”BYTER TRÖJA FLERA GÅNGER FÖR ATT TVÄTTRÅDSLAPPEN KLIAR MOT RYGGEN”

Petra MånströmHälsa, Karriär, Livet, Livsstil, Personlig utveckling, Psykologi12 Kommentarer

Högkänslig person, en HSP. Väldigt ofta när jag skriver inlägg i sociala medier får jag frågan ifall jag har funderat på om jag kanske skulle kunna vara en sådan. Och ja, det vet jag ju att jag är till 99,9 procent. Hur är det då att ha det här personlighetsdraget? I det här inlägget tänkte jag berätta om hur en typisk arbetsdag kan se ut för mig. Häng med!

06.00: Vaknar med ett ryck av att väckningssignalen på sambons mobil skär som en nyslipad kockkniv genom luften. Avskyr den där signalen som får mig att associera till något väldigt obehagligt, som ett brandlarm.

06.15: Inser att det är väldigt varmt i sovrummet trots att jag inte har något täcke i påslakanet. Snurrar runt en stund och irriterar mig på att det är varmt. Sedan sipprar röklukt in genom fönstret. Men wtf!!! Varifrån kommer den äckliga lukten? Ropar på sambon som inte känner någonting och undrar ifall jag inbillar mig.

07.15: Det börjar bli dags för tandborstning och påklädning av barn. Sonen är inne i en trotsperiod och slänger sig rasande på golvet. Han vägrar göra det vi ber honom att göra och för att visa hur irriterad han är gallskriker han. Skriket skär i mina öron och jag märker hur jag börjar svettas och få hjärtklappning.

07.35: Sambon rullar iväg till förskolan med en betydligt lugnare son i vagnen och stänger igen dörren. Jag märker direkt hur pulsen går ner och ett fridfullt lugn infinner sig när jag äntligen får njuta av tystnad och en tom lägenhet. Dricker kaffe, öppnar datorn, börjar svara på mejl och känner samtidigt en ångest över att jag tackade nej till att åka på det där frukosteventet som var idag. Vet ju hur bra det är för mig att mingla och nätverka, men jag har nästan aldrig energi över till dessa sammankomster. Och jag vet också hur mycket energi det tar av mig efteråt att hämta mig från alla intryck som sköljer över mig i sådana sammanhang. Jag är verkligen inte bra på ytligt umgänge, särskilt när jag inte vet vad jag har folk. Samtidigt kan jag känna mig misslyckad över att jag inte ”pallar trycket” och ifrågasätta varför jag ens jobbar med det här.

09.00: Samlar mig inför dagens första telefonsamtal. Är stolt över att det här jobbet har tvingat mig att jobba bort min telefonfobi med någon slags avancerad chock-KBT. Förr om åren undvek jag konsekvent att prata i telefon, nu har det blivit betydligt bättre. Har insett att det för mig bara är viktigt att komma över den där första tröskeln, har samtalet väl kommit igång brukar jag slappna av ordentligt – även om det är ett ”inte så jättemysigt” samtal. Värst är om jag känner vibbar av dålig energi eller dålig personkemi tidigt i samtalet, då blir jag nästan blockerad, får hjärtklappning och vill bara avsluta samtalet så jag kan andas ut.

12.05: Som vanligt när jag är inne i min kreativa bubbla, just nu med manusskrivande, glömmer jag tid och rum och tiden bara rusar fram. Vad hände, klockan var ju nio nyss? Funderar på hur jag ska lägga upp resten av dagen när en gräsklippare plötsligt börjar härja runt utanför fönstret. Men NEEEEEJ! Orkar inte! Varför måste alla dessa saker skötas dagtid, när jag måste jobba och ha 100 % tyst? Tackar min lyckliga stjärna att jag investerade i ett par brusreducerande hörlurar som visserligen var svindyra, men såååå värda pengarna. Problemet är att jag successivt blir svettigare och känner mig ”inlåst” med hörlurarna på, men jag stålsätter mig och klarar av att jobba så i en timme till.

Poetto Beach

13.10: Kokar kaffe, äter en matig macka, dricker en proteindrink, käkar en tallrik gröt eller något annat jag råkar ha hemma medan jag lyssnar på en podd. Just nu går Skäringer & Mannheimer varm här hemma.

14.00: Inser att gräsklipparen inte kommer att lägga av än på ett tag, resignerar och börjar förbereda mig för en löptur. Tar mer tid på mig än det är rimligt. Byter tröja flera gånger för att tvättrådslappen kliar mot ryggen (mycket HSP!) eller för att färgen får finnen i pannan att synas mer än nödvändigt. Blir arg på mig själv för att jag håller på så här och till slut kommer jag iväg. Det här är en bra tid att springa på här i stan, folk sitter oftast inne på sina kontor och det är mest pensionärer och föräldralediga ute. Skönt.

14.45: Duschar och blir stressad över att tiden går så fort när jag har en massa jobb kvar att göra och sonen snart ska hämtas på förskolan.

15.05: Sista jobbrycket. Mejlar och skriver inlägg så att tangentbordet glöder. Samtidigt har jag föreläsningsmanuset i huvudet och försöker komma på bra trådar till det. Kaos i huvudet som slutar med att jag kommer på mig själv med att kolla på barnkläder på Lindex istället för att göra det jag borde, nämligen jobba.

16.30: Med en känsla av att jag inte riktigt har hunnit klart och plågsam vetskap om att jag måste fortsätta jobba när sonen har somnat (vid 22-tiden, puh!) drar iväg till förskolan.

Fortsättning följer vid något annat tillfälle… (Det har nämligen blivit dags att hämta på förskolan, haha!) Även om en HSP ofta är rätt känslig för kritik så vill jag gärna höra dina tankar i det här ämnet. Tycker det är viktigt att prata om högkänslighet, för jag upplever att vårt samhälle inte riktigt har förståelse för oss alla gånger.

Foto bilderna ovan: Emma Shevtzoff och Jonas Hansen

0

12 Kommentarer är aktiverade “”BYTER TRÖJA FLERA GÅNGER FÖR ATT TVÄTTRÅDSLAPPEN KLIAR MOT RYGGEN””

  1. Hög igenkänning?
    Orkar inte skriva så mycket, helt slut efter en dag med många intryck. Åkt pendel hem och sen cykel. Mycket människor och intryck. Nu hemma i min bubbla, bara vinden som ylar men det är nog ok.

    0
  2. Men jösses så mycket igenkänning på detta. ❤️Själv stod jag och färgsorterade Ikeas små frottélappar när första barnet kom. ? Med nr2 och mer krävande jobb har jag lagt av med det även om det kliar i fingrarna. Heja dig oavsett vilket!

    0
    1. Hehe, känner igen det där med att sortera saker till förbannelse. Dessa små minifrottéhanddukar som vi köpte hundratals av på Ikea när sonen föddes har jag stått och vikt och vikt och vikt för att de ska vara perfekt staplade. Puh!

      0
  3. Hej! Brukar sällan kommentera på bloggar men ville gärna skriva nu. Jag har vissa delar som känns väldigt HSP, och andra inte. Jag har jättesvårt med starka ljus, starka/jobbiga/gälla ljud och sånt som rör sig. Jag känner av personers sinnesstämning och påverkas ofta av den, jag klipper bort alla lappar i kläder, och behöver vara ensam ibland. Men vissa ”kriterier” för HSP stämmer inte alls på mig. Tänker på om man kan vara delvis högkänslig. Sen vill jag tacka för din inspirerande och fina blogg och Instagram. Jag är lite äldre än dig, ja mycket äldre, typ 52 år ?. Jag har sprungit i drygt åtta år och insåg ganska snabbt att jag aldrig kommer att kunna springa snabbt men att jag är ganska bra på långt. Därför känns det väldigt befriande att läsa din blogg eftersom du fokuserar på så många andra saker än löptider?! Jag har sprungit ett par halvmaror, Lidingöloppet både 15 och 30 km, ett marathon och nu i augusti Ultravasan 45. ÄNDÅ ursäktar jag mig hela tiden med att säga att jag springer långsamt och jag har ofta svårt att se mig som en ”riktig” löpare (för att jag inte springer så fort). Så TACK till dig för att du lyfter fram andra värden och oss som inte är snabbast?. Oj vad långt detta blev, men du och ditt sätt att se på löpning (och annat) berör, uppmuntrar och stärker. Hälsningar Kristina

    0
    1. Tror precis som du skriver att man absolut kan vara delvis högkänslig. Jag känner inte heller igen mig i precis allt, men det känns ändå skönt att veta att man inte är ensam om ”egenheterna” 🙂 Kram!

      0
  4. Som Fellow HSP får du gärna skriva mer.

    Jag ser många fördelar med att vara HSP, världen är liksom vackrare! Men klart att integrera med andra tar kraft. Och att inte hitta lösningar tar kraft. Får jobba med att lägga ner känslorna.

    Under en period på ca 18 månader gick jag på sertralin pg ångest och annat. Det lugnade ner HSPn lite. Framförallt att jag hade väldigt lätt för känslorna då, både gråt och ilska. Blev lite mer ”vanlig” ett tag. Det var skönt och då kunde jag fokusera på att få rätt på det som gav mig ångest och mentalt processa mammas bortgång.

    Har du läst Jessica Almenäs blogginlägg om att hon är HSP?

    Ha det!
    #helenshälsogärning

    0
    1. Ska absolut skriva mer, nu när jag märker att fler vågar prata om det här. Jag har ju varit öppen med min HSP sedan något år tillbaka och det känns bra. Har inte läst Jessicas inlägg men ska absolut göra det. Som du skriver, att inte hitta lösningar tar kraft. Men jag väljer också att se att fördelarna med HSP överväger nackdelarna. Stor kram!

      0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte