Andra och sista delen av min race report (första delen hittar du här) från halvmaran på Mauritius den 17 juli:

Du kanske har upplevt den där känslan när löpningen går misstänkt lätt.

Så lätt att du är rädd för att gå in i väggen vilken sekund som helst, men du vet att det hela kan bli riktigt lyckat. Så kände jag när jag lade meter efter meter bakom mig där på landsvägen på södra Mauritius.

Den tilltagande vinden gjorde att jag bestämde mig för att försöka ligga i rygg på den kinesiske löparen framför mig. Han anade nog vad jag höll på med och var inte jätteförtjust i mitt tilltag eftersom det nog störde hans löpning. Han vände sig om stup i kvarten och varvade detta med att kolla på sin klocka minst en gång varannan minut.

Medan vi kämpade oss framåt i motvinden och sakta närmade oss några löpare längre fram öppnade sig plötsligt himlen och regnet vräkte ner. Det var verkligen ett filmregn där det kändes som att hela Indiska oceanen hällde ner sitt innehåll över oss. Mobilen slutade spela musik och jag var övertygad om att den hade gått sönder. JA, jag vet! Jag borde ha lämnat den på hotellrummet eller plastat in den. Men jag trodde aldrig att det kunde regna så här mycket.

Plötsligt hörde jag bara vinden, regnet och mina egna andetag. Ljudet av en och annan bil som svischade förbi. Funderade på vad de som satt inne i bilarna tänkte. ”Vad sjutton håller de på med, springa i det här vädret?”

Jag försökte vända det rådande läget till något positivt. Har jag upplevt pissväder under lopp tidigare? JA! Klarade jag av det hela då? JA! Har jag en fördel gentemot de andra löparna som kanske inte får uppleva mörker, halka, snö och regn under större delen av sitt träningsår? JA! Så jag bestämde mig för att öka farten något och se vad som skulle hända.

Resultatet blev att jag lade den kinesiske löparen bakom mig och ganska snabbt kom ikapp den kvinnliga löparen med orange linne som tidigare hade varit väldigt långt bort. Fick nya krafter och ungefär samtidigt dök en vätskekontroll upp. Och där stod Jonas med en energigel! Perfekt!

Gick några raska steg medan jag sög i mig gelen och tömde muggen med Coca-cola (det serverades avslagen Coca-cola på vätskekontrollerna). Den snabbfotade damen i orange linne drog iväg men jag kom ganska snabbt ikapp utan att behöva ta i alltför mycket. Märkte på hennes löpsteg att hon började bli riktigt trött, men hon hade fint stöd av sin (förmodade) man som följde henne i bil och langade dryck och pepp ungefär varje kilometer.

Nu tilltog lutningen och jag visste att slutklämmen av loppet bestod av en riktigt seg backe, det hade vi fått veta under race briefingen. Nu var jag i rygg på det orange linnet och bestämde mig för att passera. Märkte snabbt att hon försökte ligga i rygg på mig precis som jag hade gjort på den kinesiske löparen. Smart tjej!

Såg nu den evighetslånga, tre kilometer långa backen kantad av sockerrörsplantager framför mig i motljuset. Fler och fler löpare dök upp i blickfånget och jag förstod att backen hade tagit knäcken på många. Kände att ”YES! En långbacke! Det här kan jag!” Flackt är inte min grej, men streta på i hyfsad fart uppför kan jag, då har jag nytta av min benstyrka. Så med nytänt självförtroende ångade jag på uppför och närmade mig nu en annan kvinnlig löpare i svarta capritights.

Halvvägs uppför backen ser jag något som får hjärtat att slå frivolter. Där står taxichauffören med Adrian i famnen medan Jonas står vid sidan om vägen och fotograferar, hejar och delar ut gel. Jag tjoar och vinkar fast jag egentligen inte orkar. Massor av känslor väller över mig, känner hur intensivt jag älskar de där två fantastiska människorna som är min lilla familj. Och nu är de här på den lilla ön mitt ute i Indiska oceanen och stöttar mig. Det är överväldigande stort!

Under kampen uppför backen passerar jag till slut den kvinnliga löparen i svarta capritights. Samtidigt ångar en annan dam förbi på vägens högra sida (vi hade egentligen blivit tillsagda att bara springa på vänster sida eftersom trafiken inte var avstängd, men men…) och hon verkar ha riktigt bra fart. Ingen idé att ta upp någon kamp där, då kommer jag att spränga mig. Men de svarta capritightsen bestämde jag mig för att ha bakom mig i mål.

En brant nedförsbacke tar nu vid och då försöker capritightsen passera. Jag ökar farten och samtidigt börjar till min stora förvåning musiken i mobilen att fungera igen (!) Tänker att det här kanske jag får ångra, men kollar snabbt på klockan och ser att det bara är två kilometer kvar av loppet. Två kilometer, det är ingenting på en halvmara! Kom igen nu, Månström!

Ökar och ökar och hoppas att hon inte kommer att orka svara. Nu är det bara fullt ös in i mål och jag föreställer mig att jag är på hemmabanan på Kristinebergs IP och kör intervaller. Peppar mig själv:

”Inga problem, det här kan du! Du klarar det här! Du är stark och snabb! Du har ju för fasen fött barn, det här är ingenting i jämförelse! Kämpa nu!”

Jobbar och jobbar och börjar flåsa för första gången under loppet.

Nu blir det riktigt jobbigt. När jag ser hur några manliga löpare en bit framför mig svänger av till höger in på en mindre väg inser jag att målet är nära. Nu är vi i höjd med St Félix beach och på den lilla asfalterade vägen omgiven av vajande kokospalmer och pinjeträd lägger jag in sista växeln.

Till tonerna av svängiga Who Let the Dogs Out med Baha Men spurtar jag så snabbt jag bara kan. Lårframsidorna gråter när jag sträcker armarna i skyn och korsar mållinjen. Springa i mål utan en massa andra löpare omkring sig, det är något som eliten gör. Men här fick jag uppleva något unikt som dessutom skulle visa sig räcka till en sjätteplats totalt i damklassen och ett brons i veteranklassen! En manlig italiensk löpare kommer fram och grattar, säger att han imponerades över hur jag klarade backen. ”I love hills, that’s my cup of tea”, hör jag mig själv säga.

Det är stort och jag rankar det här loppet som mitt främsta halvmaraton någonsin. Tiden, 1.57, tycker folk säkert inte är något att hänga i granen – jag tycker numera dessutom att tider är ointressanta. Men det är kul att tävla, det har jag märkt, och extra kul när vädret är lite vresigt. Månströmväder får igång mig!

Tack till arrangörerna för ett unikt och annorlunda lopp, tack till eldsjälen Wolfgang Slawisch utan vars engagemang det här loppet aldrig hade sett dagens ljus och tack till den underbara personalen på Tamassa Resort som gjorde vistelsen där till ett minne för livet!

Det här är ett lopp jag rekommenderar varmt, något som alla borde ha på sin ”bucket list”!

(Foto samtliga bilder ovan: Jonas Hansen)