Träning, träning, träning. Ironman, ultramaraton, swimrun, hinderbanelopp, maraton, ultratriathlon… Visst finns det många utmaningar i träningsväg att sätta tänderna i.
Sedan är det också så att dygnet har 24 timmar och det finns något som heter livet. För inte så länge sedan var jag singel och hade hur mycket tid som helst att lägga på träning. Jag kunde köra två pass om dagen och älskade det. Tänkte inte så mycket på framtiden utan var mycket här och nu. Vågade nog inte tänka så mycket framåt eftersom jag blev stressad av tankarna kring hur det skulle bli med familje- och barngrejen.
Bara några år senare ser mitt liv helt annorlunda ut. Visst finns det fortfarande en hel del tid att lägga på träning, vilket jag också gör, men ska sanningen fram så är motivationen att riva av galet många pass inte längre lika hög. Att ha barn är förstås underbart men också enormt energikrävande och då är vi ändå två här hemma som kan turas om med alla sysslor.
Jag kan känna mig så dränerad på energi att jag inte orkar träna fast jag har tid. Ibland väljer jag hellre soffan och en tidning eller en fika med en kompis istället för träning. Så går man in på sociala medier och ser hur andra får till sin träning fast de har barn. De cyklar intervaller på trainern, kör långpass i mörkret sent på kvällen eller simtränar supertidigt på morgonen. Då kan jag känna mig lat och slö, jag som har så flexibla arbetstider att jag ju har all tid i världen att komma iväg.
Men ändå sitter jag där i soffan ibland och njuter av det. Funderar över varför jag blir stressad av vad andra gör. Nu jämför jag ju igen! Det är ingen bra idé! För jag tänker att som klyschan säger: all träning som blir av är bra. Den är värdefull. DU är värdefull. Jag hoppas att ingen därute struntar i att träna för att hon eller han känner att det ändå inte är någon idé. Det är visst en idé, även om det blir en gång varannan vecka.
Läs också gärna mitt inlägg ”Man behöver inte köra en Ironman för att duga”
Ja, så tänker jag där i soffan. Anpassar mitt Insta- och Facebookflöde efter var jag befinner mig i livet. Kommer på mig själv med att börja följa helt andra konton, som är mer åt mat- och resehållet. Det känns skönt och kravlöst. Älskar det!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Din träning är alltid, alltid värdefull!
Taggar
12 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Tidigare fick jag panik över vad alla hann med fastän de hade småbarn hemma. Att jag själv var så lat som inte tog mig ut men en snart tonåring och med en ocean av tid. Men sen ett tillbaka med småbarn igen så följer jag fortfarande folk som trixar och trollar för att få till sin träning trots småbarn. Och nu använder jag istället mig av deras tips. Och jag blir otroligt imponerad av hur mycket man faktiskt kan klara med den lilla tid man har bara man förvaltar den väl. Numera springer jag två dagar i veckan klockan 06.15 på morgonen, innan jobbet och trots att alla sover här hemma. Jag har helt enkelt bara hackat i mig att vill jag måste bra och känna mig tillfreds så får jag trolla med den tid jag får. Och jag tror inte att jag varit så vältränad som jag är nu. Med småbarn får man inte vara för kräsen med när man får träna. Finns det en lucka så tar jag den. Men jag har dagar när jag också är apatisk och outhärdligt trött utav för lite sömn…Då ligger jag i soffan och äter onyttigt och chillar. Otroligt viktigt att inte bli manisk.
Håller med dig, viktigt att inte bli manisk men samtidigt veta vad man mår bra av och göra det. Tack för att du delar med dig!
Jag har också upptäckt att det blir mer och mer mat i mitt instaflöde. Och resor! Ibland kan man bara bli så trött på de där bilderna av en gps-klocka….
Håller med! Bilderna av en gps-klocka och inlägg om snittfarter, distanser och annat har jag börjat tröttna på. Mat tröttnar jag dock aldrig på, verkar det som 😉
Jag är ju ny på träningsfronten (18 år i soffan, 4 år i löparskor) så jag tar för mig vad gäller tiden just nu. Klämmer in pass där jag kan (aldrig morgon dock. Hate it). Ibland på lunchen om det behövs. Sen kör vi lite varannan gång efter jobbet maken och jag. Det går hyfsat bra med bara ett barn.
Dock är jag mer en glad motionär än typen som lägger upp mina mediokra tider på IG. 🙂
Låter som ett bra upplägg!!
Helt rätt Petra! Enligt mig är det mycket sunda och balanserade tankar du har. Jag är själv en träningstokig mamma med bara lite tid över i mitt liv i träning. Sedan 6v har hag haft en otroligt seg förkylning. Det enda jag vill är att träna, men varje gång jag har mått ok och kört ett pass har jag blivit sämre igen. Hela höstens träning är i botten, trots att det enda jag vill är att träna.
Försöker att istället njuta av att jag har mer tid med barnen och påminna mig om att träning är inte allt i livet.
Vet exakt hur jobbigt det är!! Jag hade för mig att förkylningar försvann på typ en vecka, men tydligen inte. Många peppkramar och hoppas att du snart är frisk igen! Och att hänga med kids är ju en träning i sig, får man påminna sig om 😉
Härligt att höra att det är fler som ibland sitter i soffan! Innan min dotter föddes tränade jag 10h i veckan, körde ironman och sprang marathon. Nu är hon 1,5 år och jag jobbar igen. Det lämnar inte mycket tid över för träning. Jag försöker få in 3-4 pass per vecka. Tycker att det känns som ingenting, men har inte heller riktigt lust att träna mer. Jag vill hellre tillbringa tiden med min dotter. Och att prioritera bort sömnen är inte heller ett alternativ då jag är glad för de timmar jag får sova. Tids nog kommer det väl en tid när jag vill träna mer igen, tills dess försöker jag få in några pass i veckan för att inte förfalla helt 🙂
Håller med dig! Prioritera bort sömnen finns inte på kartan för mig heller. Och ser jag på hur vardagsaktiv jag är nu jämfört med innan jag fick barn så är det en enorm skillnad. Med andra ord, ”träning” får man ändå, men kanske inte just specifikt mot Ironman 😀
Tycker det är en svår balansgång. Det är så otroligt lätt att jämföra sig med andra. Hur mycket grannen tränar, hur många pass din kollega sprungit i veckan, vad bästa kompisen gjorde för tid på senaste maran, hur hälsosamt kusinen verkar äta, and so on. För all den infon är ju så tillgänglig via Facebook, isntagram, snapchat och bloggar.
Jag tränade mycket innan barnen (mest cardio, största målet var väl att vara smal) och kunde ju pw, jogga och gå på friskis närsom. Fanns ju så myyyyycket tid även om arbete, sambo, vänner, etc krävde sitt.
Har två kids, eget företag med 7 anställda, en man som också driver eget, ett stort hus och energinivån är inte samma som förut. Och jag har oftast ångest över det. Att jag inte orkar och hinner allt det jag vill.
Jag vill följa mitt schema, jag vill slå personbästa, jag vill springa spännande lopp, förbättras som löpare samtidigt som jag vill ha 100 % fokus på mitt företag, fortsätta utvecklas, vara en bra arbetsgivare och sen den viktigaste biten – att vara en bra mamma och partner. Det är läxor, nationella prov, fotbollsträningar, boll-lekis, utvecklingssamtal, föräldramöten och simskola i i ett enda virrvarr och jag vill inte missa något, jag vill vara där, lyssna, prata och vara närvarande. Och hemmet försvinner ju liksom inte och vi varvar renovering med det vardagliga som städ, konstant plockande och tvätt. För att inte förglömma maten med detta ständiga handlade till en aktiv familj som behöver frukost, mellis, lunch och middag 7 gånger i veckan.
Blev ju matt av att bara skriva allt det här. Hur kommer man ur den ”perfekta bubblan” alla andra tycks leva i.
Kram från hon som sover på tok för lite, stressar lite för mycket och ÄLSKAR löpning.
Tack för att du delar med dig! Förstår verkligen att energinivån inte är densamma som förut. Man vill så gärna, men sedan finns det miljarder andra saker som också ska hinnas med. Stor kram till dig!