”Vågar jag verkligen springa offentligt?”

av Petra Månström | aug 13, 2016 | Blogginlägg | 8 Kommentarer

Idag tycker jag inte det är det minsta konstigt att dra på sig löparkläderna, gå ner till hotellreceptionen och ut genom dörren för att ta en liten runda under semestern.

Men vet du, för inte så länge sedan tyckte jag att det var läskigt att ”springa offentligt”. Det kanske låter lite luddigt, ska förklara hur jag menar: jag var livrädd för att ”folk” skulle döma mig och tycka att jag inte borde få ta plats där på gatan när jag inte var någon ”riktig löpare”. Så därför trivdes jag bäst när jag fick springa i gryningen eller i skymningen, alternativt på någon undanskymd plats.
Känslan av att det var jobbigt och läskigt att springa offentligt hängde kvar ett bra tag. Sedan övergick den i att jag vågade ge mig ut och springa så jag syntes, men då var det viktigt att jag alltid hade lite makeup i ansiktet. Sakta men säkert försvann även det måstet och jag kunde med gott självförtroende stega ut genom hotellet och ut på gatorna och köra mitt pass, utan problem.
Det jag försöker säga med det här är att jag tror att väldigt många nykläckta löpare känner så här. Man vill gärna smyga med sin träning och är rädd för att bli sedd och kanske hånad. Ofta får jag mejl och kommentarer från läsare som förvånat undrar om det verkligen går att bara bege sig till en bana och springa? Och så funderar de på om de vågar springa på en bana, för i någon mening säger man ju att ”Jag är en löpare, jag har rätt att ta plats och vara här!” när man sätter sin fot på en bana, eller någon annanstans.
Svaret är helt enkelt ett rungande JA! JA, du vågar ge dig ut och springa! Och JA, du får och ska absolut springa på bana om du vill! Jag kan garantera att många, många tänker samma tankar som du och de flesta är så upptagna av sina egna tankar att de inte ens hinner eller orkar kolla in vad andra gör.
Vill du? Då vågar du! Ha en fin lördag!

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

bana | banlöpning | löparbana | löpning

8 Kommentarer

Söderböna på augusti 13, 2016 på 11:02 f m

Det är tack vare dig jag ”60+ tant” vågar mig in på Zinken och köra intervall.

Svara
- Petra Månström på augusti 13, 2016 på 11:11 f m
  
  Wohooo!!! Så himla grymt, heja dig!
  
  Svara
Petra Månström på augusti 13, 2016 på 11:11 f m

Förstår känslan, bra att du jobbar på det 🙂 Kram!

Svara
Mari på augusti 13, 2016 på 12:44 e m

Peppande inlägg. Riktigt bra! 🙂

Svara
Svahnholmn på augusti 13, 2016 på 10:45 e m

Hej! Läst din blogg sedan du började skriva på mama. Jag springer/lufsar av och till. Oftast ca 5 km men vågar inte kalla det löpning ;)! När en hemlig dröm att någon gång springa Göteborgsvarvet men det känns avlägset än så länge. Men jag gillar att springa mina 5 km i elljusspåret i skogen då och då, springer gärna utan musik för det känns som jag får mer av en naturupplevelse då! Men löpare vågar jag inte kalla mig ;)!

Svara
- Petra Månström på augusti 13, 2016 på 11:12 e m
  
  Alla som springer är löpare 😉 Lycka till med Varvet, när du känner dig redo!
  
  Svara
Anna på augusti 14, 2016 på 10:05 e m

Tack för att du peppar mig som läsare att våga strunta i vad andra tycker om mig. När det gäller att springa på bana och intervaller tycker jag att det är svårt att genomföra på egen hand men har gjort det några gånger med löpargrupper. Jag började springa i mars, sprang Lundaloppet 1 mil och målet är att klara att springa hela Göteborgsvarvet. Dina positiva inlägg inspirerar Petra och jag vågar göra det som känns rätt vilket för mig är att fortsätta med annan gruppträning som jag gillar vid sidan om löpningen och lyssna på kroppen och ha roligt!

Svara
- Petra Månström på augusti 14, 2016 på 10:12 e m
  
  BRA! Vad härligt att höra! Heja dig!!
  
  Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!