VI MÅSTE SLUTA SNACKA NER OSS SJÄLVA!

Petra MånströmLöpning, Personlig utveckling, Psykologi, Träningsfilosofi, TräningsmotivationKommentera

Petra Månström springer

”Njaaa, skulle inte kalla mig för löpare. Jag är mer en joggare.”

”Usch, jag är så långsam att jag skäms.”

”Löpning? Näääeee, lufs är det nog mer.”

”Jo, jag sprang 5 kilometer lätt idag. Fast vet inte om det räknas som löpning?”

Du som läser det här ser ju av förklarliga skäl inte mig framför dig just nu. Men hade du gjort det så hade du sett hur jag himlade med ögonen, hur tangentbordet glödde och hur mycket jag verkligen vill att mitt engagemang för det här ämnet ska lysa igenom i den här texten. För ja, jag blir verkligen seriöst ledsen när jag i stort sett varje dag läser eller hör kommentarer som dem ovan.

Jag vet, jag gör en liknelse! Så här: tänk dig att du bestämmer dig för att laga en god maträtt. Men redan innan du har hunnit blanda en enda ingrediens har du intalat dig själv att inte kommer att smaka gott. Att du inte kan laga mat, att medlemmarna i Kocklandslaget, de kan minsann laga mat. Men din matlagning…den existerar ju knappt.

Så, hur tror du att maten till slut kommer att smaka – med den starten?

Låt mig komma med en kvalificerad gissning: även om du mot alla odds skulle få till en god rätt så skulle du inte märka det. För du hade ju redan bestämt dig: det skulle inte bli bra, för du kan inte laga mat.

Nu överför vi detta på löpning. Hur tror du att en persons löpning påverkas om löparen gång på gång snackar ner sig själv? Dömer ut sig själv på förhand, är sin egen strängaste domare? Klart som fasen att det inte blir bra! Men varför är det så många som gör så här mot sig själva? Någon som har en idé? Berätta gärna i en kommentar! Jag har mina egna teorier, men de kan vi ta i ett annat inlägg. Kram!

11+

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *