”Vilken kille har tutat i dig att du ska göra det där nu då?”

Så lät det väldigt ofta när jag växte upp. Eller, rättare sagt, när jag insåg att jag inte behövde plugga till läkare bara för att jag gick ut gymnasiet med 5.0 i snittbetyg (yes, på forntiden när jag gick i skolan hade vi sifferbetyg…) och istället fick upp ögonen för livet utanför skolbänken. Fick upp ögonen för bergsklättring, fjällvandring och paddling och skaffade en helt ny vänkrets av likasinnade. Gjorde tältturer både sommar och vinter, bland annat korsade jag en vinter Sareks nationalpark med 35 kilo startpackning på ryggen. Fick för mig att jag skulle gå en klätterkurs i Chamonix och sedan bestiga västra Europas högsta berg, Mont Blanc. Kom på att jag ville lära mig att åka telemark och gick en telemarkskurs i Norge. Blev sugen på att klättra i Lofoten, anmälde mig och åkte dit. Fick en annan ingivelse att jag skulle paddla den outforskade och obefolkade norra sidan av fjällsjön Torneträsk och direkt efteråt fjällvandra i två veckor (inte med kajaken på ryggen då, den stod parkerad i Abisko).

Jag var omättlig på äventyr i naturen, kom ständigt på nya saker jag ville testa och nya platser att upptäcka. Inser nu i backspegeln att det där var min försenade tonårsrevolt.

Men det var faktiskt aldrig någon kille som påverkade mig att ge mig på nya saker. Det var hela tiden jag själv som höll i kompassen och hittade nya stigar att svänga in på. Men med tanke på hur jag var när jag växte upp kan jag i och för sig inte klandra mina föräldrar för att de inte trodde att jag var kapabel att själv ta initiativ till äventyr. Jag var ju pluggisen, lärarnas favorit, ”5.0-Petra”. Läshuvud, hette det. Men någon äventyrstjej såg ingen mig som.

Vi förflyttar oss framåt i tiden cirka tio år. Passionen för naturen, bergen och äventyret fanns fortfarande där, men nu hade jag också börjat snegla på löpning. Tidigare hade jag gjort nästan all träning inomhus, på Friskis & Svettis jympagolv, men jag hade ju mött löpare utomhus och såg hur roligt de verkade ha. Och vilken frihet löpningen innebar, man slapp ju passa tider och vara bunden till en viss plats. Så till slut såg ödet till att jag i slutet av 2009 började skriva Maratonbloggen på SvD.se – och the rest is history 😉

Men ett stort problem som jag upplevde på det personliga planet var att de flesta killar verkade vara livrädda för mig. Det var sällan några problem att få till dejter, men så fort dejten märkte att jag drog iväg tidigt på helgmorgnarna för att springa långpass eller prioriterade träning framför att ses någon kväll så blev det tjafs. Att jag valde att springa i flera timmar – frivilligt dessutom! – en helgmorgon (och andra dagar med) skrämde skiten ur 99,5 % av killarna. Minns en underhållande dejt då snubben tyckte att vi skulle springa backintervaller och jag ba ”Absolut”. Men av någon konstig anledning fick han kramp en bit in i passet och ville absolut inte bli tröstad eller daltad med. ”Låt mig bara gå!!” utbrast han och det lät jag honom såklart göra…

En del polare tyckte att jag borde tona ner min träning lite, annars skulle jag skrämma bort varenda snubbe som kom i min väg. Men jag vägrade. Kände att jag lever hellre singel resten av livet än tonar ner en stor och viktig del av mig. Vilken kille skulle förresten mörka ett stort fritidsintresse som tar mycket tid? Exakt!

Och uppenbarligen finns det ju visst coola dudes som inte har några problem med att jag gillar att springa. Det gillar vi. Skål för att alla ska få vara sig själva, alltid!!!! Och trevlig helg!

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara

Är du singel och sportintresserad och vill gärna träffa någon som delar ditt intresse?

Grattis! För bor du i Sverige så bor du i det land i Europa med de sportigaste singlarna. Nästan 8 av 10 har ett stort intresse för sport, det är cirka 20 procent högre i genomsnitt än våra europeiska grannländer. Vidare visade det sig att de sportintresserade singlarna kände sig både mer självsäkra och sexigare än de som inte gillade att träna.

62 procent av de sportintresserade singlarna medgav att en potentiell partners utseende spelade stor roll medan endast 42 procent av de som inte tränade tyckte samma sak.

All denna revolutionerande information har tagits fram av dejtingsajten Elitsinglar, som hade 10 533 registrerade medlemmar i Sverige när undersökningen gjordes. Man har även låtit folk rangordna sportgrenar efter sexighet och då såg det ut så här:

Sexigast: 

Friidrott (33 %) och gymnastik (24 %) följt av simsporter (17 %).

Osexigast:

Minst attraktivt ansågs ”machosporter” (formulering i pressmeddelandet jag fick) som boxning (30 %), tyngdlyftning (24 %) och rugby (11 %).

En personlig reflektion är förstås om resultatet är representativt för alla svenska singlar. Det är jag tveksam till. Är lite osäker på var i landet som Elitsinglars medlemmar bor och dessutom håller jag inte med om att boxning, tyngdlyftning och rugby är osexigt – tvärtom! Vad är det för nissar som tycker så egentligen?

Gymmet är den nya, heta dejtingscenen – allt enligt en ny undersökning. Foto: Public-Domain-Image.com.

Singel? Skippa krogen och nätet och gå till gymmet! En ny undersökning visar nämligen att det börjar bli accepterat att flörta på gymmet. 8 av 10 singlar tycker att det är okej och 30 procent anger att de har testat. Nätdejtingsajten som står bakom undersökningen skriver också i pressmeddelandet att detta ligger i linje med preferenserna hos deras medlemmar: drömdejten tränar 3-4 gånger i veckan, äter hälsosamt och dricker måttligt. 

Vi svenskar gillar att träna. Vi gillar det så mycket att vi faktiskt är Europas mest tränande folk. En ny undersökning gjord av dejtingsajten Match visar att även svenska singlar är träningssugna: 67 procent av medlemmarna tränar regelbundet. Många som tränar fokuserar på att bygga muskler eller gå ner i vikt, men de allra flesta av de drygt 4 000 svarande i undersökningen, 76 procent, uppger faktiskt att de tränar för att leva ett friskare och längre liv. Drygt hälften, 52 procent, tränar för att bli attraktiv för en potentiell dejt. Det stora hälsointresset kan också vara en förklaring till att gymmet ser ut att bli den nya, heta dejtingscenen.

LÄS OCKSÅ: 10 tecken på att du är nybliven förälder

83 procent av de tillfrågade tycker att det är okej att flörta på gymmet, men trots det är det väldigt få singlar som vågar söka kontakt med andra när de tränar. Endast två procent av de svarande uppger att de flörtar regelbundet när de tränar. En tredjedel säger att de flörtat någon gång. Även de sökpreferenser som dejtingsajtens tiotusentals svenska medlemmar angett när de registrerade sig på tjänsten, visar att träning och hälsa är två viktiga parametrar i jakten på en partner. Idealpartnern tränar 3-4 gånger i veckan, äter hälsosamt och dricker måttligt, visar en genomgång.

LÄS OCKSÅ: Tjejer, våga äta som en hel karl!

Lite kul att det är just en dejtingsajt som står bakom undersökningen, resultatet visar ju att de inte längre behövs. Men roliga nyheter, tycker jag. Personligen har jag aldrig gillat krogen, det tar bara en massa tid och gräver hål i plånboken. Gymmet (eller kanske ännu hellre: löpspåret) ger ju dubbelbonus i form av bättre hälsa OCH en potentiell drömpartner! 

Foto: Pexels.com.

Träning är visserligen den röda tråden i den här bloggen, men det är ju bara en av bitarna i jättepusslet Livet. Det är ingen nyhet att jag intresserar mig väldigt mycket för relationer och jag menar att allt hänger ihop: träning, mat, relationer, arbete, vila, personlig utveckling och så vidare. Därför har även ämnet för det här inlägget en plats i den här bloggen.

För några månader sedan medverkade jag i två avsnitt av Dejtingpodden, en podcast från nätdejtingsajten Happy Pancake. Med anledning av min medverkan där har jag fått en del mejl med frågor och funderingar kring just det här med nätdejting. De flesta frågorna kommer från tjejer i den där känsliga åldern 35+ när det känns som att ”alla andra” har träffat någon, skaffat ett eller flera barn och man känner sig som den enda singeln i världen. Man dejtar och dejtar, försöker och försöker – men utan resultat. Eller, det enda resultatet är möjligen att man blir mer och mer desperat. För den där eländiga biologiska klockan, den fortsätter ju att ticka på och detta faktum är ju något som även ens omgivning sällan är sen att påpeka. SUCK!

LÄS OCKSÅ: Snälla, sluta barnhetsa kvinnor!

Jag gör verkligen inga anspråk på att vara någon slags dejtingexpert. Är ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan ta någon för given, att en relation måste vårdas och att saker och ting när som helst kan ställas på sin spets. Därför försöker jag ta en dag i taget och känna tacksamhet över det jag har just i detta nu. Men precis som jag också berättar i poddavsnitten så har jag nätdejtat en hel del och har en del reflektioner som jag gärna delar med mig av. Kanske kan de hjälpa någon, vem vet. Här kommer alltså några nätdejtingtips från mig:

• Acceptera den där klockan – och glöm den sedan. Att vi kvinnor är fertila en begränsad del av livet är ett faktum som inte går att förändra. Visst, vi kan till exempel låta frysa ner ägg för att öka chanserna att bli gravida när vi väl träffar någon, men tidsfaktorn kan man ändå inte räkna bort. Det bästa är alltså att helt enkelt bestämma sig för att strunta i den där klockan. När jag krisade som mest bestämde jag mig för att betrakta den biologiska klockan som en besvärlig chef. Man kunde inte bli av med människan men däremot kunde man skapa en strategi att förhålla sig till vederbörande på. Nämligen: man har möten då och då men däremellan sköter var och en sitt med minsta möjliga inblandning. Det tankesättet funkade riktigt bra för mig, för då kunde jag släppa tankarna på ”den tickande klockan”. En annan bra grej som hjälpte mig att distansera mig till krisandet kring klockan var något som Lisa Miskovsky sa till mig när jag intervjuade henne förra året. Nämligen att barn är en gåva, men man kan få barn på olika sätt. Man kan också bli en mycket viktigt person för ett annat barn på andra sätt än att bli förälder. Man kan bli kontaktperson, fadder eller liknande – det finns många barn därute som behöver kloka vuxna. Just det fick mig att slappna av och känna att nej, jag behöver inte ha en kärnfamilj för att må bra.

• Skapa ditt eget drömliv. Många går omkring och förväntar sig att en ny partner ska förverkliga dem och få dem att bli levande. Men det funkar inte så. Du måste själv skapa förutsättningarna för ditt drömliv – gör det nu på en gång utan att sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig. Njut av din frihet, boka in roliga resor, spring lopp på exotiska platser eller ta dig an volontärjobb eller liknande. Tänk att nu har du chansen att göra precis det du vill och det som får just dig att må som allra bäst. Och det bästa med detta är att när man mår som allra bäst är man också sitt allra bästa jag. Det vill säga: man strålar och blir extra attraktiv, till exempel för en potentiell partner…

• Se dejting som en kul grej. Att inför och under varje dejt tänka att ”Undrar om hon/han är mitt livs kärlek, hur ser våra namn ut bredvid varandra på brevlådan och undrar om hon/han vill ha barn” är att skjuta sig själv i foten. Du kommer att utstråla desperation och långtifrån det attraktiva jag som ju faktiskt är du. Släpp de där tankarna, dejta gärna flera samtidigt (om du klarar av det) och gör roliga saker. Skippa krystade fikadejter där man sitter och stirrar varandra i ögonen, gör istället något kul. En av mina bästa dejter ägde rum på Gröna Lund, en annan (lite billigare) dejt bestod av kanelbullefika i Rålis en januarikväll i snöblask. Oväntat och kul, så låt kreativiteten flöda!

LÄS OCKSÅ: Frågan ingen kvinna i fertil ålder vill ha

Stort lycka till med dejtingen och kom ihåg att man faktiskt kan träffa kärleken utanför nätet. Verkliga livet är underskattat, lyfter man blicken från mobilens display kan man få vara med om oväntade saker… En riktigt fin lördag önskar jag dig och vill du lyssna på Dejtingpoddavsnitten med mig hittar du dem här och här.

Nu lanseras dejtingappen Sprinter, som påminner om den välbekanta Tinder men med funktioner som vänder sig särskilt till träningsintresserade. Foto: Björn Borg.

Singel och träningsfrälst? Nu blir det kanske lite lättare att hitta rätt i dejtingdjungeln. Nu lanseras nämligen en dejtingapp som vänder sig till sportiga singlar. 

Sprinter är namnet på appen som tar fasta på den vetenskapligt bevisade ”Köhler-effekten”, alltså att träning tillsammans med andra ökar motivationen med över 100 procent. Med hjälp av appen har man alltså inte bara chansen att träffa sitt livs kärlek utan också förbättra sina träningsresultat på köpet. Inspirationen kommer från den säkert inte helt obekanta dejtingappen Tinder, men med andra funktioner så att den passar en aktiv livsstil.

LÄS OCKSÅ: ”Jag är tio år efter alla andra”

För att man ska kunna använda appen måste man själv vara aktiv. Och ju mer man tränar, desto längre kan appen användas. Några andra funktioner är att man kan inkludera Instagramklipp i sin träningsprofil samt att man också kan hitta en partner när man ska ut och resa. Sprinter är gratis och bakom appen står sportmodeföretaget Björn Borg. Ladda ner från App Store eller från www.sprinter.io.

LÄS OCKSÅ: Är löpningen verkligen viktigare än (kärleks)livet?

Jag tycker att det här låter som ett riktigt bra initiativ och hoppas att det faller väl ut. Har för mig att det tidigare fanns en dejtingsajt som vände sig till sportintresserade singlar, men har inte hört några rapporter om framgångsrik dejting därifrån. Min enda farhåga är det här med att kombinera träning med dejting. Har dessvärre inga egna bra erfarenheter av detta, utan upplever att det känns mer avslappnat att åtminstone de första dejterna sker på annat sätt än i samband med ett träningspass. Men jag hoppas att jag har fel och att Sprinter blir en succé.

Någon som förresten har erfarenhet från framgångsrik dejting i löparspåret? Det vore roligt att höra om!

Foto: Pexels.com.

”Det borde väl vara dags för dig att skaffa barn snart, va?”

Hade bara jobbat några månader på nya jobbet när en av säljarna lite hurtfriskt slängde ur sig ovanstående fråga. Jag var 36 år och om möjligt skörare än en tonåring.

I åratal hade de Stora Livsfrågorna legat och gnagt i bakhuvudet. Kommer jag någonsin att träffa någon? Kommer jag någonsin att få barn? Och så kommer den där säljaren och raserar alla murar av tillförsikt jag trots allt mödosamt hade lyckats bygga upp under åren, delvis med hjälp av terapi.

Usch, vad jag avskyr den där frågan som man får från alla möjliga håll. Det kan vara vänner, kollegor, folk man inte känner och såväl kvinnor som män. När jag tänker efter så undrar jag om inte andra kvinnor barnhetsar något mer än män, men det är bara min egen erfarenhet. Och så har vi alla snubbar man har dejtat genom åren. Jag tycker mig märka en tendens, åtminstone här i Stockholm, och den är att man som barnlös kvinna över 35 uppfattas som någon som är på desperat jakt efter en far till sina barn. Så var det aldrig för mig, tvärtom har jag aldrig haft någon uttalad barnlängtan utan oroade mig mer för om jag aldrig någonsin skulle träffa kärleken. Men likt förbaskat får man den där jobbiga frågan slängd i ansiktet, gång på gång. Noterade också att många killar medvetet valde bort att dejta kvinnor utan barn i just den här känsliga åldern mellan 35 och 40 eftersom de befarade att de snart skulle ”tvingas” in i föräldrafällan.

Många gånger tackade jag löpningen för att den gav mig ett skönt sammanhang där fokus låg på något helt annat än barngrejen. Det var underbart att få frossa loss i långpass, mjölksyra, intervaller och spännande lopp utan att någon andades något om när man skulle skaffa barn. Och jag kan inte tänka mig att frågorna kommer att avta när jag förhoppningsvis klämmer ut en knodd senare i år. Nej, för då kommer frågorna om när nummer två ska levereras som ett brev på posten. Det kan flera av mina vänner intyga och om man, Gud förbjude, ”bara” vill ha ett barn så är man en dålig människa för då berövar man sitt barn den fantastiska erfarenheten att få ha ett syskon. Faktum är att folk kan gå så långt att de häver ur sig att det är egoistiskt att bara ha ett barn, tänk så traumatiserande för någon att behöva växa upp som ensambarn (har jag förresten gjort och det blev folk av mig också)…

Det dessa frågeställare tycks ha missat är att det kan finnas mängder av anledningar till att man inte har barn. Anledningar som kan vara privata och något man inte gärna vill diskutera med vem som helst. Till exempel kan man aktivt ha valt bort barn. Ja, för det går faktiskt att leva ett alldeles förträffligt liv utan knoddar – tro det eller ej. Eller så kan man förgäves ha försökt bli med barn i många år utan att ha lyckats, eller så har man inte hittat rätt person att bilda familj med. För bara för att man närmar sig 40 betyder det ju inte per automatik att mr eller mrs Right ska hunnit göra entré. Kärleken går liksom inte att skynda på, den kommer när den kommer. Ibland inte när man vill utan vid helt annan tidpunkt. Men oavsett vilket så har folk inte med det att göra, såvida du själv inte har visat intresse för att diskutera ämnet.

Alltså, vad handlar denna ständiga fråga om? Har folk brist på samtalsämnen? Kan de inte stilla sin nyfikenhet utan BARA MÅSTE fråga? Handlar det kanske om projicering av egna problem? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Och även varför det nästan uteslutande är kvinnor som får de här frågorna. Det är som att vi kvinnor per automatik ska vara de drivande i familjebildningsgrejen…