”Du vill säkert inte höra det här, men du är i förklimakteriet. Det är alla kvinnor över 40. Det är därför du mår dåligt och har ont i ryggen. In och följ Monika Björn. Namaste!”
Det här är ett typexempel på DM och kommentarer jag får på mitt Instagram när jag skriver om mina ryggbesvär, min oro över trilskande Instagramalgoritmer och stressen jag känner när jag för tusende gången får frågan ”Vad blir nästa stora grej för dig nu då?”. Det slår aldrig fel – påståendena om förklimakteriet, klimakteriet och med tillhörande uppmaningar om att börja yoga, skaffa hormonplåster och sluta dricka kaffe och vin kommer som ett brev på posten.
Missförstå mig rätt här.
Jag har inte levt under en sten och jag är fullt medveten om att vi kvinnor går igenom olika faser i livet som oftast påverkar oss på ett eller annat sätt: puberteten, eventuell graviditet, klimakteriet. Självklart leder förändringarna i vår hormonsammansättning under de olika faserna till diverse symptom. MEN – och det här är mycket viktigt: man kan inte skylla allt jobbigt som händer oss på det här. Livet händer och ibland så suger det ordentligt! Och jag tror att vi gör oss själva en björntjänst genom att så snabbt vilja stoppa in allt i klimakteriefacket. För då missar vi ju kanske de verkliga orsakerna till problemen: en oengagerad partner, ofrivilligt singelliv, krävande tonårsbarn, åldrande föräldrar som behöver oss, jobbig chef, ökade krav på jobbet – och så vidare och så vidare. Helt enkelt ökad livsstress totalt sett. Saker som inget hormonplåster, yogapass eller vin- och kaffestopp i världen kommer att rå på.
Men vi måste börja föra en mer nyanserad diskussion om klimakteriet…
…och för all del alla andra faser vi går igenom i livet. Sluta använda faserna som slasktrattar för allt möjligt och istället utmana oss i att försöka hitta fler orsaker och tänkbara lösningar. Det är faktiskt både förminskande och förnedrande att automatiskt sätta klimakteriet som stämpel på olika symptom hos kvinnor över 40. Lika förminskande och förnedrande som ”Har du mens, eller?” som de flesta av oss kvinnor tyvärr har fått höra någon gång.
Jag tycker det är fantastiskt att personer som Monika Björn drar ut klimakteriet i ljuset och tvingar oss, inte minst alla arbetsgivare därute, att förstå hur klimakteriet påverkar kvinnor och hur viktigt det är att det finns utrymme i samhället för detta. Men med det sagt så måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Jag säger INTE att det är fel att klimakteriet äntligen får sin välförtjänta uppmärksamhet, MEN vi kan inte skylla allt på klimakteriet. För då blir det tyvärr otroligt fel.
Har ni tänkt på en sak?
Den här uppenbart starka viljan att snabbt sätta klimakterieetiketten på olika besvär hos kvinnor 40+ gör att ansvaret än en gång ramlar tillbaka ner i knät på oss kvinnor. Vi ska än en gång ”fixa” oss själva för att klara de krav som våra kroppar och samhället ställer på oss. Fast våra symptom kanske i själva verket hade behövt en psykolog, en skilsmässa, en parterapeut, mer D-vitamin, några lediga dagar, en mer förstående partner, en roligare chef – ja, ni fattar.
Är det inte dags att vi kvinnor slutar vara hobbyläkare åt varandra? Tappa inte medvetenheten om klimakteriet, men se för sjutton till att vidga vyerna lite. Plocka in fler pusselbitar i pusslet. Först då kan vi kvinnor 40+ få vara de människor vi faktiskt är med rätt att må så bra som vi kan – inte bara en flock ”klimakterietanter”.
Ska vi säga så..?
Väl skrivet! Många har de tendensen att snabbt vilja lösa problem och dela med sig av olika lösningar och tips, vare sig det handlar om (dieter och barnuppfostran är bara två ytterligare exempel).. Det kommer förstås från välvilja, men som du så väl beskriver kan det ofta tas emot på ett helt annat sätt. Jag tror att fler skulle må gott av att öva på att bara lyssna och validera när någon delar med sig av något jobbigt.
Word
Jag håller helt med! Klimakteriet ska självklart ut i ljuset och INTE för att vi ska medicineras, ”fixa” så att vi passar in i normen… 🤷🏼♀️
Idag är vi kvinnor inte normen i samhället. Och ja, känslor, oro, smärta måste ju tas på allvar oavsett. Jag tycker att vi ska lyssna på, prata med och peppa varandra. Och också backa varandra.
Att skylla allt på klimakteriet, eller ”har du mens” eller vad sjutton det nu är bidrar knappast till att stärka kvinnor i samhället.
Faktum är att känslor hör till livet. Upp och ner, bak och fram hör till livet. Ibland är livet på botten och det kan bero på hormoner ja men det kan också bero på att kroppen sviker, förhållandet krisar, barnen agerar ut, sömnen är dålig, jobbet är tråkigt eller vad som helst annat men det hör till livet. Jag tror vi måste sluta leta snabba utvägar och inse att livet är upp och ner, bra och dåligt, roligt och tråkigt och allt däremellan. Det finns sällan några genvägar, oftast måste vi bara leva.
Vi måste också sluta pracka på alla andra ”mirakel” lösningar, vi är individer och det går inte att diagnosticera människor baserat på sociala medier.
Ibland suger livet, simple as that. Det enda vi kan göra är att fortsätta leva för känslor förändras, livet kommer inte suga för evigt.
Du gör det bra och rätt vad det är kommer livet vara på topp igen. Känslor är till för att kännas, det är så dom förändras.
Väldigt bra reflektioner! Jag kan jämställa det med kommentarer Jag ofta får från läkare eller sköterskor och framförallt andra kvinnor. Det kommer ofta som förklaring på diverse åkommor: ”Du är säkert på väg att få mens” eller ”Det är nog hormonsvall i menscykeln” Ingen gång har dom rätt. Jag har inte haft mens på 13 år pga hormonspiral. Ofta brukar jag bara nicka och hålla med. Men ibland när jag får menskommentarer när jag är låg/irriterad får jag bara lust att svara ”Nej jag är bara en helt vanlig människa”
Jag lyssnade på nyårsavsnittet med dig och Fredrik härom dagen. Där pratade ni just om det här med att alla letar en ”helig gral” och liksom ETT rätt sätt som ska vara nyckeln till framgång. Har man ”hittat något” så vill man ju, enligt helt naturligt nykärt beteende, berätta för alla om knepet, svaret, lösningen. Och det har kanske gått lite inflation i klimakteriebesvären. Knappt att vi hann lyfta fram dem i ljuset och också börja förstå att de kan komma långt tidigare än själva menopausen, så tippade det över och blev ”det nya svaret på allt”. Märkligt ju, hur vi funkar – folk.
Jag tycker att du är en helt fantastisk journalist, intervjuare, poddare, träningsinspiratör och människa. Keep om doing your thing och HOPPAS du hittar en väg för dig, ryggen och löpningen. KRAM!
Ja, så säger vi! ❤️
Så bra skrivet 👏
Förr satte ju läkare diagnosen SVBK ”sveda värk och brännkärring” på kvinnor de inte kunde diagnostisera. Alltid lätt att avfärda kvinnors hälsa med att det är PMS, klimakterie, mens osv istället för att ta tag i problemet. Så tog det ju också lång tid för vetenskapen att ta reda på att till exempet kvinnors hjärtinfarkter inte ger samma symptom som mäns.
Hej och tack för att du lyfter detta! 💫
Har en kollega som är 10 år yngre än mig, jag är 45 år. Och allt, precis allt som skrev, fysiska- så väl som psykosociala symtom beror på hormoner, menscykeln och för min del förklimateriet. Enligt henne.
I början lyssnade jag på allt hon sa och köpte det rätt av, just för att slipp gå till botten med vissa saker.
Nu vet jag bättre. Mycket bättre.
Jag har ändrat min kost, sett över min livssituation och börjat träna mer sunt och regelbundet. Kan numera strunta i de PMS-tabletter jag fick utskrivna av en gynekolog då jag numera kan hantera och relatera mina känslor och symtom till grundorsaken.
Sen kan det ju så klart också vara så att en del får många symtom och ”problem” i samband med klimakteriet, men det kan, precis som du skrev så bra, bero på så mycket andra saker!
Tack för en toppenfin blogg! Du gör skillnad!🫶🏼
Och jag hoppas verkligen att du snart får må bra igen i din kropp och med din rygg! 🏃🏼♀️☀️
Så bra formulerat Petra! Jag håller helt med – jätteviktigt med mer ljus på klimakteriet och hur man kan må bättre i det, men vi människor vill ju gärna hitta snabba och lätta lösningar på allt och då är det ibland lite för lätt att skylla precis allt på klimakteriet!
Ett liknande exempel är (som du också var inne på) alla psykisk ohälsa vi har o samhället. Den ”skylls” (missförstå mig rätt) ofta på biologi, neurotransmittorer och individen. Men forskning visar att många mår dåligt exempelvis pga dåligt fungerande relationer – ett problem som kan lösas med parterapi (eller skilsmäsaa om det inte funkar). Så det är inte alltid lätt att veta vad som är hönan och vad som är ägget, eller om det ens fanns ett ägg från början? 😅
Håller med. Jag är 52 år och var faktiskt tvungen att fråga gynekologen om man faktiskt ”måste ” ta hormoner. Tycker mig se o läsa överallt att detta ska man ta som kvinna i klimakteriet. Givetvis var ju svaret nej, skönt då jag inte vill det. Trots diverse symtom vill jag ändå kämpa på utan, vilket nästan får en att tro att det är fel sätt.
Hej,
Jag följer dig på IG och tycker du är befriande och förlösande 🙂 Inspireras av dina inlägg och respekterar din öppenhet och ärlighet. Jag är 51 år sedan i januari och har varit i klimakteriet i 2-2½ år. Tog lite tid innan jag förstod faktiskt, hahaha… Slutade med blödningar tvärt hösten 2020 och ingenting efter det.
I hela mitt vuxna liv har jag lidit av svår PMDS och innan jag förstod det hade jag hunnit närma mig 40 år. Därefter en lång och ensam kamp för att lösa den problematiken som har varit bland det svåraste jag har haft att leva med. Bemöttes med noll förståelse från både familj, vänner och inte minst sjukvården. Ville operera bort hela ”paketet” men blev nekad för jag var för ung. 41 år. Borde ha stått på mig mer. Men, jag stärktes i det att jag till slut började bemästra fanskapet genom att läsa på och hitta vägar och strategier som fungerade för mig. Träning är en av de strategierna.
Sedan kom klimakteriet. Och här vill jag skicka lite goda vibbar för, för vissa av oss är det himmelriket 😀 Har inte mått så här bra sedan jag var gravid med min dotter för 21 år sedan och livet har äntligen börjat – på riktigt. Äldre och visare, mycket ”coolare”, inga psykiska ras och ingen ångest två veckor/månad. Ett nytt fokus har kristalliserat sig och jag är så PEP på livet – och min andra akt.
Med det sagt så vill jag också understryka att man ABSOLUT kan förklara ett dåligt mående på grund av hormoniella förändringar. Det är ett sådant stigma kring detta – kring alla ”kvinnosjukdomar/tillstånd” – som måste lättas upp och tas på allvar. Jag upplevde det som att mina ”normala” vardagsproblem med relationer, stress, barn, ekonomi och så vidare, förstärktes under mina skov och jag hade inte stora marginaler för att kunna hantera dem på rätt sätt. Hormoner är inte att leka med och väldigt svårt att förstå – inte minst för omvärlden.
Man behöver hitta sitt egna sätt för att komma underfund med och leva med dem. Hitta rätt strategier och det finns verkligen inte några rätt och fel här. Hitta en balans i livet med kost, sömn, motion, terapi eller vad som helst som fungerar. Och, att läsa på är bra för att skapa en förståelse för det medicinska som sker i ens kropp.
Det går inte att skylla ifrån sig, men förklaringsmodellen är stark och hållbar. Det viktigaste är att inte ge sig <3
Jag har smärre fysiska syndrom som vallningar när det är varmt och lite svajighetskänslor emellanåt. Lätt dimsyn ibland och yrselkänslor. Huden har förändrats (proppar i mig kollagen nu hehe…) och det är svårare att hålla vikten för en del av östrogenet bildas i våra fettceller – går att räkna ut då.
Men, intensiv träning, hög puls, med ordentlig svettning lindrar mina vallningar har jag märkt. Lågintensiv träning som PWs gör mig lugn och då löser jag mina problem eller fattar beslut. Mer protein i kosten och mycket gröna blad fungerar TOP och så dricker jag egengjord ingefärsshot var morgon och kväll. Omedelbar "pick-me-up-känsla". Älskar det!
Ett par glas vin är aldrig fel men inte för ofta för mig, för märker att jag är mer känslig för dagen efter, om än så lite, och det är också "nytt". Men vin, ja, alltid bra 😀 Chokladbegäret har återkommit. Sist var det under min graviditet. Och jag äter choklad om jag vill för jag rör på mig/tränar varje dag. Det känns helt ok för mig.
Jag älskar klimakteriet och det faktum att jag har fått hela mitt liv tillbaka. Ser fram emot många, många år till. Stark i både kropp & själ.
Men, återigen, lyft problematiken och gör det som behövs för att just du ska må bra. Och, det kan vara skitjobbigt och det ska respekteras. Det är min bestämda åsikt.
KRAM <3 <3 <3
Jag känner precis tvärtom! Klimakteriet kom tidigt för mig (32) och jag har noll positivt att säga. Torr hud, kroppens förfall, smärta/skador, urinläckage, viktproblem, sömnsvårigheter, svettningar, huvudvärk osv osv. Känns som att jag fick hela listan av ”biverkningar”. Det jag inte är, konstigt nog, är deprimerad. Borde vara sjukt låg när jag tänker efter ibland.
Amen! ✌️🍀🥂
En annan viktig sida av klimakteriet som många tycker är väldigt jobbigt är att sexlivet påverkas och det kan ofta bli lite kris på den fronten i relationen. Kommer att tänka på ett gammalt inlägg av dig från 2016 som handlar om hets kring sex och att man bör göra slut om man inte har haft det på länge.
Till alla som eventuellt får problem med sexet efter klimakteriet så vill jag ge ett bra knep. Ett bra tips jag har är att inte krångla till det så mycket utan utveckla det ni redan har. De flesta har exempelvis sex i missionären när de ligger, så varför inte utveckla den ställningen? Här är lite bra knep på det https://passionerad.se/missionaren/
Tack för att du vågar lyfta ett viktigt ämne som halva jordens befolkning går igenom. Att det inte är vanligare att prata om är för mig en gåta…!