“VÅGAR JAG VERKLIGEN SPRINGA OFFENTLIGT?”

banlöpning

Idag tycker jag inte det är det minsta konstigt att dra på sig löparkläderna, gå ner till hotellreceptionen och ut genom dörren för att ta en liten runda under semestern. 

Men vet du, för inte så länge sedan tyckte jag att det var läskigt att ”springa offentligt”. Det kanske låter lite luddigt, ska förklara hur jag menar: jag var livrädd för att ”folk” skulle döma mig och tycka att jag inte borde få ta plats där på gatan när jag inte var någon ”riktig löpare”. Så därför trivdes jag bäst när jag fick springa i gryningen eller i skymningen, alternativt på någon undanskymd plats.

Känslan av att det var jobbigt och läskigt att springa offentligt hängde kvar ett bra tag. Sedan övergick den i att jag vågade ge mig ut och springa så jag syntes, men då var det viktigt att jag alltid hade lite makeup i ansiktet. Sakta men säkert försvann även det måstet och jag kunde med gott självförtroende stega ut genom hotellet och ut på gatorna och köra mitt pass, utan problem.

Det jag försöker säga med det här är att jag tror att väldigt många nykläckta löpare känner så här. Man vill gärna smyga med sin träning och är rädd för att bli sedd och kanske hånad. Ofta får jag mejl och kommentarer från läsare som förvånat undrar om det verkligen går att bara bege sig till en bana och springa? Och så funderar de på om de vågar springa på en bana, för i någon mening säger man ju att ”Jag är en löpare, jag har rätt att ta plats och vara här!” när man sätter sin fot på en bana, eller någon annanstans.

Svaret är helt enkelt ett rungande JA! JA, du vågar ge dig ut och springa! Och JA, du får och ska absolut springa på bana om du vill! Jag kan garantera att många, många tänker samma tankar som du och de flesta är så upptagna av sina egna tankar att de inte ens hinner eller orkar kolla in vad andra gör.

Vill du? Då vågar du! Ha en fin lördag!

Share: