Är du som jag och känner lite obehagskänslor inför intervaller? Undviker du helst de här passen därför att du inte har någon lust att få en massa mjölksyra och bli jättetrött? Då har jag riktigt goda nyheter åt dig!

Först tänkte jag att vi skulle prata om varför man egentligen kör intervaller. Anledningen är ju att vänja kroppen vid att springa i ett högre tempo genom att dela in passet i kortare delar med vila mellan. Men det här ”högre tempot” behöver inte alls vara fullt ös medvetslös, som många tycks tro. Det är en utbredd missuppfattning att intervallpass per definition måste gå i mycket högt tempo.

Faktum är att om du är motionär och tränar för distanser längre än 10 kilometer behöver du inte ens ta ut dig till max på dina snabba pass – du får resultat ändå! Är det ett halvmaraton du tränar för? Då skulle jag rekommendera att du testar att springa några av dina intervaller i tänkt tävlingsfart på halvmaraton. Intervalldelarna, som kan vara ett par minuter upp till 10-15 minuter långa beroende på din nivå som löpare, varvar du med mellanjoggar i ditt lugna distanstempo.

Samma sak om du tränar för ett maraton, då kan du med fördel lägga in intervaller där du springer delar av passet i din tänkta tävlingsfart på loppet. Ibland kan det vara svårt att gissa sig till det tempot, men för oss dödliga motionärer kan något snabbare än farten vi håller på ett lugnt långpass vara lämpligt. Springer du till exempel dina långpass i 6:30 min/km kanske din tävlingsfart på maran hamnar runt 5:40-6:00 min/km, då springer du intervallerna i det tempot och varvar med det lugnare tempot.

Det jag vill säga med det här inlägget är att man absolut inte måste få blodsmak på de snabba passen för att de ska ge resultat. Det som är viktigare är att du springer samtliga intervaller i det tempo du har tänkt dig, samt att du gärna avslutar sista intervallen i något snabbare tempo. Då får du en positiv känsla med dig från passet och större motivation inför kommande pass.

Stort lycka till och ha kul!