Lidingöloppet

Visst var det flåsigt, tufft och jobbigt bitvis, men det flöt på. Hela. Vägen. In. I. MÅÅÅL! Och som jag spurtade! Jag vann idag! Över mig själv och mina tvivel på att det går att känna så här medan man springer. MAGI!! 

Men vi tar det från början. För någon vecka sedan kom jag på att det skulle vara kul att springa Lidingöloppet, det brukar alltid vara så härlig stämning därute och skönt häng på Grönsta gärde efter målgång. Coach Ingmar avrådde bestämt från en start på tremilen, inte minst med tanke på vad jag har i kroppen sedan tidigare (fjällopp, magkrasch på halvmaran med mera). Så 15 km fick det bli, men den distansen är ju inte att leka med den heller.

Fredagen, alltså dagen före loppet, var den mest intensiva arbetsdagen jag haft på mycket länge. Upp tidigt och iväg till Bosön för poddintervju med en viss Johan Olsson, som var på plats för att springa Lidingöloppets tremil. Sedan snabbt iväg och hämta nummerlappen på Lidingövallen, åka tillbaka in till stan och sedan snabbt hem för att förbereda mig för omslagsplåtning på Runner’s World-redaktionen i Alvik.

Lidingöloppet

LidingöloppetPuh! Sedan snabblunch och iväg till studion för dagens andra poddintervju, den här gången med förre elitlöparen Oskar Käck, som var på plats för att heja fram sin fru på Lidingöloppet. När den inspelningen var klar var det bara att dra hem igen, packa ner ett gäng böcker och ta taxin till Medelhavsmuseet där jag skulle delta i en paneldiskussion om maraton.

En härlig dag, som sagt, men galet intensiv. Och natten som följde på den blev ingen promenad i parken den heller eftersom sonen vaknade i vargtimmen och skrek i en hel timme. Så det var två vrak med sömnbrist (jag och Adrians pappa) som vaknade alldeles för sent på lördagsmorgonen och insåg att det skulle bli tight att hinna ut till Lidingö i tid: min startgrupp skulle starta redan kl 9.50 och då måste man också promenera ca 1,8 km ut till Koltorp, där starten gick.

Lidingöloppet

LidingöloppetEfter en stadig grötfrukost där jag också lyckades trycka ner två mackor fast jag inte alls var hungrig utan mest trött kastade vi oss i en taxi och drog ut till Lidingö. Klockan var runt tio över nio när vi kom fram och medan Jonas försökte kränga regnkläder och gummistövlar på en grinig bebis grejade jag med nummerlappen och tidtagningschipet som skulle sitta på skon.

Med andan i halsen småjoggade jag sedan iväg till Koltorp och kom fram när det var cirka en kvart kvar till start. PUH! Ställde in mig på att det skulle bli ett tufft lopp med tanke på den stressiga uppladdningen och fokuserade på att ha kul. Prata med medlöparna och få energi från den eventuella publiken. Yes, det här skulle bli jobbigt, men kul!

Så gick startskottet för startgrupp 2 där jag stod. Var inställd på att benen skulle kännas som bly från start, men icke. Tvärtom! Det gick lätt! Väldigt överraskande! Bestämde mig för att bara låta kroppen flyta på i ett lagom tempo utan att försöka trycka på för hårt. Bara flyta på uppför och utför och njuta av att vara här och nu. Inte titta på klockan en enda gång, bara lita på att kroppen kunde hitta ett bra tempo för dagen – vad det än blev.

Lidingöloppet

LidingöloppetJag väntade på att det skulle komma dippar, men det kom inga. Visst var det tufft och flåsigt, men det är ju liksom Lidingöloppet i ett nötskal. Jag gillar den här typen av löpning, den passar mig bättre än att bara ligga och nöta asfalt – här händer det något hela tiden och det gillar jag. Allt flöt på riktigt bra fram till 12-kilometerspasseringen. Då hände något.

Jag slungades tillbaka till 1990, till ”Barkbanan” – terrängspåret precis bakom högstadieskolan där jag gick. Det där vidriga spåret som vi sprang några gånger per år, som var avgörande för gympabetyget och som jag så gärna ville klara på en bra tid, så att gympaläraren skulle bli nöjd och höja mitt betyg. Men det blev han aldrig tyvärr…

DÅ grät jag – av besvikelse över att jag presterade så dåligt. NU grät jag också – för att hela min kropp och huvudet var som en enda stor ballong fylld av löparglädje! Visst värkte låren och lungorna fick jobba, men det fungerade ändå. Hela. Vägen. In. I. MÅÅÅL! Och som jag spurtade, en fantastisk lyckospurt! Jag vann idag! Över mig själv och mina tvivel på att det går att känna så här medan man springer. Magiskt!

Fler som sprang Lidingöloppet igår? Hur kändes loppet? Berätta gärna!

(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen, stor puss till min fina familj som var på plats och hejade fram mig! Ni är bäst!)

Dela: