Det är något helande och renande i att bli arg lite då och då. Personligen älskar jag att vara kapabel att kunna känna känslor, oavsett vad de handlar om. Foto: Wikipedia Commons.
Oj oj oj, vilket klicksuccé gårdagens inlägg om irritationsmoment på gymmet blev. Det har retweetats av såväl Friskis & Svettis som SATS och jag har fått såväl medhåll som mothugg, vilket förstås var väntat.
Det är förstås alltid lika roligt att ta del av kommentarerna så länge de är sakliga och inte består av personangrepp, så jag skrattade gott åt de ofta förekommande raderna: ”Varför fokusera på det negativa, själv försöker jag alltid se det positiva i situationerna jag hamnar i…”
Jag tycker att det här är underhållande eftersom jag själv är en känslosam människa, såväl när det gäller negativa som positiva känslor. Det som många har missat är också att läsa in en viss portion av humor i det jag skriver, men det blir förstås ännu roligare när man konstaterar att många tycks sakna den förmågan. Nej, jag är ingen bitter människa som går omkring och är förbannad 24 timmar om dygnet men däremot tycker jag om att känna känslor. Jag köper inte att det finns folk som alltid ser det positiva i allting, då är man inte sann mot sig själv. Däremot vet jag många som trycker undan sina negativa tankar och inte vågar stå för dem. Det tycker jag är lite trist, för negativa tankar vinner också på att få komma upp till ytan och bejakas.
Är det bara jag som tycker att det är tabu att bli förbannad här i Sverige? Att man liksom ska använda de små bokstäverna i det mesta man gör, annars blir folk alldeles nervösa och förskräckta. Är man förbannad över något ska man ändå vackert hålla god min och vidhålla att man alltid ser det positiva i allting. Själv tycker jag att det finns något helande och renande i att våga bli arg ibland. Att faktiskt tillåta sig själv att inte vara perfekt utan leva ut de känslor man går omkring och bär på. Det var riktigt skönt att skriva de där raderna om irritationsmoment igår, för det var mitt sätt att bearbeta det hela på. Sedan släpper jag det och går vidare.
Tycker du att det är jobbigt att bli heligt förbannad? Kanske över ett lopp som gick åt skogen eller ett pass som inte gick som du ville? Får du ofta höra att du är konflikträdd, till exempel på jobbet eller av din partner? Då kanske det är dags att ta av dig masken och våga ryta ifrån. Det kommer att kännas skönare än du någonsin kunnat ana – jag lovar!
Hej! Äntligen nån som skriver om ilska och att bli förbannad. Det är som du skriver tabu i Sverige. Är det konflikträdslan som spökar. Jag har nån gång fått ett utbrott av ilska, bl a på ett tidigare arbete och för mig naturligt men folk runt omkring undrade och skruvade på sig. Jätteskönt efteråt att få utlopp för känslorna och sen hade det runnit av. Självklart skall man få visa hela registret från glädje, sorg till ilska och besvikelse.
Exakt! Det är ungefär samma som när någon berättar att hon/han har drabbats av en svår sjukdom eller att man har separerat etc – folk blir liksom obekväma och vet inte hur de ska hantera det hela. Helt klart är att negativa känslor och reaktioner är tabu i Sverige. Har inte alls upplevt liknande saker i andra länder jag har vistats i.
Besökstiden italien 15 gånger ett av få länder med ”husmödrar” köpa skinka vid charken
Var omöjligt utan
Att bli förbannad
Ensam man med ett
Gäng husmödrar
Basta basta
Tack för fin blogg
Jag har inga problem att visa ilska/irritation i stort som smått. Jag är en känslomänniska och vill visa det jag känner. Rent generellt iallafall.
Jag har ofta funderat på fet där med att vara arg i Sverige. Själv bor jag i Finland – där jag tycker att folk ibland är onödigt sura – men när jag är i Sverige känner jag mig ofta som en pansarvagn. Hur man visar ilska, irritation är förstås kulturbundet (som det så vackert brukar heta) och i hög grad en personlighetsgrej. Men, jo. Det finns skillnader. Jag tycker själv att jag är rätt lugnt och stabil men ses utan tvekan som smått aggressiv om jag släpper ut lite ånga på andra sidan vattnet.