INNE HOS LÄKAREN BRAST DET FÖR MIG – GRÄT HEJDLÖST

Måste bara få skriva av mig, ber om ursäkt redan nu för att det här blir ett rätt gnälligt inlägg. Men så är ju livet ibland.  Kanske känner någon igen sig, kanske kan vi peppa och stötta varandra. Hur som, här kommer det…

Hua, andra halvan av 2018 har verkligen inte varit någon hit för mig. Först det här med pappa i juni och redan där någonstans kände jag mig tokstressad över att inte räcka till. Att planera en begravning samtidigt som jag skulle springa omkring på event och möten och se glad ut gick ju inte riktigt ihop. Tvingades också ta på mig en massa nytt, tungt ansvar på nolltid och det var jag inte alls beredd på. Det var också en väldigt jobbig erfarenhet att behöva fatta en massa svåra beslut utan att ha något syskon att bolla med.

Så när väl den stormen hade lättat någorlunda började ju de här mensblödningarna from hell, som jag beskrev här. Plötsligt så bara forsade det ut blod och jag kunde inte sitta ner någonstans utan att ha med mig en handduk för att inte bloda ner. Minns särskilt ett jobbuppdrag jag hade då jag under stora delar av dagen skulle sitta på en pilatesboll och prata om vardagsträning. Sprang iväg på toan och bytte mensskydd varje kvart ungefär – och ändå var jag livrädd över att blöda igenom och förstöra den där pilatesbollen.

Fick så småningom reda på att de här kaosblödningarna berodde på myom, som är en muskelknuta i livmodern. Det är en godartad tumör som är väldigt vanlig bland kvinnor, men inte alla får besvär av den. Men om man får besvär så brukar det ofta handla om mycket rikliga blödningar och även galen mensvärk. Yes, för utöver blödningarna har jag en vidrig mensvärk som sitter som en tyngd över tjejmagen och värken är värre än förlossningsvärkar. Jag vet, för jag har ju fött barn utan epiduralbedövning. Jag skämtar inte om jag säger att dessa värkar ibland är värre.

Plågade mig igenom sommaren, käkade järntillskott och hoppades att eländet skulle gå över. Gick till läkare som undersökte mig och skrev ut en medicin som skulle minska blödningarna. Väntade en månad och så kom blödningen from hell igen. Och ännu värre mensvärk. Har i perioder knappt orkat träna, vilket är extremt trist av många anledningar. Bland annat för att motion dämpar värken. Men jag har känt mig så orkeslös och matt, flåsar som en hund bara jag går uppför en trapp. Så mer avancerad träning än promenader har jag knappt mäktat med.

Gick för ett tag sedan till en annan läkare för en second opinion. Då kom vi överens om att jag skulle testa en annan p-pillersort som ofta brukar hjälpa kvinnor med myom. Myomet satt nämligen eventuellt lite dumt till för att en spiral (som annars hjälper många) skulle kunna fungera. Ni kan ju tänka er själva hur det kändes när jag en tid senare återigen fick en kaosblödning som höll på i TVÅ VECKOR. Kunde knappt lämna hemmet under flera dagar, då det bara forsade ut blod – helt hejdlöst.

Så i morse ringde jag med gråten i halsen till läkarmottagningen. Hade turen att få en återbudstid bara någon timme senare. I desperation åker jag dit och när jag får komma in till läkaren kan jag inte hålla mig längre. Tårarna bara sprutar. Allt känns så hopplöst, krafterna är slut och jag orkar varken vara en glad mamma/partner eller företagare. Jag är bara sur, trött och irriterad. Jag vill inget hellre än att få leva ett vanligt liv utan att behöva gå omkring med en arsenal av bindor och tamponger i handväskan. Är så j-a trött på det här.

Läkaren ser min desperation och försöker trösta mig. Hon nämner en ny metod där man kan operera bort myom på ett så skonsamt sätt att man kan gå hem samma dag. Och mitt myom sitter tydligen på ett ”bra” sätt för att en sådan operation ska komma ifråga. Men först ville hon skriva ut en medicin som krymper myomet inför en eventuell operation. Ska hämta ut medicinen senare idag och för första gången på mycket länge känner jag hopp. Äntligen en läkare som är insatt i senaste rönen i detta ämne (tro mig, man blir besatt av att googla efter information när man är så här desperat) och äntligen en läkare som verkade bry sig. På riktigt.

Nu drömmer jag om ett liv utan en mens som aldrig tar slut. Jag drömmer om att orka träna för fullt igen och att våga bära annat än svarta byxor. Håll gärna en tumme eller två. Och sorry igen för gnälligt inlägg. Det var oerhört skönt att få skriva av sig. Stor kram!

Share: