Så länge jag kan komma ihåg har jag tyckt att det här med relationer har varit svårt. Har alltid känt att ”alla andra” tycks ha knäckt koden – alla utom jag.
Koden som talar om hur man skapar relationer och håller dem vid liv. Och förutom det: att skapa relationer med människor som verkligen vill ha mig i sitt liv. För när jag ser tillbaka inser jag hur mycket jag har ansträngt mig för att bevara relationer som inte har varit bra för mig. Tvärtom, jag hade klarat mig mycket bättre utan flera av dem. Det gäller både kärleks- och vänskapsrelationer.
Har också ofta känt att jag inte riktigt passar in, att jag inte är önskvärd. Har känt mig obekväm i sociala sammanhang som fester och mingel där jag känner få eller ingen. Och inte blev det bättre av att jag märkte att när jag någon gång tog mod till mig och sa något så tystnade alla och stirrade på mig. Den ångesten, den tunghäftan…
Samma sak med förskolepersonal och föräldrar till sonens förskolekompisar. Vad säger man egentligen när man möts? Hur kallpratar man?
Vad ska man och vad ska man inte säga när man lämnar och hämtar? Ångesten över att inte förstå sig på de där hemliga sociala koderna har i perioder gjort mig handlingsförlamad.
Men då ska jag säga att det här ändå har blivit mycket bättre med åren. Har tappat räkningen på hur många timmar jag suttit i terapisoffor och stött och blött. Vänt ut och in på mig själv och varit tillbaka i barndomen, grävt omkring och vänt tillbaka. Sakta insett att uppväxten där jag bekräftades utifrån mina prestationer har satt tydligare spår än jag kunnat ana. Det är faktiskt lite läskigt hur mycket man präglas av erfarenheter från uppväxten. Tänk hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut om jag hade fått lära mig att det inte bara är alla rätt på proven som räknas, utan också människan bakom 5.0 i snittbetyg 😉
Ska jag eller ska jag inte? Har funderat fram och tillbaka. Att jag har tvekat beror mest på att jag inte vet om det här kan vara intressant för andra.
Men så har jag kommit fram till att jo, det kan det visst. För jag tror inte jag är ensam om det här. Vi är nog tyvärr många som går runt med den där malande känslan av att inte riktigt passa in. Att inte vara önskvärd.
Har som sagt länge tyckt att det känts fånigt att lyfta något som inte är jättedramatiskt. Det handlar ju inte om att någon har varit våldsam eller ens elak, det mesta har nog troligen varit helt omedvetet. Kanske en generationsklyfta? Men samtidigt har det här format mig väldigt mycket och gjort mig till den jag är – på gott och ont. Och det är först de senaste åren jag har börjat fatta exakt hur mycket det har påverkat mig. Så här kommer ett första försök att berätta.
För ja, det är ett försök. Den här gången kommer inte orden lätt och det känns ovant. Och till dig som orkat läsa ända hit: tack! Det betyder mycket.
Det lilla jag har träffat dig så finner jag dig väldigt lätt och sprudlande! Kanske för att du varit i ditt rätta element men hur som, du är fantastisk!! ❤️
Fina du! Ja, när jag gör event så är jag ju ”Maraton-Petra” och kliver till viss del in i en roll. Då känns det MYCKET lättare. Stor kram!
Det här är det mest träffande jag har läst! På alla punkter. Speciellt att väga sitt eget värde i sina prestationer. Som många andra förlorade jag jobbet under våren och att förlora både sammanhang och prestationer har varit fruktansvärt. Ångesten är total. Men så fann jag löpningen ❤
Löpningen! Vi är många som hade fått mycket svårt utan den <3 Kram!
Tack för ditt inlägg, precis de jag behövde läsa idag. Jag försöker själv jobba med att inse att livet är så mycket mer än att prestera 100% på allt man gör.
Det kan vara så svårt att vara naturlig omkring nya eller främmande människor och ibland känns det som att ju mer man går upp i det desto mer spänt blir det. Förmodar att man får öva sig så gott det går. Men man kan känna sig otroligt ensam när man inte tycker man fungerar super i alla sociala sammanhang. Hoppas kanske att rollen som maratonpetra kan hjälpa dig så du på något sätt kan överföra det till vanliga Petra där bakom. Du behöver ju bara vara dig själv (lätt att säga jag vet) för du är ju så himla bra som du är 😍🙏🏻
Jag kan relatera till det du skriver på flera plan. Jag har också växt upp med tron om att jag är det jag presterar.
Det har varit i vuxen ålder som jag fått ta tag i min självkänsla och jag försöker fortfarande att våga mig på saker som jag inte är bra på. Som löpning till exempel! Det är lika mycket mentalt som fysiskt för mig att springa.
Och detta med att passa in. Jag har alltid haft svårt i sammanhang med andra tjejer. Inte passat in helt enkelt.
Hur som helst är det så jlva skönt att bli äldre och mer grundad. Det är mycket tack vare min man som har en trygghet o självsäkerhet som smittar av sig. Jag skiter nog lite mer i vad folk tänker och tycker om mig idag och det är så skönt!
Mitt i prick här också! Det är svinjobbict när ens välmående är så starkt kopplat till prestation och det behöver ju inte vara alla rätt på provet. Jag känner ofta att jag inte passar in, att jag inte blir omtyckt, att jag liksom sabbar chansen till fler vänner för att jag är dålig på kallprat eller försöker för att jag så gärna vill å så blir det konstlat o oäkta….å så kan jag i efterhand recensera mig själv om jag istället hade gjort si eller så … blir inte bättre av det heller 🙈😅
Känner igen mig själv så mycket i det du skriver just att alla andra bara har det och vet hur man gör ,tack för att du delade med dig ! Varma hälsningar
Jag förstår dig verkligen och jag jobbar ändå med ett serviceyrke där jag måste prata med mina gäster. Dock träffar jag samma gäster varje dag och träffat dom i 3 år .
Super nyttigt för mig verkligen men träffar man mig utanför dessa dörrar så är jag otroligt tillbakadragen. Vill helst inte prata med andra människor om dom inte har likasinnade intressen🙈😱 och är det människor som jag inte har något gemensamt så stiger jag in i min jobbroll lite🤯
Du är inte ensam! Har alltid känt att jag inte passar in nånstans. Men är nog få som skulle tro att jag känner så…
Då jag alltid jobbat där jag träffar mycket folk och jag måste vara social.
Men även nu i vuxenålder känner jag likadant, passar inte in nånstans. Men jag vågar mer och mer ta plats och försöker säga ifrån mer. Och försöker acceptera att jag är jag och skit samma om jag inte passar in…
Mitt i prick. Har varken som vuxen eller ung fattat detta med kallprat eller hur folk plötsligt bara ”vet” att det typ är en fest eller mamma/barn träff eller likande…. Tycker mest om att diskutera sånt som fascinerar mig för stunden när jag träffar folk. Hade en fysiker i min kampsportgrupp en gång. Blev lyrisk. Då kunde ju han förklara vågekvationen för mig rykte jag, påben julfest…. Eller när jag var student och hamnade på en fest med elektro-studenter. Värdens chans att lära mig något spännande om elektromagnetiska felt. Ingen av gångerna träffade jag bra med mina samtalsämnen skal jag nämna. De ville nog mest bara dricka öl och ”hänga”.
Lite elefant i en porslinsbutik😂.
Har dock funnit vänner som är ”som mig”. Hellre få och goda än många och ytliga. 💖. Tror många känner som oss. De bara inte vågar säga det eller vara sig själva. Njut av att du är du 🌸🌞
Jag tror att vi (räcker upp handen) är många som känner så men få vågar berätta om den känslan. Det är modigt gjort av dig! Jag skulle nog inte våga göra det men med åldern vågar jag mer och mer ta plats och säga vad jag tycker men känner jag att jag passar in? Näe, jag känner ofta att jag är lite ”fel”på alla platser där man förväntas prata med sådana man inte känner så bra eller inte alls, när man ”ska” vara social och mingla/kallprata. Trivs bäst där jag vet vad som förväntas av mig, typ på jobbet. Och hemma såklart. Där är jag mig själv helt och hållet!
Btw så blev jag helt starstrucked när jag såg dig och din familj vid frukosten på Hotell Fjället i Björkliden förra hösten. Hade jag varit en socialpratare hade jag gått fram och sagt att jag diggar dig men passar på att göra det ni stället.
Du skriver att det inte är något jättedramatiskt… jo jag tror att det är det, för väldigt många! Förmodligen de allra flesta. Väldigt få är så självsäkra som de ser ut att vara. Men jag tror också att vi måste släppa ganska många relationer, behöver vi egentligen alla? För att ta bort trist energi och för att kunna ge mer i de vi vill ha. Och att acceptera att vissa relationer kan vi nöja oss med att ha lite på avstånd. Det kan också vara så att relationsklokheten kommer mer och mer ju äldre vi blir. Då inser vi (har jag insett..) att jag hellre vårdar de som betyder mest för mig. Och de relationer som betyder mest, funderar man inte ens på … de längtar man till. Vi går inte ihop med alla människor och vi behöver inte lägga massa energi på att vara omtyckta. Det är ok att inse att ” ett par timmar kan jag umgås och bjuda på men det kommer inte ge mig så mycket”
Det kanske också beror på att självkänslan ökar med åren…
Kunde lika väl varit jag som skrivit det. Känner igen mig så himla mycket…
Tack för att du skriver om detta, hög igenkänningsfaktor!
Var den du är …man förändras iallafall mer mer än man tror .I dessa tider försöker jag ”prata”lagom vara den som lyssnar.Många babblar väldigt mycket märker en stor skillnad nu är jag 60 år
och tiderna ändras såklart.Tystnad är en brist tror att barn,osäker tonåring hamnar utanför nu när det ska gå så snabbt.Med en input som skulle få en hårddisk att braka ihop..
Dagis,skola är en annan planet om Adrian verkar trivas så ok .Övriga föräldrar lär man ibland känna ofta ej
Hej!
jag tycker det är värdefullt när influencers, profiler, förebilder eller vad man vill kalla det, talar om att allt i livet inte kan vara en instagram-dans med blå himmel och mjukglass. Speciellt behöver unga människor höra det mer.
För egen del märker jag även att de (influencers) som aldrig någonsin delger något som är mer än bara yta till slut blir ointressanta.
Keep it up!
Ja det är det där med att prestera som är problemet. Att man i sociala sammanhang känner att man ska prestera och få acceptans. Tänker för mycket på hur andra ska uppfatta en. I mitt jobb är jag hur social som helst men det är en slags roll där jag känner mig trygg. Privat inte alls så, men vet du; det har blivit mycket bättre (jag är ett par år äldre än dig 😉) för jag har börja slappna av och känner mig trygg i att inte vara nån som ”alla” ska tycka är social och trevlig. Då blir det lättare. För jag slappnar av och märker att det funkar rätt bra.