f m
  
  Hej Titti! Jag följer inget program alls. Har bara som ambition att få till tre löppass i veckan: ett längre pass på helgen i lugn pratfart, ett distanspass samt ett distanspass med insprängda fartavsnitt. Lägger dessutom till ett styrkepass och ett pass alternativ träning (spinning etc) i den mån det går. Tittar inte på farten utan bara på tiden jag är ute.
  
  Svara
titti på februari 8, 2016 på 11:18 f m

Låter klokt! Bestämmer du tiden innan, typ ”40 minuter distans”, eller får det bli som det blir? Vill ha inspiration till min egen, tidslösa träning:)
Lycka till!

Svara
- Petra Månström på februari 8, 2016 på 11:52 f m
  
  Ja, precis så. Långpasset kan vara 2 timmar t ex och distansen 40 minuter!
  
  Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!