Just nu är jag väldigt nervös. Jag ska nämligen ge mig ut ur min komfortzon – rejält. För nästa vecka är det dags för en vecka fylld av yoga i Turkiet.

Vi kommer att bo på en turkisk segelbåt, gület, och kryssa fram genom skärgården medan vi tränar. Konceptet kallas ”liveaboard” och har redan funnits länge inom dykningen, men nu är det alltså yoga som gäller. Inte enbart dock, vi kommer också att få möjlighet att springa, snorkla, simma, köra funktionell träning och så vidare, men tonvikten ligger på yogan.

Jag har länge sneglat på passionerade yogautövare och inspirerats av dem. De verkar (förutom fantastisk hållning och total frånvaro av förslitningsskador) ha ett imponerande, inre lugn som tilltalar mig. Själv är jag ofta mycket uppe i varv och har lätt för att bli stressad. Därför är det faktiskt jättekonstigt att jag går omkring med ett så himla lågt blodtryck som jag har just nu. Men, hur som helst, det ska bli spännande att verkligen ge yogan en chans. Har hört mycket gott om våra ledare Maria Ekman och Malin Berg, att de har en bra pedagogik och till och med kan få stela kylskåp (som till exempel undertecknad) att klara av övningar som först verkade omöjliga.

Igår lyckades jag till slut bli av med morgonens illamående och drog ut på stan för att shoppa lite yogakläder. För jag kom på att jag har ju knappt några slappa, sköna kläder som klarar lite böj, sträck och hälsa på solen. Hittade lite sådant på H&M, men drömmer om att hitta snygga yogakläder i leopard- eller zebramönstrat. Har även hittat några slags ”yogasandaler” i garderoben, som låg i goodiebagen i ett Nikeevent jag deltog i förra året. Yogamattan på bilden ovan hade jag inte sagt nej till, men innan jag investerar i sådant får jag väl ta reda på om yoga är något för mig.

Vad säger ni som är eller har varit gravida, är yoga något som kan vara bra? Kanske ett fint sätt att varva ner och bearbeta jobbiga tankar på? Kom gärna med tips. Det jag gruvar mig mest för nu, förutom att vara för stel under yogaklasserna, är att jag ska bli sjösjuk och hänga över relingen och kräkas stup i ett. Har skaffat sjösjukearmband och tar med åksjuketuggummi, men man vet ju aldrig. Det är väääldigt mycket saker utanför komfortzonen just nu, hoppas jag överlever…

Bild ovan: Kamuka

”Ska du verkligen äta allt det där?”
”Äter du kanske för två? Det börjar väl bli dags för dig att skaffa smått?”
”Oj, vilken hungrig tjej du är!”

Någon som känner igen sig? Varianter på ovanstående har jag hört i nästan hela mitt liv, förutom i övre tonåren då jag inte åt mycket alls. Sedan kompenserade jag år av svält med att träna OCH äta mycket. Jag älskar mat, särskilt frukostar och desserter. Till frukost ska det vara massor med kolhydrater i form av gott, grovt bröd, müsli och färskpressad juice. Och även om jag har ätit en stadig middag har jag alltid plats för dessert, gärna en chokladfondant, chokladkaka med vispad grädde (som ovan på La Famiglia för några månader sedan) eller något med saltlakrits.

Folk verkar i det närmaste förvänta sig att killar ska vara stora i maten, annars får de ofta höra att det är tjejigt att banta. Men det motsatta gäller också: som tjej förväntas du vara ganska liten i maten, annars kommer kommentarerna som ett brev på posten. Jag förstår faktiskt inte hur folk klarar sig när de sveper en kaffe till frukost och sen drar iväg till jobbet, jag skulle få kortslutning i hjärnan av energibrist.

Vart vill jag komma med den här utläggningen? Jo, jag vill uppmana folk (framför allt tjejer men absolut också en del killar, inte minst löpare) att våga njuta av livet. Har sett väldigt många exempel på skral kosthållning i mina träningskretsar. Maratonlöpare som petar i maten eller äter knappt några kolhydrater, inte mycket av annat heller för den delen. Jo, även om mina gamla ätstörningstankar spökar i bakhuvudet så äter jag fortfarande som jag ska. Än så länge är tankarna bara tankar och det är jag glad över. Min kärlek till mat verkar vara för stark för att låta sig knäckas av jobbiga funderingar.

Jag fattar att många nyfrälsta löpare gärna vill känna sig lätta för att det kanske ger snabbare tider, men det är så lätt att det slår över och blir fel. Särskilt tjejer kan få en rad jobbiga bieffekter av för lite mat, som till exempel hormonrubbningar, mensbortfall, stressfrakturer, benskörhet… Men även folk som inte tränar fullt så mycket kan råka ut för näringsbrist om de hoppar över måltider och sedan kompenserar med mindre nyttig mat.

Så: tjejer, våga äta som en hel karl om ni vill. Det finns ingen som helst anledning att svälta sig genom livet. Tänk att ligga på sitt yttersta och känna att man inte tillät sig att njuta av livets goda. Nej, usch! Dessutom ökar din förbränning om du äter ordentligt, det kan jag lova. Min pojkvän äter till exempel mycket mindre än jag och kan inte begripa vart allt jag äter tar vägen. Jag tackar min masugn till mage och tar en macka till!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen.

Tårarna kom i höjd med Stadshuset, efter att jag hade joggat några kilometer i mycket, mycket lugnt tempo. Bakom solglasögonen sprutade min uppgivenhet och besvikelse över en kropp som inte längre samarbetar med mig.

Men vi tar det från början. Eftersom jag inte hade sprungit någonting alls den här veckan blev jag tidigare idag sugen på en löptur. Så efter ett flertal toabesök (är konstant kissnödig) gav jag mig ut. Den första biten kändes det helt okej, även om det gick segt. Men dryga halvkilometern före Stadshuset slog kissnödigheten till med full kraft. Kom inte på något bra ställe att lösa problemet på – det var ju folk överallt. Så jag började gå för att inte reta blåsan mer än nödvändigt. Blev omsprungen av löpare efter löpare, till och med en dam med stavar gick förbi mig. Det var då tårarna kom.

Fortsatte min promenad till Preemmacken på Norr Mälarstrand, där finns ju en toalett. Men idag var toaletten ur funktion och detta knäckte mig fullständigt. JA, jag vet att det här är ett stort i-landsproblem. Och JA, jag vet att somliga säkert tycker att jag borde sluta klaga och vara tacksam för att jag ens kan bli gravid. Men just där och då önskade jag mig ljusår bort från den här kroppen. Jag längtade tillbaka till stunder då löpningen har gått som en dans och insåg att jag kanske inte värderat de där tillfällena tillräckligt högt.

Det här har inget som helst att göra med att jag inte vill ha barnet som väl förhoppningsvis ska dyka upp framöver. Men det här tillståndet med konstant kissnödighet, retlighet, hormoner som sprutar, mage och bröst som ömmar och bakishuvudvärken from hell – det kan jag gärna vara utan. Lunchade med en god vän tidigare idag och vi båda kom fram till att män verkar ha det bättre på många sätt. De får högre löner, slipper få frågor om det inte är dags att skaffa barn snart när de har fyllt 30 och behöver inte bli gravida, hormonella och jobbiga. Nej, inga PK-åsikter här inte, men man är sällan det när man är helt ärlig mot sig själv.

Nu, efter en lång dusch och några nävar saltlakrits känns det lite bättre. Lite bättre, men inte bra. Längtar intensivt efter ett stort akvarieglas rött och en fet runner’s high. Men allt har väl sin tid, brukar de säga… I väntan på bättre tider är jag väldigt tacksam över att kunna skriva av mig här.

”En strimma vemod ger en människa djup.” Så brukade en terapeut jag gick till tidigare säga. Jag kan verkligen hålla med henne. De bloggar, artiklar och för all del människor jag fastnar för delar med sig av såväl sött som salt.

Livet får gärna vara roligt, det är det jag strävar efter. Jag försöker se humorn i jobbiga situationer och vet att den har räddat mig många, många gånger. Men ibland måste det få vara helt okej att bara lägga sig ner och gråta en stund, få ur sig allt det jobbiga, för att sedan resa sig och gå vidare.

Minns en arbetskamrat på den tiden jag jobbade som kemist. Vi pratade ofta om drömmar i livet och han kom ofta in på att det fanns så många på vår arbetsplats som egentligen borde vara någon annanstans. Han pekade ut folk i fikarummet och sa saker som: ”Hon där, hon har alltid velat bli operasångerska – och han därborta är grym på att måla. Ser du förresten tjejen där, hon drömmer om att bli författare.” De där fikastunderna med kollegan fick mig att börja tänka till. Ville jag verkligen jobba här till pensionen? För det här var verkligen en ”bra” arbetsplats där folk blev kvar länge. Kunde jag se mig själv stå där i labbet om 5, 10 och 15 år? Kanske mer?

Efter att ha ställt mig själv de frågorna blev valet enkelt. Jag började kränga frilansartiklar (eller snarare – telefontrakasserade ett gäng stackars redaktörer som nog kände sig tvungna att ta in mina artiklar för att bli av med mig) och där började min resa mot det nya yrket. Det där yrket som alltid hamnar i topp när man listar karriärvägar man helst ska undvika på grund av akut arbetsbrist. Men jag stod på mig och kämpade. Nu har det gått över tio år sedan det där beslutet, som jag aldrig har ångrat.

Men min karriärresa har inte varit utan gupp och gropar i vägen. Det är på ett sätt positivt, för jag har gjort erfarenheter som många med smidigare resor saknar. Samma sak med träningsbiten. Har alltid gillat att träna olika saker, men haft varierande motivation. Dock har jag ju aldrig behövt dokumentera detta för allmänheten förrän i slutet av 2009, då Maratonbloggen på SvD.se startade. Men då kände jag plötsligt att jag var tvungen att vara den där duktiga tjejen som alltid lyckades med sina pass och aldrig hade en svacka. Ibland hittade jag till och med på att ett pass gått jättebra fast det i själva verket gått åt skogen.

På senare år har jag börjat fråga mig vad folk har för nytta av att följa en sådan person. Någon vars träningsmotivation alltid är på topp, som alltid snor ihop näringsriktiga måltider som sedan dokumenteras med klanderfria, instagramvänliga bilder. Som svävar på moln under sin eventuella graviditet eller som alltid persar på alla lopp. Som sedan föder docksöta barn som är lugna och fina och möjliggör eoner av tid åt träning. Okej, nu raljerar jag lite. Kom ihåg att jag är väldigt hormonell just nu! Men ni fattar vad jag menar. Nu när jag vågar blotta en icke-filtrerad verklighet så spelar jag ingen roll, jag är den jag är. Med eller utan pers. Med eller utan träningsmotivation. Men förhoppningsvis med humorn i behåll, för annars blir jag orolig – på riktigt…

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Duis autem vel eum iriure dolor in hendrerit in vulputate velit esse molestie consequat, vel illum dolore eu feugiat nulla facilisis at vero eros et accumsan et iusto odio dignissim qui blandit praesent luptatum zzril delenit augue duis dolore te feugait nulla facilisi. Nam liber tempor cum soluta nobis eleifend option congue nihil imperdiet doming id quod mazim placerat facer possim assum. Typi non habent claritatem insitam; est usus legentis in iis qui facit.

Duis autem vel eum iriure dolor in hendrerit esse molestie consequat, vel illum dolore eu feugiat nulla facilisis at vero eros et accumsanet iusto odio dignissim qui blandit praesent. Nam liber tempor cum soluta nobis eleifend option congue nihil imperdiet doming id quod mazim placerat facer possim assum.

Duis autem vel eum iriure dolor in hendrerit in vulputate velit esse molestie consequat, vel illum dolore eu feugiat nulla facilisis at vero eros et accumsan et iusto odio dignissim qui blandit praesent luptatum zzril delenit augue duis dolore te feugait nulla facilisi. Nam liber tempor cum soluta nobis eleifend option congue nihil imperdiet doming id quod mazim placerat facer possim assum. Typi non habent claritatem insitam; est usus legentis in iis qui facit.