Vilken lycka!

petramanstromGravidträning, Löpning, Mammaliv, Träning16 Kommentarer

loptur

Foto: Petra Månström.

YES! Idag sprang jag min längsta runda sedan Adrian föddes i början av november i fjol!

12 friska kilometer genom Stockholm blev det: över Västerbron, Söder Mälarstrand, Riddarholmen och Norr Mälarstrand, med solen i ansiktet nästan hela tiden. Kändes så himla roligt att kunna springa, visserligen i mycket lugnt tempo men ändå, utan att känna något som helst besvär från bäckenbotten. Glad över att de bäckenbottenövningar jag har gjort flera gånger om dagen sedan Adrians födsel verkar ha gett utdelning. Fantastisk känsla att vara igång med löpningen igen!

Vad har du tränat idag? Eller blev det en skön vilodag?

0

16 Kommentarer är aktiverade “Vilken lycka!”

  1. Här blev det en lugn skön runda i prattempo ihop med maken. Det är ju så himla skönt nu med den vita snön och soliga dagar. Körde en omgång rodd med kb också, inte fel det heller.

    0
  2. Underbart det låter! För mig blev det 5k trail på Kullaberg i Skåne. Vi har ett berg med härliga backar och där var vi idag. Lite väl isigt och snöigt men skönt med broddar. Blev rejält jobbigt då vi fick ta i som tusan i backarna! 🙂

    0
  3. Jag kommer inte riktigt igång efter jullovet. Måste måste, men viljan räcker inte fram. Latmasken vinner just nu.
    Får pepp av min alltför duktiga väninna. Önskar att det snart är ljusare så jag kan susa fram i Hagaparken igen. I mars går årets första lopp av stapeln.

    0
    1. Förstår dig. Och så måste det få vara ibland. Kylan kan sätta stopp för den tappraste löpare. Snart är du igång igen!

      0
  4. Grymt jobbat! Djurgården är fantastiskt för löpning! Och man behöver varken ha barn eller planer på barn för att läsa min blogg, du är så välkommen så 🙂

    0
  5. Hej Petra!

    Älskar din inställning till bebisar, föräldraskapet och träning. Ödmjukt tycker jag och känns så jäkla mkt mer ärligt än alla rosamoln-hetsare. Följt din blogg länge och på flera portaler och kommer def att fortsätta.

    Nu har jag en träningsfråga! Är i vecka 29 och har fått ersätta löpningen med spinning, yoga, coreövningar mm. Saknar MASSOR att snöra på mig dojjorna och bara springa, men fick inse att känslan av en sten i magen samt att alla pass slutade med en kräkorgie redan i de tidigare veckorna, inte var värt det.

    Favoriten nu är spinning. Kör två till fyra pass i veckan beroende på dagsform. MEN – på mitt gym så är ingen direkt utbildad på träning och graviditet, även om många tränare själva har erfarenhet av att träna hela graviditeten. Så jag känner mig helt enkelt lite lost. Nästan ingen jag känner tränar såhär förhållandevis ”hårt”, så här ”sent” i graviditeten.

    Min fråga är – hur vet man när man går över gränsen? Jag har en rätt stor bebismage, men i övrigt känner jag inga fysiska hinder. Lägger mig visserligen på en generellt lägre ansträngningsnivå – men inte mycket lägre än om jag inte vore gravid. Kör lite längre nedvarvning för att slippa yrsel och illamående. Står hellre än sitter och trampar för snabbt – för att det känns bättre.

    Men efter gårdagens pass – sprint (urkul) så kände jag bara att TÄNK OM. Tänk om jag startar förlossningen för tidigt pga detta? Eller att det visar sig att jag systematiskt utan att känna det själv dragit på mig en skada eller annan komplikation??

    Det KÄNNS bra. Jag äter ordentligt innan och efter. Dricker mycket. Tar extra tillskott av det jag behöver. Äter alltid så jag bli mätt och nöjd, och det jag är sugen på.

    Och ändå finns det en liten tanke där, TÄNK OM.

    Hur ska jag tänka för att inte skuldbelägga mig efter varenda jäkla pass eller de gånger det kanske blir ett pass mer än mindre en vecka – för att det är så kul? Detta kommer mig veterligen inte utifrån – utan från mig själv eller det ag tagit till mig under mitt liv helt enkelt om graviditet. Min man stöttar mig helt och menar att jag ska göra det som känns bra – oavsett vad det är.

    Maria

    0
    1. Maria, vad roligt att du gillar det jag gör och följer bloggen. Jag förstår helt och hållet ditt dilemma. Man undrar liksom – kan det jag gör nu vara farligt för fostret? Observera nu att jag inte är någon expert och uttalar mig i egenskap av sådan (vill du ha expertutlåtande ska du t ex konsultera fantastiska Katarina Woxnerud som har stenkoll på träning under och efter graviditet, lyssna gärna på min poddintervju med henne här: http://maratonpodden.se/36-katarina-woxnerud-och-maria-rydqvist/), men jag kan berätta hur jag resonerade: jag körde mitt sista spinningpass dagen före förlossningen (som ägde rum fem dagar före beräknad BF) och detta var ett norskt intervallpass där jag stod upp och körde rätt så hårt under intervallerna. Dock betydligt mindre hårt än vad jag gjort tidigare i graviditeten och som icke-gravid. Jag var hela tiden lyhörd för kroppens signaler och minsta tecken på sammandragning och/eller illamående så sa jag till mig själv att jag skulle avbryta passet genast. Detta behövde jag dock aldrig göra. Du känner din kropp bäst, ingen annan kan fatta beslut åt dig. Du kan konsultera experter men de kan heller inte uttala sig om exakt hur du ska göra. Marit Björgen sprang långpass sent in i sin graviditet medan andra måste avbryta sin löpning så fort de fått graviditetsbeskedet. Använd ditt sunda förnuft, vänta med megahårdkörningen till efter förlossningen och så länge fostret och du mår bra är det ingen fara. Så resonerade iaf jag. Stor kram och lycka till!

      0
  6. Hej,

    Tack för ett sansat och förnuftig svar. Lite på samma spår som jag känner. Och jag ska verkligen läsa och lyssna lite på Woxnerud, alla mammor jag känner är bla tämligen sålda på appen mammamage – om jag inte säger fel nu så har hon kirrat den.

    Så jävla coolt att du körde spinning dagen före bebis kom ut – grymt bra förebild för oss gravida tycker jag. Med det inte sagt att alla bör eller vill träna – men för oss som älskar träningen men inte älskar att vara gravida med allt vad det innebär med begränsningar osv.

    Det jag längtar efter nu är att få tillbaka min kropp, träffa bebis, kunna dricka champagne så det pirrar i tårna, och ge mig av på ett ordentligt löppass eller köra ett pass – vilket som – på gymmet utan att behöva tänka på saker som bebisar och foglossning och sammandragningar med mera, med mera.

    Lycka till med lilla A och allt däromkring och fortsätt att stå på dig som du gör så bra.

    0
  7. Låter ju helt fantastiskt med 17k! 🙂 Mycket imponerad! Tyvärr är jag i ett läge där jag själv hänger upp mig på att jag inte springer fort nog tycker jag. Så när du skriver att du sprang ”mycket lugnt tempo”….hur lugnt är detta då? Jag vet att alla är individuella och man inte ska jämföra sig men undrar bara om jag är lite korkad i huvudet som hänger upp mig så mycket på mina tider… 🙂 Har du lust att svara skulle jag bli jätteglad! 🙂
    Ha en bra dag!

    0
    1. Hej Karoline! Mycket lugnt tempo för mig just nu i snömodden är någonstans runt 6.15-6.30 min/km. Kram

      0
  8. Jag tänkte precis ställa samma fråga… Vad är lugnt tempo ☺️
    Här blev det inget sprungit i helgen. Vi har haft så väldans kallt… Idag är det varmare så hoppas på en runda i morgon!

    0
    1. För mig är lugnt tempo lika med ”prattempo”, alltså jag ska kunna prata obehindrat med eventuell löparkompis 🙂

      0
  9. Martina, jag tänkte blogga lite om hur man tänker kring tuff träning inom kort! Håll utkik! Kram

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *