Ute på promenad med Junior efter dagens spädbarnsmassage på BVC. Härligt och mysigt – i lagom doser 🙂 Foto: Privat.
Man bör vara föräldraledig på heltid i minst sex månader (men helst ett år), amma, vara en fena på att byta blöja, inte ägna sig åt någon mer krävande träning än promenader, hasa omkring i mysbrallor och nerspydd t-shirt – och ägna dagarna åt lattefika med väninnorna.
Visst är det fascinerande med schablonbilden över hur en nybliven mamma ska vara? Man får höra att man ska passa på och njuta av sin bebis, ”för tiden bara flyger iväg”. Och man ska naturligtvis vara den i familjen som har största kollen på nästa BVC-tid, vaccinationer, försäkringar eller vad det nu kan vara.
LÄS OCKSÅ: Pappor, nu fattar jag vad ni går igenom!
Jag stämmer inte in särskilt bra på ovanstående. Och vet ni att det ibland känns jäkligt jobbigt att inte göra det? Ibland önskar jag att jag hade ett fast heltidsjobb och inte jobbade som företagare, för som företagare i min bransch går det inte att bara släppa allt och vara föräldraledig i ett år. Då riskerar man att bli bortglömd när man vill återuppta verksamheten efter en längre paus. Men vill jag ens vara heltidsledig i ett år, egentligen? Nej, jag tror inte det. Jag tycker att det kan vara både fantastiskt men också påfrestande att umgås med min bebis och jag uppskattar verkligen att vi dels är två här hemma som hjälps åt och att min mamma bor så pass nära att hon kan vara barnvakt lite nu och då.
Jag älskar att ha en fot i bebisbubblan men också få komma ur den med jämna mellanrum. Få gå på jobbmöten, planera för framtiden och få lite annan input än den som handlar om bajskonsistens och utseendet på bebisens spyor. Men visst är det krävande att vara egenföretagare och ansvara för sin egen inkomst. Hyran betalas inte när jag sitter med fingrarna i kors, jag kan inte kosta på mig ens lite vila – det är stenhårt arbete som gäller eller inga pengar in på kontot. Den insikten är både utmanande och ångestframkallande.
LÄS OCKSÅ: Den otippade mamman som är tio år efter alla andra
Vad gäller träning så kan jag absolut gilla kortare promenader med barnvagnen, men jag längtar verkligen tills dagen då Adrian blir sex månader och jag kan testa att springa med honom i min nya löparvagn. Hoppas, hoppas att han gillar den! Tills dess gläder jag mig åt att kunna få avlastning ibland så att jag kan ta mig iväg och springa en sväng eller gymma.
Är det någon här som är med i en föräldragrupp? Hjälp, det är verkligen inte min grej! Bebisar överallt och ”superföräldrar” som verkar ha stenkoll på hur man ska hålla en bebis utan att tappa den. Jag kände mig som katten bland hermelinerna. Och vad gäller den där bebisbubblan som man ska njuta av innan den är förbi: kan det inte vara minst lika roligt att umgås mycket med sitt barn när hon eller han är lite äldre? Är det inte rätt så stressande att hela tiden påminna nyblivna föräldrar om att de ska sitta klistrade vid sin nya bebis för att njuta innan den har blivit större och mindre mysig? Minst lika stressande som den välmenande påminnelsen om att man ska skynda sig att skaffa barn, för det finns ju en biologisk klocka som tickar på.
LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse
Att hela tiden påminnas om att man ska skynda sig att göra det ena eller det andra känns så onödigt, kan vi inte enas om att hela livet i sig är ändligt och att vi därför bör njuta av varenda del av det? Med eller utan barn.
Jag måste få komma ut ur bebisbubblan ibland
Taggar
10 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Det lät ju väldigt lyckat! 🙂 Kul! Kanske ska ge det en chans då…men usch vad jag känner mig osäker och stressad i det där sammmanhanget…
Jag sprang med vanliga liggvagnen i början. Tillverkarna får väl inte rekommendera det när det inte finns handbroms och säkerhetsnöre men det går bra att springa med den ändå. Jag hade en Brio happy och den har bra stötdämpning så babyn märker ju inte om jag går eller springer tänkte jag. Dessutom är det så tungt så det blir inte så stor skillnad i tempo mellan att gå och springa 🙂
Jag vet inte om din nya löparvagn funkar bra i snön, men hur som helst så kan du köpa babyinsats till den. Då kanske du kan börja jogga snart?
Det känns som att det finns många fördomar mot föräldragrupper 🙂 Jag ska inte säga att jag sitter inne med världens alla svar, men min erfarenhet är att det ofta är lika förvirrade människor som en själv, med andra ”titlar” än bara mammor och pappor och med andra tankar, intressen än bajs och utvecklingsfaser. Tror vi måste höja blicken och inte tänka att ”nu ska jag träffa ett gäng MAMMOR och deras BEBISAR” utan kanske ”nu ska jag träffa ett gäng kanske sköna människor som råkar blivit föräldrar samtidigt som jag”. Typ 🙂
Jag tyckte föräldragruppen var helt okej, men mest för att jag gillade vår BVC-sköterska. Inga pekpinnar, bara information vid träffarna. Mammorna hade jag ingen övrig kontakt med. Vi klickade inte riktigt då jag ville prata om annat än amning och bajs. Jag hade en kompis som var hemma under samma period och vi hängde massor.
Det är väl just det som är lite av min fördom kring föräldragrupper – jag vill ha mer gemensamt med dem jag umgås med än bara prata bajs och amning. Dessutom ammar jag ju inte ens…
Åh vilket bra inlägg! 🙂
jag känner väll mycket som du hela den här barn grejen och visst njuter jag av bebistiden men varför inte få göra annat också än att sitta och titta när bebis växer. Jag lever precis just nu jag med, vill inte pausa en minut och jag vet att jag kan vara både närvarande supermamma samtidigt som jag får egentid. Men samhället ger ju en superdåligt samvete. Jag är inte den mamma som umgås med andra mammor, har aldrig tyckt om barn,jo mitt eget, men inte andras och det har inte ändrats bara för att jag nu själv är mamma. har en stor press på mig att umgås med diverse svägerskor med barn men nej nej… Pallar inte vara den mamman som bjuder över på fika och lek med barn för sån är inte jag. Och jag vill kunna lämna bebis med pappa utan att få höra ”vem som är barnvakt”.. och ”mamma på vift” precis som att jag vore fånge i mitt hem med bebis.
Ja, suck. ”Vem är barnvakt?” har man ju fått höra till leda…
Jag har inte fått barn än (nersläpp I juni) och tycker det är uppfriskande att komma ut ur bubblan.
Sedan måste jag väl saga att I vissa mängder är det ok men jag förstår inte kommentarerna..
Vänta du bara du kommer inte vilja lämna ifrån dig bebisen för att åka bort och träna…..tydligen reagerar alla nyblivna mammor likadant och har samma intressen efter man fått barn.
Man ska tydligen inte Vilja göra något annat än sitta hemma med en bebis, och träning kan man ju tydligen kyssa hej då. Mina vänner tror mig inte när jag sager att jag tänker ställa upp i tävlingar 6 månader efter förlossningen… det sporrar mig bara ännu mer.