Jag är så tacksam över att jag för drygt ett år sedan vågade vara öppen med att jag är en sk HSP, alltså en högkänslig person. I och med pappas bortgång i juni så upplevde jag att mina HSP-drag förstärktes ytterligare.

Då har det känts extra skönt att kunna dela mina tankar och känslor med andra. Fick dessutom nyligen berättat för mig att Jessica Almenäs gått ut på sin blogg och pratat om sin HSP och jag tycker att det är fantastiskt att det pratas mer om det här personlighetsdraget.

För nej, vi inbillar oss inte! Vi hittar inte på eller överreagerar, det bara är så att våra känselspröt är extra känsliga. Precis som de flesta andra HSP:are kan jag direkt läsa av stämningen i ett rum. Jag kan få ont i kroppen av att vara i ett sammanhang där jag så tydligt känner negativa energier flöda. Och jag mår aldrig så bra som när jag får en stund för mig själv – eller när jag får vända ut och in på alla tankar och känslor hos min terapeut.

Sociala medier! Där har vi ett kapitel för sig som har sugit så otroligt mycket energi av mig. Jag blir irriterad på mig själv över vad bilder och texter jag ser i mitt flöde gör med mig. Framför allt får jag en stark känsla av att vara ensam och utanför. Det är stora kompisgäng som åker på semester tillsammans, firar midsommar och nyår. Lyckliga leenden och inga moln alls på himlen. Och då undrar jag förstås vad det är för fel på mig?

Men delvis vet jag ju svaret. Till exempel suger stora fester och mingel en massa energi av mig. Det händer därför väldigt ofta att jag tackar nej till inbjudningar och jag går hellre hem tidigt från fester än blir kvar sist. Till min stora fasa känner jag dessutom oftast en lättnad när jag har lämnat en fest. Det är klart att folk inte bjuder in mig då. Dessutom upplever jag extremt ofta att jag blir missförstådd och dömd på förhand. Som att min introverta och känsliga personlighet kan uppfattas som en arrogant och kylig fasad. Inget kunde ju vara mer fel egentligen. Den bästa festen för mig är middag hemma med ett fåtal, kanske en-två, nära vänner, mycket vin och prat inpå småtimmarna. Då njuter HSP:n i mig i fulla drag.

Tycker som sagt att det är jättebra att fler börjar prata om HSP och att människor på sikt får mer förståelse för den här femtedelen av befolkningen. Influencervärlden där jag verkar är förstås superkul, men stundtals väldigt kall och hård. Folk vill synas med ”rätt” personer snarare än att umgås folk de verkligen genuint trivs med. Sådant gör mig tokig, men också frustrerad eftersom jag själv aldrig skulle kunna göra så. Man kan direkt se på mitt kroppsspråk och min mimik vad jag tycker om någon och det har ju varit till stor nackdel för mig genom åren.

Puh! Så skönt att jag (liksom t ex Jessica) i alla fall verkar ha en sambo som är min raka motsats, vilket oftast är väldigt bra. Han tar ner mig på jorden och får mig att förstå att de där starka känslostormarna kanske inte alltid har direkt verklighetsförankring. Jag får dessutom vara mig själv till 100 procent och ni anar inte hur skönt det är. Man får liksom en fristad och rum att andas.

Fler här som känner igen sig? Som går runt med en känsla av att vara missförstådda och inte riktigt passa in? 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: