ALDRIG MER SKA EN KILLE FÅ BESTÄMMA HUR JAG SKA TRÄNA!

Petra MånströmLivet, Livsnjuteri, Livsstil, Löpning, Personlig utveckling3 Kommentarer

”Vilken kille har tutat i dig att du ska göra det där nu då?”

Så lät det väldigt ofta när jag växte upp. Eller, rättare sagt, när jag insåg att jag inte behövde plugga till läkare bara för att jag gick ut gymnasiet med 5.0 i snittbetyg (yes, på forntiden när jag gick i skolan hade vi sifferbetyg…) och istället fick upp ögonen för livet utanför skolbänken. Fick upp ögonen för bergsklättring, fjällvandring och paddling och skaffade en helt ny vänkrets av likasinnade. Gjorde tältturer både sommar och vinter, bland annat korsade jag en vinter Sareks nationalpark med 35 kilo startpackning på ryggen. Fick för mig att jag skulle gå en klätterkurs i Chamonix och sedan bestiga västra Europas högsta berg, Mont Blanc. Kom på att jag ville lära mig att åka telemark och gick en telemarkskurs i Norge. Blev sugen på att klättra i Lofoten, anmälde mig och åkte dit. Fick en annan ingivelse att jag skulle paddla den outforskade och obefolkade norra sidan av fjällsjön Torneträsk och direkt efteråt fjällvandra i två veckor (inte med kajaken på ryggen då, den stod parkerad i Abisko).

Jag var omättlig på äventyr i naturen, kom ständigt på nya saker jag ville testa och nya platser att upptäcka. Inser nu i backspegeln att det där var min försenade tonårsrevolt.

Men det var faktiskt aldrig någon kille som påverkade mig att ge mig på nya saker. Det var hela tiden jag själv som höll i kompassen och hittade nya stigar att svänga in på. Men med tanke på hur jag var när jag växte upp kan jag i och för sig inte klandra mina föräldrar för att de inte trodde att jag var kapabel att själv ta initiativ till äventyr. Jag var ju pluggisen, lärarnas favorit, ”5.0-Petra”. Läshuvud, hette det. Men någon äventyrstjej såg ingen mig som.

Vi förflyttar oss framåt i tiden cirka tio år. Passionen för naturen, bergen och äventyret fanns fortfarande där, men nu hade jag också börjat snegla på löpning. Tidigare hade jag gjort nästan all träning inomhus, på Friskis & Svettis jympagolv, men jag hade ju mött löpare utomhus och såg hur roligt de verkade ha. Och vilken frihet löpningen innebar, man slapp ju passa tider och vara bunden till en viss plats. Så till slut såg ödet till att jag i slutet av 2009 började skriva Maratonbloggen på SvD.se – och the rest is history 😉

Men ett stort problem som jag upplevde på det personliga planet var att de flesta killar verkade vara livrädda för mig. Det var sällan några problem att få till dejter, men så fort dejten märkte att jag drog iväg tidigt på helgmorgnarna för att springa långpass eller prioriterade träning framför att ses någon kväll så blev det tjafs. Att jag valde att springa i flera timmar – frivilligt dessutom! – en helgmorgon (och andra dagar med) skrämde skiten ur 99,5 % av killarna. Minns en underhållande dejt då snubben tyckte att vi skulle springa backintervaller och jag ba ”Absolut”. Men av någon konstig anledning fick han kramp en bit in i passet och ville absolut inte bli tröstad eller daltad med. ”Låt mig bara gå!!” utbrast han och det lät jag honom såklart göra…

En del polare tyckte att jag borde tona ner min träning lite, annars skulle jag skrämma bort varenda snubbe som kom i min väg. Men jag vägrade. Kände att jag lever hellre singel resten av livet än tonar ner en stor och viktig del av mig. Vilken kille skulle förresten mörka ett stort fritidsintresse som tar mycket tid? Exakt!

Och uppenbarligen finns det ju visst coola dudes som inte har några problem med att jag gillar att springa. Det gillar vi. Skål för att alla ska få vara sig själva, alltid!!!! Och trevlig helg!

0

3 Kommentarer är aktiverade “ALDRIG MER SKA EN KILLE FÅ BESTÄMMA HUR JAG SKA TRÄNA!”

    1. Alltså dessa osäkra människor som behöver stöd men som istället trycker ner andra och tror att världen blir bättre. Alla dessa män som istället för att lyfta sin omvärld gör dig ovän med den och missar så många spännande möten. Fortsätt vara en verklig dröm Petra!

      0
  1. Jag kan verkligen tro på att det jan vara så här, trots att jag inte själv har upplevt det. Vilket beror på att jag inte tränade jättemycket i den ålder då jag ”dejtade”. Mer än var en typisk ”aerobicstjej” , men det tar ju bara drygt timmen i tidsanspråk – och uppskattades istället, man höll sig ju i form ?
    DOCK något jag tydligt upplever NU, när springer regelbundet och hyfsat långt (halvmaraton) – är att manliga vänner/bekanta och manliga kollegor imponeras och typ får ”mer respekt” eller mer korrekt, ”mer närhet”/gemenskap med/för mig. Jag jobbade t ex i ett uppdrag med bara manliga kollegor. De sprang regelbundet på lunchen. De sprang fort och det kändes lite kymigt att ”sinka dem” men efter några veckor tog jag mod till mig och hängde på. Jag bad om kortare distans (8 km – för att vi skulle hinna på hyfsat kort tid) och hänsyn till mitt tempo. Innan jag lämnade dem (konsultuppdrag) ville de att jag skulle gå med i appen Strava så att vi kunde fortsätta ha kontakt. Och jag har även sprungit med dem sedan slutade.
    Samma sak i annat konsultjobb- tränar tillsammans med flera killar/män och det märks att de tycker det är jättekul att jag hänger med eller t om är bättre än dem ??

    Märker du av det jag beskriver i relationen med killar/män där det inte liksom dejtas utan är som kompis/kollega? Här upplever jag t ex att det är lättare med killar. Ingen som blir ”stressad” av min träning (hur jag hinner). De bara applåderar och imponeras ????
    Kram, R

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *