Satt och slöscrollade i mitt Instaflöde nyligen. Stannade till vid en kommentar till ett inlägg på tidningen MåBra:s Instakonto. Det är Monika Björn, för många känd som ”klimakterieaktivist” som visar 5 övningar för den som är i klimakteriet. I en kommentar läser jag:

”Ta en funderare på att anlita en mer ’normal’, genomsnittlig instruktör som visar övningarna. Så man kan lättare identifiera sig och få en bättre ökad självkänsla.”

Den där kommentaren satte igång en massa tankar hos mig. Kom bland annat att tänka på när jag precis hade börjat blogga om löpning på SvD.se 2010 och chefredaktören fick mejl från folk som tyckte att jag var olämplig som löparbloggare eftersom jag ”inte såg ut som en löpare”. Dessutom var jag långsam och skrev om en massa ovidkommande saker. Istället borde tidningen ha valt en ”riktig löpare” som bloggare.

Klipp till för några år sedan då jag under en period tränade mer och hårdare och fick en del DM och kommentarer om att min löpning var för avancerad för den vanliga motionären. Då slog det mig att det spelar liksom ingen roll vad man gör, det är alltid några som kommer att bli missnöjda. Och så är det ju, det går inte att pleasa alla.

Samtidigt funderar jag på vem den som skrev kommentaren på MåBra-kontot hellre hade velat se utföra övningarna. Jag får ibland DM från kvinnor (och män för den delen) som uttrycker uppskattning över att det ibland syns att jag också måste ta i när jag visar en övning. Att det ger dem bättre självkänsla och pepp om de ser en ”normal” person visa övningar.

Det finns såklart inga rätt eller fel i det här, men däremot är jag nyfiken på tankar från dig som läser det här.

Och apropå klimakteriet så har jag skrivit ett annat inlägg om det här – samt även en krönika för MåBra.