Hade någon sagt till mig för fyra år sedan att jag 2019 skulle springa ett knattelopp med min son hade jag skrattat gott.

Men mirakel händer tydligen. I lördags sprang Adrian och jag knatteloppet under Kungsholmen Runt! Och det var verkligen en spännande upplevelse. Man hinner nämligen uppleva väldigt mycket under en hel kilometer. Precis efter att starten hade gått rusade alla som tokiga. Ibland sprang vi jättefort. Ibland gick vi. Ibland joggade vi lugnt. Ibland ville han bli buren.

Men så fort målrakan dök upp i blickfånget och Adrian märkte att folk började applådera och heja på honom så fick han nya krafter. Och med russinpaketet i högsta hugg i ena handen spurtade vi i mål tillsammans. Och ja, jag grät en liten skvätt där bakom solglajjorna. Knattelopp har tydligen den effekten på mig. Sedan fick han fin finishermedalj, glass, bulle och banan. Snacka om bra lön för mödan!

Sedan drog vi hem, grillade lite korv och laddade sedan upp för att vara hejaklack när vuxenvarianten av Kungsholmen Runt passerade praktiskt taget inpå knuten. Först hejade vi på millöparna och sedan på halvmaralöparna som sprang två varv och passerade oss två gånger.

Har sagt det förut och säger det igen: att heja är nästan roligare än att springa själv. Man riktigt märker hur tacksamma många blir av lite pepp och det var också flera som hörde av sig efteråt och tackade för en välbehövlig high-five just där loppet kändes som jobbigast.

Det finns en otrolig kraft i lopp, så mycket känslor, pannben och löparglädje. TACK!!! Av hela mitt ❤️!!! Fler som sprang loppet i lördags? Hur kändes det? Eller är du kanske anmäld till andra lopp?