portrait

För några dagar sedan medverkade jag i ett event där diskussionen kom in på träning. Man hade förstått att jag hade sprungit ett och annat maraton och några undrade om det ens var någon idé att ge sig ut om man bara orkade springa ett par kilometer. 

Då slog det mig: kanske finns det väldigt många därute som tänker likadant. Att det inte är någon idé att ”bara” springa en kort runda. Att det liksom inte räknas – och då kan man lika gärna låta bli. Låter resonemanget tokigt? Jag är helt övertygad om att det är många som faktiskt tänker så här.

Om man ställer sina egna prestationer i proportion till den aldrig sinande strömmen av superprestationer i sociala medier framstår de ju genast som väldigt futtiga. Då är inte steget långt till att man helt enkelt struntar i det, därför att man tror att det måste vara extremt för att räknas.

Vet ni vad? Jag blir uppriktigt ledsen av att höra människor säga att det inte är någon idé att de tränar. Jag blir också uppriktigt ledsen av vad sociala medier gör med oss, att det som syns i flödena blir till sanningar. Att definitionen av vad som räknas som ”träning” bara blir mer och mer extrem.

När jag växte upp var det coolt att springa 5 km eller milen på Maja Gräddnosloppet i Uppsala. När jag drog igång Maratonbloggen i slutet av 2009 vilade det fortfarande en aura av mystik över ännu längre lopp som halvmaran och maran. Idag? Maran har blivit dåtidens mil. Hinderbanelopp, ninjaträning, ultramaraton, swimrun och triathlon har blivit det nya coola.

Okej, jag kanske hårddrar det lite nu, men det är faktiskt så det känns. Och det tycker jag är oerhört tråkigt eftersom det tenderar att skrämma upp vanliga dödliga motionärer. För nej, man måste inte kravla upp i ottan och simma intervaller för att det ska duga. Man måste inte ens morgonjogga eller ”mosa ben på gymmet”. Och man måste inte heller cykla livet ur sig varje lördags- och söndagsförmiddag för att få kallas sig en tränande människa.

Jag vill betona att jag tycker att utvecklingen med en massa nya sporter som har dykt upp är fantastiskt rolig. Den lockar till sig en ny grupp motionärer som uppskattar naturupplevelsen och den äventyrliga dimensionen. Jag har själv testat ultralöpning och swimrun när jag hade mer tid att lägga på träning och det var superkul och givande – då. Och visst finns det triathlon, swimrun och annat även för oss vanliga dödliga motionärer.

Det jag vill säga med det här inlägget är att ingen ska gå omkring och känna att det han eller hon tränar inte räknas. För det gör det! Varenda steg räknas! Tro aldrig, aldrig något annat. Personligen har jag lagt allt annat än löpning och styrketräning på hyllan, av den enkla anledningen att jag befinner mig i en fas i livet som innebär konstant sömnbrist, mycket jobb och en ny familj. Jag vill kunna krama min son och sambo, ligga och ta det lugnt på soffan och bara varva ner – utan att känna stress över att inte hinna med träningen.

Lägg dina träningsambitioner på en nivå som funkar för DIG där du befinner dig i livet. Då brukar det bli bäst och träningen blir av, vilket ju faktiskt är det allra viktigaste. Spring lopp om du vill, strunta i lopp om du vill. Drar du dig för att springa ett långlopp bara för att du vet att du kommer att få en sämre tid än du brukar? Strunta i det och kör ändå! Och VÅGA dela med dig om din träning, tro aldrig att den är futtig! Ut på Facebook, Instagram, bloggar och annat om det du gör – OM du vill. Så att vi som inte heller orkar eller vill träna för en Ironman får fler förebilder.

Stor kram och jag är nyfiken på dina tankar i ämnet! För ämnet är viktigt, det handlar ju om vår folkhälsa.

Dela: