Vi är ju mitt uppe i februari, så det kanske inte är så konstigt egentligen. Det här med att skitdagarna staplas på varandra, menar jag.

I morse klarade jag knappt av att äta frukost eftersom jag kände mig så splittrad och frustrerad, av olika anledningar. Vid lunchtid idag var jag så arg och ledsen att jag var tvungen och stänga in mig på toaletten för att gråta en stund. Framåt eftermiddagen försökte jag se humorn i att jag hittills idag betett mig på ett sätt som många av dem jag träffade aldrig sett tidigare. Jag har avbrutit, käkat taggtråd och sköljt ner med sista glöggslatten från i julas. Och nu, när dagen nästan är över, känner jag mig redo att klä den i ord.

Egentligen började det värsta igår. Jag var på spinning, cyklade tuffa intervaller och kände hur tröttheten och svetten smög sig på. Självklart inträffade återigen Stockholms blodbad (läs mer om orsaken här), d v s jag var tvungen att slå av på takten för att inte blöda mer än nödvändigt och duschen efteråt var en plåga. För hur sjutton duschar man bland femton andra nakna människor när man har mensen från helvetet, som aldrig tycks ta slut? Eller, man tror att den tagit slut men just då man börjar slappna av så slår den till igen. Orkar inte… Ny läkartid i mars, vill verkligen att det ska bli mars nu. Måste sätta in tyngre artilleri mot det här eländet.

Så igår gick jag och lade mig med en uppgiven och resignerad känsla. Kände att jag inte riktigt hinner med, att jag alltid har minst tre mejl med förfrågningar eller annat som jag borde ha svarat på för evigheter sedan. Jag som alltid har ondgjort mig över folk som är sega med att återkoppla – nu har jag själv blivit en sådan. Sedan så är jag ju min egen säljchef också med allt vad det innebär. Avtal som ska skrivas, offertsvar som behöver jagas in. Folk som vägrar återkoppla och slutar svara när man försöker nå dem. Puh.

Och så idag då. De senaste månaderna har det smugit sig på en frustration över att många av dem jag jobbar eller umgås med inte riktigt lyssnar på det jag säger. Det har flera gånger hänt att jag börjat på en mening, för att bli avbruten av någon annan i rummet som tar över diskussionen. Trots att jag faktiskt hade något bra och viktigt att säga. Det där har satt sig i skallen på mig, som den HSP jag är. En känsla av att inte vara betydelsefull, att det jag har att komma med är oviktigt, smyger sig på. Jobbigt.

Lägg ovanpå det en hel del jobbiga, privata saker som har hänt PLUS att det är min hatdag numero uno på hela året imorgon. Hua. Det kan inte ha varit helt lätt att heta vare sig Micael Dahlen eller Kristoffer Appelquist idag. Är du sugen på att höra en Petra som har käkat taggtråd till frukost så kan du lyssna direkt i spelaren nedan:

Nä, nu ska jag göra kväll, lägga mig bredvid min sovande son i soffan och beta av lite Netflixgodis. Med äkta godis i form av hallonlakritsskalle i en stor skål. Det blir bra. Låt det snälla bli mars snart, ty jag börjar få slut på taggtråd! 😉

Hur har din dag varit? Berätta gärna, om inte annat för att eventuellt balansera upp min bitterhet… Kramar!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: