SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV!

Petra MånströmLivet, Livsstil, Löpning, Träningsmotivation11 Kommentarer

löpare

Var ute och sprang i morse, tidigt för att slippa den värsta värmen och att behöva kryssa mig fram mellan folk. Men gav mig också ut tidigt för att inte hela dagen skulle bli upphackad på grund av min träning. För att Jonas också skulle hinna träna innan vi skulle iväg ner på stan och kolla den där affären som han ville kolla i.

Från gårdagens intervallpass på bana. Då allt gick lätt, lätt, lätt. Foto: Jonas Hansen.

Märker bara några löpsteg in i dagens pass att det var tungt. Inget schvung här inte. Ett sting av dåligt samvete sköljde över mig: varför är du ute nu igen och ägnar dig åt denna egotripp som heter löpning när du har en sommarlovsledig familj hemma? Varför måste du sätta upp tuffa mål och tvingas träna dig igenom värmebölja och semestrar? Resten av passet hasade jag mig framåt utan större motivation. Drog en suck av lättnad när passet var över.

Usch, blir så irriterad på mig själv ibland! Huvudet som så ofta ställer till det för mig.

Som nu till exempel: sitter och har dåligt samvete för att jag sitter här medan sambon är ute och leker med sonen och hans kompisar. Varför kan inte jag också vara så där bra på att snicksnacka med andra föräldrar och hänga lite kravlöst i parken? Varför dör jag tråkdöden av att stå och titta på när barnen leker? Varför måste jag vara så ”svår” och krånglig?

Igår kväll åt vi middag på stammishaket Piren. En fantastisk sommarkväll! Foto: Jonas Hansen.

Suuuuck. Igår gick löpningen lekande lätt och huvudet kändes lätt att bära, idag är det raka motsatsen. Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, mer än att försöka ge en lite mer nyanserad bild av min träning och mitt liv. På Instagram kan det lätt bli lite väl hurtigt ibland, men samtidigt vill jag att det ska vara mitt ”happy place”. Här på bloggen är det superskönt att få skriva av sig ibland…

Massa kramar från mig

46+

11 Kommentarer är aktiverade “SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV!”

  1. Hej Petra ! Känner igen mig så mycket i dig. Jag har sprungit i många många år och tidvis har det varit mer ett tvång än ett nöje. Har insett att min löpning är inte det viktigaste i livet även om jag älskar det. Har de senaste månaderna insett att jag har kört på för hårt, min kropp behöver vila och jag har för första gången på 15 år tagit ”ledigt” från löpandet på obestämd tid. Jag tränar mer skonsam träning nu och lyssnar mer på min kropp. Och nu har jag så mycket mer spontant liv, mer tid till familj och vänner. Jag uppskattar verkligen ditt sätt att dela med dig av dina tankar. Ibland kan jag uppleva att andra löpkonton är så ”perfekta” så ”hurtigt” . Du känns genuin och äkta. Tack för att du delar med dig av positivt och mer belastande ämnen.

    All kärlek,
    L

    1+
    1. Så klokt att du har hittat ett sätt att förhålla dig till din träning som passar dig just nu! Låter toppen, för man orkar ju inte köra på järnet år ut och år in. Huvud och kropp behöver få en paus ibland. Stor kram!

      0
  2. Hej
    Själv har jag tappat helt motivation och när jag väl ta mig ut så slutar aldrig min mörka hjärna som gång på gång påminner mig / eller vill veta varför överhuvudtaget är jag ute och springer och vad är meningen med det!!
    Sen skillnad på din och min familj så har jag en man som har gått och blivit övervikt och har svårt att inse att han måste röra sig eller tänka på vad han äter .
    Då blir det att jag lever i min egen bubbla samt blir påverka många gånger av hans slappa sätt att leva.
    Just nu är en kamp med min egen styrka, mörka hjärnan och ångest att ledigheten tar snart slut och allt jag hade förvänta mig inom träningen inte blivit av🥵😔
    Kram 🥰

    0
    1. Åh, förstår verkligen att det måste vara tufft! Jobbigt när din man inte har insikt om sin övervikt och du blir provocerad av hans inställning. Var rädd om dig och hoppas du hittar en bra väg framåt!

      0
  3. Hänga i parken och leka verkar såå trist avskyr lek överhuvudtaget. Tur att min son fortfarande är så liten och inte leker.
    Känner igen det där med tankar som ställer till det. Är själv inne i en ond spiral av tankegångar som för med sig massa dumt.

    Gillar verkligen din blogg trots att jag inte springer knappt joggar 😉

    0
    1. Det känns superkul att veta att du gillar min blogg fast du inte springer supermycket. Då har jag lyckats, för jag vill verkligen att alla ska känna sig hemma här! Stor kram!

      0
  4. Så bra skrivet! Känner igen mig själv i det, särskilt det där med att hänga med andra föräldrar i parken och känna sig obekväm. Tack för det du förmedlar 🙂 👍

    0
  5. Hej, Jag vill börja med att säga att du inspirerar!
    Det är intressant hur mycket träning och rörelse påverkas av våra tankar. Jag har liknande upplevelser men tvärt om.
    Under flera år hade jag en idé om att jag på semestern skulle vara helt ledig, och då ”fick” inte träning och tider förekomma. Jag tränade regelbundet och plikttroget hela året, men på semestern skulle vi vara lediga.
    Jag kan med facit i hand säga att det inte gjorde någonting mysigare eller trevligt, jag blev hemsk. Jag har med ålderns vishet insett att det är mitt huvud som mår bäst av träningen, och att den mamma jag blir efter ett träningspass är en bättre mamma. Dessutom uppskattar familjen att jag inte far runt och skall få igång alla på morgonen, varje morgon hela sommaren. De verkar uppskatta att få en lugn avslappnad morgon då och då… 😀

    Jag har dock svårt att pressa mig på sommaren utan tränar mer med fokus på genomförande och morgondopp än tider.
    Lycka till med din träning! Det är kul att läsa om hur det går.

    0
    1. Det bästa jag har läst på länge! Du har ju helt rätt. Egentligen borde man inte ha dåligt samvete för att man inte tar ledigt från träningen på semestern, den gör ju en till en bättre partner och mamma! Kram och tack för visdom!

      0
  6. Hej! Tack för ett intressant inlägg. Delar de där tankarna – speciellt när rundan går dåligt så går hjärnan på högvarv om att jag skulle ha prioriterat annorlunda, rundan var för lång, jag skulle ha stannat hemma o hjälpt till o fixa frukost o ja allt annat den kan hitta på. Istället för att det bara var kanske lite varmt o kroppen var i ett annat skick just den dagen.
    Kanske är det också nått i att man inte borde prioritera sig själv också… oavsett hur mycket jag gör för andra.
    Nu har jag inte egna barn, utan bonusar, men det kan också göra balansen ännu svårare o parera. Hur mycket egentid får jag ta?
    O måste jag gilla o stå o titta på i lekparken halva dagarna, gör alla riktiga föräldrar det – eller kan vi inte bara göra saker ibland som alla är med på? Trodde det var för att jag inte var ”riktiga” föräldern som jag tyckte det var dötrist, så faktiskt otroligt skönt o höra att andra tänker lika. Man kanske inte måste gilla o stå o glo i en park – eller småprata med andra föräldrar planlöst bara för att.
    Har en vän som säger att det är först när hon berättat för andra att hon verkligen tycker det är dötrist som hon hittat de intressanta personerna att prata med (de andra har snabbt sållats ut) haha. Kanske så man ska göra 🙂

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *