”I change my mind all the time based on facts.”

Alltså, jag bara älskar det här citatet av Barack Obama. Varför då? Jo, för att det känns så befriande att också stora ledare kan erkänna att de har haft fel. Att de inte tänker klamra sig fast vid tidigare åsikter bara för att de inte vill tappa ansiktet och kanske uppfattas som okunniga. Att de helt enkelt inte är sämre än att de kan ändra åsikt om saker – grundat på fakta.

Så nu känner jag alltså att jag har just detta med att inte vara sämre än att jag kan ändra mig gemensamt med herr Obama. För i stort sett sedan jag började blogga om löpning för tio år sedan har jag fnyst åt det här med pulsbaserad träning. Alltså att man använder sitt eget hjärta som en personlig coach och låter det styra hur mycket vi anstränger oss under ett visst pass. På så sätt blir träningen helt individanpassad och tar även hänsyn till dagsform.

Varför har jag fnyst åt att träna pulsbaserat?

Jo, för att jag aldrig någonsin har testat. För att jag inte trodde att det var något för mig, att det bara var onödigt krångel som inte tillförde något. Hålla på och fippla med pulsbälte och sånt inför varje pass? Orka, liksom! Dessutom menade många duktiga löpare i min närhet att det inte var nödvändigt. Att det var mycket enklare att bara gå på upplevd ansträngning.

Så jag fortsatte att köra på med det upplägg jag haft. Det vill säga: i stort sett inget alls. Har bara gått på känsla, kört det pass jag varit sugen på och hoppats på det bästa. Ibland har jag hoppat på något generellt program som jag hittat på nätet. Sedan har livet gjort sig lite extra påmint i perioder och då har jag kopplat bort alla prestationstankar och bara må bra-tränat. Inget fel alls i det! Men, de perioder då jag har velat utvecklas och bli snabbare har jag frustrerande nog inte nått dit jag har velat.

Så med tiden växte nyfikenheten på att ändå testa…

Dessutom hade jag ju nu hittat ett mål som peppade mig, nämligen att försöka kvala in till mitt drömmaraton New York Marathon – på tid. Och då kände jag att nu måste jag svälja stoltheten och börja leta på nya ställen. Få in ny kunskap och inspiration för att ta min löpning till nästa nivå.

Så jag började med att ta kontakt med Fredrik Zillén, som troligen är landets absolut vassaste löpteknikspecialist. Han har analyserat över 5 000 löpares teknik och sin coachning baserar han på specialutvecklad mjukvara som sitt eget vältränade öga för hur man omsätter tekniska data i praktiken. Resultatet kan du se i klippet nedan!

Efter besöket hos Fredrik hade jag fått en hel del nya verktyg att jobba på när det gällde min löpteknik. Nästa steg blev att ta reda på hur det ligger till med mitt flås. Alltså göra två olika tester: laktattest och VO2max-test. Syftet med laktattestet är främst att ta fram pulszoner som man sedan utgår från i sin träning.

Syftet med VO2max-testet är att mäta den maximala syreupptagningsförmågan, det gör man genom att personen får köra järnet i en successivt mer lutande backe på löpband tills maxpuls är uppnådd. Utifrån laktattestet får man också en uppskattning på VO2max, i många fall överensstämmer den bra med det faktiskt värdet som mäts upp. Så många väljer att endast göra ett laktattest. Allt om mina tester, som gjordes på Aktivitus, hittar du i klippet nedan!

Så! Nu hade jag svart på vitt när det gäller såväl löpteknik som kondition!

Utifrån dessa tester lade sedan Johan Hasselmark upp ett individuellt träningsprogram åt mig som jag nu har följt i snart en månad. Och redan nu märker jag stor skillnad. Framför allt behöver jag inte längre fundera på vad jag ska träna för pass en viss dag, det står redan i programmet. Och jag är fri att flytta runt passen i stort sett hur jag vill för att det ska passa mitt liv i övrigt. Det är inte alls fippligt att ha på sig pulsbältet och det känns bra att veta att jag alltid ligger rätt i ansträngningsnivå på ett pass. Jag behöver liksom aldrig tveka. Dessutom har jag fått flera välkomna, nya inslag i träningen – som till exempel en hel del alternativ träning för att förbättra flåset utan att slita på benen hela tiden.

Vet inte hur du som läser det här funkar, men jag hamnar väldigt lätt i ett för högt tempo på lugna distanspass samt långpass. Och det i sin tur går ut negativt över de tuffare passen, då benen är slitna redan från början. Summan av detta blir att man stagnerar och utvecklingen avstannar.

Summa summarum: jag tar tillbaka allt jag tidigare har sagt om att pulsbaserad träning är nys!

Tvärtom: nu när jag har testat i en månad inser jag att det ju är så här alla borde träna. Generella träningsprogram som är skrivna för en stor mängd löpare gör tyvärr att resultatet ofta blir varken hackat eller malet. Hörde en gång att den enda gruppen som möjligen kan ha nytta av generella träningsprogram är män 20-35 år som är hyfsat vältränade redan från början. Kvinnor i samma ålder kan också lyckas hyfsat med ett generellt program, men måste då välja ett tuffare program än männen för att de ska få önskat resultat. Men i övrigt: träna pulsbaserat och få individuell coachning i de perioder då du vill prestationsträna. Jag lovar att det kommer göra en enorm skillnad för såväl din träningsmotivation som dina resultat!

Hoppas du som läser det här vill följa min resa mot att förhoppningsvis klara kvaltiden till New York Marathon. Och oavsett hur det går så ser jag fram emot en grymt spännande resa och att få lära mig en massa nytt och spännande om löpträning!

Fler här som har erfarenhet av att träna pulsbaserat? Åsikter? Dela gärna!