Gillar du att baka eller kanske söta kaffet, men vill inte få i dig onödigt socker? Då vill jag tipsa om ett gäng grymt bra produkter från Nick’s!

Det ska sägas med på en gång: att jag försöker minska på sockret i min vardag har inget att göra med att jag jagar kalorier. Tvärtom, eftersom jag lever ett aktivt liv och tränar mycket behöver jag få i mig ordentligt med kalorier varje dag. Anledningen till att jag vill få bort onödigt socker är effekten som sockret har på hälsan.

Vill inte komma med någon skrämselpropaganda, utan konstaterar bara att jag mår så mycket bättre när jag skär ner på raffinerat, vitt socker till vardags. Men samtidigt gillar jag ju söta smaker. Och då finns det ett gäng grymma produkter från Nick’s som jag gärna vill tipsa om.

Nick’s Use like sugar (bilden ovan) är en sockerersättare för till exempel matlagning och bakning. Den består av en mix av erytritol, xylitol och steviolglykosider och du doserar det på exakt samma sätt som vanligt socker.

Sedan har vi Nick’s Fiber Syrup och Nick’s Fiber Syrup with honey flavor. Perfekta på frukostyoghurten, pannkakorna eller för att söta kaffe eller te. Att förpackningarna är så snygga och färgglada att man gärna har dem framme som en inredningsdetalj är ett extra plus!

Jag vill också passa på att tipsa om Nick’s grymma receptbank med en massa härliga recept, kika gärna in där! Och här är ett tidigare inlägg där jag skriver mer om min syn på olika sötningsmedel och varför jag föredrar dem som Nick’s använder i sina produkter.

Hur tänker du kring socker? Berätta gärna! Och kul också om du som har testat någon av produkterna här i inlägget vill berätta om vad du tyckte!

Ni som någon gång har hållit på med event vet ju att det är ett långt mycket mer omfattande jobb än många kanske tror. Men belöningen i form av glada, nöjda, svettiga och endorfinstinna deltagare är svårslagen!

I lördags körde Malin Ewerlöf och jag det första av två löparevent som vi har planerat in under början av året. Platsen var den häftiga inomhusbanan på Bosön ute på Lidingö och det var ett väldigt taggat och härligt gäng som mötte oss där på morgonen. Det var löpare med olika bakgrund och mål, men alla hade de gemensamt att de var sugna på en massa rolig och utmanande träning. Och träning blev det, med råge! Först löpteknik och ett löpfyspass på förmiddagen och efter lunch blev det föreläsning och sedan ett avslutande intervallpass som inte gjorde någon besviken.

Varmt tack till alla underbara människor som kom! Tack för en fantastisk dag! Och tack till våra grymma sponsorer som förgyllde goodiebagen (se bild längre ner i detta inlägg!)

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Kenyansk distans eller progressiv distans är två olika namn på samma typ av pass. Vill du väcka nytt liv i din löpning och slippa krokna mot slutet av ett lopp, då är det här passet för dig! Dessutom ett perfekt pass att springa på löpband. Häng med!

Flera av världens bästa långdistanslöpare är från Kenya. Och det är också de kenyanska löparna som har inspirerat resten av löparvärlden att springa sina distanspass i en successivt stegrande fart. Ett riktigt bra sätt att få volym samtidigt som du till skillnad från ett vanligt distanspass också springer delar av passet nära eller på din mjölksyratröskel. Några bra saker med progressiv löpning:

– Du lär din kropp att tåla löpning i högre tempo utan att benen stumnar
– Du kommer att klara att hålla samma tempo under längre tid utan att krokna (engelska ordet för detta är ”stamina”)
– Du får en mental boost i och med att du vet att du klarar av att höja tempot även om du har många kilometer i benen
– Det är ett mycket bra sätt att få tiden att gå avsevärt fortare när du springer på löpband
– Vet du med dig att du lätt springer dina distanspass för fort så är progressiva pass ett bra sätt att tvinga kroppen
– Ett bra sätt att ”krydda” distanslöpningen och ge den mervärde

Så, hur lägger man upp ett progressivt pass?

Först och främst: passet är som klippt och skuret för löpbandet, just för att du enkelt kan kontrollera tempoökningen. Men självklart går det att springa utomhus och gå på känsla också – du bestämmer hur du vill lägga upp det! Men tumregeln är alltid att börja i lugnt tempo för att ”väcka” kroppen och sedan ökar du tempot successivt för att avsluta i närheten av ditt miltempo. Vissa dagar kommer du känna att du kan springa ännu snabbare än så mot slutet, andra dagar är kroppen sliten och du får avsluta i ett lägre tempo. Men oavsett så har du fått ett riktigt bra pass!

Så här går det till:

– Bestäm dig för hur långt du vill att passet blir. Ett progressivt pass kan vara precis så långt som du vill, huvudsaken är att du stegrar tempot successivt. Jag brukar variera mellan 45-75 minuter beroende på dagsform och tid till förfogande. Ju kortare pass, desto snabbare brukar jag springa mot slutet av passet.
– Om du springer på löpband, ställ in det på 1 grads lutning
– Inled med 15 minuters löpning i ett lugnt tempo, i närheten av ditt lugna distanstempo
– Därefter ökar du tempot successivt, t ex varannan, var femte eller var tionde minut. Målbilden är att du mot slutet ska springa i ditt tävlingstempo på 10 km. Gör du milen på ungefär 60 minuter innebär det att du kanske börjar med 15 minuter i 7:00 min/km och avslutar i 6:00 min/km. Gör du milen på 50 minuter börjar du med 15 minuter i 6:00 min/km och avslutar i 5:00 min/km.
– Avrunda gärna med några minuters lugn jogg för att påskynda återhämtningen och komma ner i varv

Så här års, det vill säga under vinterns uppbyggnadsperiod, är den perfekta tiden att lägga in progressiv löpning i din träning. Varannan vecka brukar jag sikta på att få in ett sådant pass. Fler här som gillar att springa som en kenyan? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Malin Seijboldt

Många av oss löpare vill av olika anledningar gärna ha med mobilen på löpturen. Men i takt med att mobiltelefonerna blir större och större blir det också en utmaning att hitta en smidig lösning. De största kraven jag har på en mobiltelefonförvaring för löpning är:

– Mobilen ska vara lättåtkomlig, även när man är lite darrig/frusen om händerna
– Mobilen ska sitta ordentligt så att den inte riskerar att falla ut under löpningen
– Förvaringen ska sitta där den sitter och inte glida iväg upp eller ner
– Mobilen ska inte skumpa medan jag springer

Den ultimata mobiltelefonförvaringen ska göra att jag inte märker mobilen överhuvudtaget.

Genom åren har jag testat en rad olika lösningar för förvaring av mobilen under löpturen. Några exempel, med tillhörande kommentar:

Hållare för att ha mobilen på överarmen
Inte min grej alls. Det blir en tyngd på överarmen som påverkar armpendlingen negativt. 

Midjeväska
Har funkat hyfsat bra om det har gått att justera midjemåttet, för bästa möjliga passform. Också viktigt att midjeväskan är tillräckligt bred så att inte telefonen börjar skumpa

Mjukt midjebälte av typen ”Flipbelt”
Bästa lösningen hittills, enda kruxet är att midjebältet oftast börjar vandra uppåt mot midjan fast jag vill att det ska sitta på ett och samma ställe längre ner mot höfterna. Har testat att försöka förhindra uppåtvandringen genom att använda säkerhetsnålar, det har funkat så där. Lätt att sticka sig själv om man är stressad/ouppmärksam.

Löpartights/löparshorts med inbyggd mobilficka
En riktigt bra lösning om fickan är tillräckligt stor och sitter bak i midjan. Men för att funka måste tightsen vara i ett kraftigare material, annars blir det för sladdrigt. Ficka på övre delen av benet som många tights har funkar inte alls för löpning, tycker jag. Särskilt om tightsen saknar dragsko så glider alltihop bara neråt och blir ett stort störningsmoment. Ett annat problem kan vara att mobilen under varma dagar blir väldigt fuktig och att det ibland kan uppstå skavsår mot ryggslutet.

Löparryggsäck
Min förstahandslösning på långpassen. Väldigt smidigt med mobilen lättåtkomlig i främre fickan samtidigt som den sitter där den ska utan att skumpa runt. Enda kruxet är att ryggsäck kan kännas väl krångligt på lopp och snabbare pass.

Varianten med mobilen i ryggen på sport-bh:n har jag inte testat. Tveksam till den lösningen under löpning dock 😉

Tycker fortfarande inte att jag har hittat en hundraprocentig lösning. Särskilt under lopp och snabba pass vill jag verkligen inte behöva hålla på och fippla med ett midjebälte som glider upp i midjan och ryggsäck är jag inte så sugen på. Har hört om midjebälten med silikonpluppar på insidan som ska förhindra att det glider uppåt, men har inte testat.

Än så länge kör jag på med antingen midjebälte à la Flipbelt, men letar fortfarande efter en bättre lösning. Några tips? Berätta jättegärna!

Foto ovan: Malin Seijboldt, Emma Shevtzoff m  fl.

Tänk att kunna träna utan att ha konstant mensvärk, tredubbla bindor som korvar sig när man springer och att slippa kissa på sig i tid och otid! Ni som vet, ni vet! Är så lycklig över att träningen äntligen har lossnat för mig.

Så här har veckans träning sett ut hittills:

Måndag:

Distansrunda (standardrundan runt Kungsholmen), 8 km

Tisdag:

Skivstångspass på gymmet, 60 minuter – svettigt och kul!

Onsdag:

Transportjogg 5 km hem från poddstudion

Torsdag:

Intervaller på löpband: 5 minuter i halvmarafart – vila 1 minut – 4 minuter i milfart – vila 1 minut – 3 minuter i 5 km-fart – vila 90 sek – upprepa 5-4-3-trappan! Uppjogg 15 minuter och nerjogg 10 minuter.

Styrketräning i gymmet

Fredag:

Vila

…och detta är planerat för helgen:

Lördag:

Tröskelpass med klubb: 20 min uppvärmning – sedan 5 x 5 minuter i tröskelfart, 75 sek vila – 20 min nerjogg.

Söndag:

Familjejympa och kanske ett lugnt pass på löpband

Hur går din träning just nu? Berätta gärna! Och ha en fin fredagskväll!

Vänner, jag har mycket goda nyheter! Eftersom Malin Ewerlöfs och min träningsdag på Bosön den 18 januari snabbt blev fullbokad släpper vi nu ett nytt datum. Samma upplägg är det som gäller och datumet är den 7 mars! Vi LOVAR att den här dagen kommer att boosta din löpning tusenfalt!

Vi kommer att bjuda på:

Bästa löpteknikövningarna, Malins favorit-löpfyspass och ett härligt intervallpass – allt på EN dag!
Träning som vänder sig till löpare på ALLA nivåer
En intressant masterclass med Malins bästa motivationstips – det vill du INTE missa
Träning på Bosöns unika inomhusbana – du kan ha på dig shorts och linne om du vill!
Härliga överraskningar
2 x fika och lunch
Skönt häng med likasinnade

Mer information och bokning hittar du här.  Vi ses väl den 7 mars?

Varning för gnäll! Är du känslig för gnäll kan du sluta läsa nu 😉 Men idag kände jag att jag bara inte orkar mer. Jag måste ge en känga till det eländiga ”vinterväder” som har regerat här i Stockholm sedan typ oktober. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men mörkret dränerar både kropp och huvud på energi.

Den korta tiden över jul som vi var i Kiruna var helt magisk. Kände verkligen i hela kroppen hur allt blev roligare och lättare, bara för att det var en massa snö som lyste upp. Trodde inte att jag påverkades så här mycket av vädret, men det gör jag tydligen. Femtio nyanser av brunt, grått och svart är inte min grej.

Visst, det är väl positivt för löpning utomhus att man slipper halka eller massvis med snö som gör det svårsprunget. Men jag står hellre ut med det och springer med dubbskor eller på löpband istället för att kämpa runt i motvind på osopade gator just nu. Det är till och med så att jag hellre går in på gymmet och springer på löpband för att det är ljusare där…

Fler här som lider av gråvädret? Eller är det kanske snö där du är? Lyllos, i så fall! Och har du tips på hur man överlever Lars Norén-vädret, berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen, från en härlig vinterdag 2019!

Nytt år, nya mål! 💪🏼😍 Går det segt med löpningen, eller är du nybörjare och vill komma igång? Då vill jag tipsa om att du just nu kan klicka hem min nya onlinekurs Kickstarta din löpning för endast 295 kr!

I kursen får du bland annat:

✔️Mina bästa kläd- och pryltips för olika årstider
✔️Tankeknep när det tar emot
✔️Se mig laga mat i tv för första gången ever 😅
✔️En massa tips på roliga pass och övningar

ERBJUDANDE! 👉🏼 Med koden PETRA100 får du 100 kr rabatt på kursen fram t o m 12/1-2020. Läs mer och signa upp dig här! Vi ses väl i kursen..? I introfilmen nedan får du ett smakprov på kursinnehållet! Varmt välkommen! 🤗

För två veckor sedan var det äntligen dags för operationen jag väntat så länge på. Har tänkt skriva ett inlägg om hur det har gått, men inte hunnit tidigare. Men nu så.

En kort tid efter att pappa gått bort 2018 så byttes min hyfsat normala mens ut mot en störtflod. Blev vettskrämd och trodde först att jag hade blivit allvarligt sjuk. Riktigt läskigt. Gick till gynekolog som gjorde ultraljud och konstaterade myom. Det är en muskelknuta i livmodern som är väldigt vanlig hos kvinnor, men som inte alltid ger några symptom. Men får man symptom så handlar det ofta om mycket riklig mens, som dessutom kan pågå i flera veckor. Om det leder till järnbrist och orkeslöshet? YES! Det var precis vad jag råkade ut för.

Men vad sa gynekologen då? Jo, att jag borde testa spiral. Om det fungerade? NEJ. Det blev bara värre. Blödningarna tilltog och vid några tillfällen blödde jag igenom tredubbla bindor på mindre än en kvart. Situationen blev ohållbar och blödningarna inverkade nu mycket negativt på min livssituation. Kunde knappt sitta i en timme och intervjua folk i poddstudion utan att sitta på ett liggunderlag eller en hög handdukar. Träningen gick såklart uselt. Såväl ork som motivation var som bortblåst, kroppen hade liksom inte energi över till träning.

När jag var som mest desperat fick jag av en vän rådet att kontakta Helena Kopp Kallner, en läkare som forskat på myom i många år och som just nu gör en studie där man jämför olika så kallade ”icke invasiva” behandlingsmetoder. Jag hade tidigare hört att studien var avslutad och att de inte tog emot fler patienter, men nu hände ett mirakel. Helena svarade på mitt desperata mejl och jag fick veta att studien hade fått några avhopp och att de därför nu kunde ta in en till patient. Min lycka visste inga gränser.

I studien lottades man mellan två olika behandlingsmetoder, embolisering och mikrovågor. Min lott föll på embolisering, som kortfattat innebär att man med hjälp av mikroskopiska plastkulor stryper blodtillförseln till myomet så att det skrumpnar. Allt sker med hjälp av avancerad röntgenutrustning och före ingreppet får man en epiduralbedövning för att dämpa den smärta som uppstår efter operationen när myomet börjar skrumpna. Vill man så kan man få lugnande under själva operationen, då man ju är vaken, men det kände jag inte att jag behövde. Jag tyckte att det var superspännande att faktiskt få vara vaken och både se och höra hur operationen fortskred.

På uppvaket efter operationen märkte jag att det började göra riktigt ont. Fick panik och då kom läkare som konstaterade att epiduralen inte hade tagit som den skulle. Så det blev morfin och ett nytt försök att lägga epidural. Den bet lite bättre, men inte helt och hållet. Fick senare veta att det ibland kan vara så att epiduralen helt enkelt inte biter på alla. Jag var väldigt tacksam över att kunna klara mig hyfsat med smärtstillande medicin och också väldigt glad över att det gick bra att koppla bort epiduralen så att jag kunde åka hem efter en natt på sjukhuset.

Skulle skämta om jag sa att tiden efter operationen var smärtfri. De första tre-fyra dagarna fick jag ta starka värktabletter och smärtan kan beskrivas som förlossningsvärkar eller kraftig mensvärk. Rätt så oskönt och även om jag fått grönt från läkaren att träna utan någon rehabiliteringstid så kändes det ändå inte helt bra att börja springa förrän efter en dryg vecka.

Just nu känns det riktigt bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller i sig. Så tacksam över att jag fick möjligheten att delta i den här studien och att det finns engagerade läkare som Helena som verkligen har vigt sitt liv åt att hjälpa myomdrabbade kvinnor till ett drägligare liv. Nu hoppas jag snart kunna gå på min träning för fullt igen och ser fram emot att kunna leva som en människa igen, utan att ha mensen från helvetet två veckor varje månad…

Vill också passa på att tacka alla som hört av sig efter operationen med lyckönskningar, det betyder mycket! Stor kram!

Under många år hade jag en tradition att springa Nyårsloppet i Vallentuna på nyårsafton. Det var ett tag sedan sist nu, men igår var det dags igen. Och den här gången var jag inte den enda startande i familjen…

Hade förresten ingen egen familj senaste gången jag var med. Då, 2013, var mitt största bekymmer inför loppet vilken färg jag skulle ha på pannbandet. Igår var det lite andra saker jag hade i huvudet. Som till exempel hur jag skulle få ihop mitt eget lopp med att hinna springa barnloppet tillsammans med Adrian.

Det blev till slut så att jag var med ett tag under Adrians lopp, sedan joggade jag tillbaka till startområdet och startade i milloppet. Som jag ångrade det förresten! Borde ha tagit 5 km istället. Men jag lät mig övertalas och bara några kilometer in i loppet kände jag att nej, det här blir inte bra. Ingen rolig känsla, bara kamp. Men tänkte att så länge jag inte är skadad eller sjuk har jag ingen giltig anledning att bryta, så jag bet ihop.

Fick stanna och gå några gånger, men kämpade mig i mål till slut. Tänkte att om inte annat så blev det ändå ett bra träningspass och Adrian, som till sist krigade sig i mål i det två kilometer långa barnloppet, var så nöjd och stolt över sin medalj. Den här gången var det roligare att glädjas åt hans lycka istället för att deppa över ett mindre lyckat eget lopp.

Fler här som sprang lopp igår? Eller kanske körde ett pass? Och nu när jag har ångan uppe kan jag ju lika gärna köra fler vidriga millopp, några tips på sådana inom den närmaste tiden? Gott nytt år förresten!