Det här ämnet känns så sönderdiskuterat, men kan vi bara snälla diskutera det här en liten stund? Om du som läser det här har någon erfarenhet du vill dela med dig av, snälla skriv en rad i kommentarsfältet.
För jag vet inte hur ofta jag har fått frågan om när det är dags att skaffa barn nummer två. Och att det kanske börjar bli för sent för mig nu. Det händer mycket i mig när den här frågan kommer upp. Bland annat kan jag känna att jag, som själv vuxit upp som ensambarn, tar ifrån min son möjligheten och erfarenheten att få växa upp med ett syskon. Jag kan också i de mörkaste stunder tänka att om det händer mitt enda barn något, då har jag ju inga barn alls. Borde jag försöka skaffa en tvåa för att minska risken för att bli ”ensam” när jag blir äldre – även om barn naturligtvis inte alls är någon garanti för att man inte ska bli ensam. Tror man det så är man jäkligt fel ute, tror jag. Men i alla fall så kan den här tanken fastna i huvudet ibland.
Jag är heller inte uppvuxen med en stor, bullrig och kärleksfull familj och det kan jag verkligen sakna ibland. På badstranden på Sardinien i somras kunde jag komma på mig själv med att känna avundsjuka mot de där stora sällskapen med allt från bebisar till äldre med hatt, käpp eller rollator som verkade ha en härlig gemenskap som jag inte kommer att få uppleva. Det här med ”ensam är stark” och ”själv är bäste dräng” är ju bara bullshit, tänkte jag då. Och tycker fortfarande. Säg mig en enda bra sak med att vara ensam? Jag kommer i alla fall inte på någon. Såvida vi pratar ofrivillig ensamhet alltså.
”Säg mig en enda bra sak med att vara ensam? Jag kommer i alla fall inte på någon. Såvida vi pratar ofrivillig ensamhet alltså.”
Men jag har gått igenom en graviditet redan och är inte jättetaggad på en till. Det kan jag faktiskt ärligt säga, även om många påstår att de snabbt glömmer hur jobbig en graviditet och en förlossning är. Jag kommer fortfarande ihåg och nej, är inte jättepepp. Det känns faktiskt skönt att sonen är större, mer självständig och att vi kan göra mer och mer ”vuxensaker” tillsammans. Som att prata om livet, gå och fika och så där. Ge sig in i bebisträsket igen..? Njaaa…. Men fattar såklart att det är priset jag måste betala för ett eventuellt till barn.
Gah! Sorry för ostrukturerade tankar, hade bara en stark önskan att skriva av mig. Och jag blir oändligt tacksam för klok input av er här. Stor kram och trevlig helg från mig!
Jag kan känna igen mig i det du skriver. Jag har också ”bara” ett barn. Han går u gymnasiet nu och jag har 4 år kvar till 50.
Fick sonen nör jag var 30. Jag hade länge känt att jag inte ville ha barn. Men den biologiska klockan gjorde kanske sitt. Sen blev det inga fler barn, tog slut i relationen mellan mig och barnets pappa. Var singel, träffade min nuvarande man. Åren hade hunnit gå, men vi ville prova att få ett barn gemensamt, han hade inga. Det hände inget och vi gick även genom en IVF innan jag kände att nej det får nog vara bra nu. Han höll med i det. Han är en fantastisk styvpappa till sonen och också hans närmsta manliga förebild.
Och jag vet faktiskt inte om jag orkat med ert barn till. Det känns ändå rätt ok. Sonen har ett halv syskon som han iofs inte träffar så ofta, rätt står skillnad i ålder.
Nu frågar inte folk mer om det blir fler barn då mitt tåg passerat så att säga.
Men ibland kan man såklart fundera på hur det hade kunnat vara med ffler barn. Men mid mina npf diagnoser så känns 1 ok.
Känner igen tankarna! Speciellt det där om att inte ha något barn kvar om något skulle hända, en konstig men säkert ganska vanlig tanke. Har ett barn som kom till genom ivf, och det är för mig något ganska privat som jag inte pratar om med vem som helst. Är helt ärligt inte säker på hur långt jag är beredd att gå både fysiskt och ekonomiskt för att få ett eventuellt syskon. När vi väl fick ett barn insåg både jag och min man hur mycket hela processen slutit på oss båda, hur vi liksom hamnade längre bort från varandra och när jag blev gravid var det som att vi hittade tillbaka igen. Jag skulle gärna ha ett till barn men vet inte om jag skulle kriga för det samtidigt som jag får lite panik över att tiden snart rinner ut (36år), tänk om jag ångrar mig? Hur vet man? Jag har själv ett syskon som jag står väldigt nära och jag önskar verkligen mitt barn en sådan relation, samtidigt vet jag att ett syskon inte är någon garanti för en sådan relation .. och ibland så tittar jag bara på min unge som tänker typ: åh vad du är fantastiskt, jag skulle vilja ha tre till likadana 😂
Som du hör är det fler som har röriga tankar ☺️
Men tack för att du delar med dig! Det uppskattar jag massor! Kram
Har inga barn, gick igenom IVF karusellen när vi dumt nog föll för normen att man ska ha barn när man är gift, har hus, vovve osv, men det funkade inte och vi struntade i vårt tredje gratisförsök då vi egentligen själva inte ville ha barn. Tro mig att ha syskon är ingen garanti för en bra syskonrelation. Har en yngre bror, och vår relation kunde inte vara sämre än den är. Vi går inte ihop bara, hans frun är helt frånvarande i relation till mig, likaså barnen har vi inte sett på flera år, och jag tror personligen att det är bättre att alla sköter sitt, så får man le ansträngt när man springer på varandra och så är det bra. Har aldrig ångrat beslutet att inte ha barn. Livet är såååå mycket enklare.
Det tog sin tid innan vi lyckades få vårt första barn som är 10 år och vårt andra barn kom till slut efter 6 år i december förra året. Jag hade då just fyllt 42 år. Jag önskade så, bestämde mig för att själv se till att må så bra som möjligt i kropp och själ. Men åh vad mycket sorg jag bar i hjärtat att det aldrig hände något. Jag har tagit hjälp av många alternativa metoder på vägen bland annat zonterapi och näringsterapi. Vi visste ju att vi lyckats förut. Jag har många gånger funderat över hur min löpträning påverkat men jag har gått på känsla, lärt mig känna vad jag känner. Tagit professionell hjälp såsom KBT för sådant jag burit på. Lyssnat på mig själv och utvecklats dom person på resan. Djupt inom mig ville jag aldrig ge upp trots att vi redan hade en underbar dotter. Jag förstår känslorna och tvivlet, om att kanske ändra sig på vägen eller att ens partner gör det och vilja något annat till slut. Hur mycken man än uppskattar allt man har så är det känslor att hantera.
Först, det är upp till var och en hur många barn man vill ha. Så detta är ditt och din mans val♥️. Min man hade barn sedan tidigare men ” gick med ” på ett till med mig. Jag ville gärna ha ett barn till, just för att jag har syskon och verkligen uppskattar den relationen. Min man fick dåligt samvete för att han inte skulle låta vår son få ett syskon i nära ålder. Så ett blev två. Pojkarna är i dag tonåringar och har och har alltid haft stor glädje av varandra. Så jag är tacksam över vårt val. Det finns inga jag hellre hänger med än alla mina pojkar♥️. Men du, känn dig trygg med att NI är de som bäst vet vad som fungerar för er🙏
Min son var inte planerad och jag skulle inga barn ha heller, men hade fått reda på att jag hade haft ett missfall några år tidigare. Var 34 och tänkte att jag vill nog behålla det där som lilla livet… Tänk om jag vill ha barn om 4-5 år och då inte kan. Han är mitt livs bästa beslut och älskar honom över allt annat. Men min graviditet var något jag aldrig vill gå igenom igen, konstant illamående, spydde varje dag och blev stor som en flodhäst. Förlossningen däremot var ingenting, smidig och snabb. Har faktiskt aldrig fått frågan om jag/vi vill ha fler barn. Ställer aldrig den frågan heller. Tycker att det är så tråkigt med den här normen med 2 barn. Det viktigaste är att du ger ditt/dina barn kärlek och tid.
Jag känner igen mig ! Vår dotter kom till efter sex IVF försök. De kommande åren fick vi ofta frågan om det inte ”var dags för nummer två”. Vi gjorde ytterligare tre IVF försök, varav det senaste slutade i missfall. Det var oerhört jobbigt att få frågor eller bli ifrågasatt för att vi gjorde oss av med vagn mm. Jag skulle aldrig fråga någon om den är ”dags att skaffa barn/skaffa ett barn till”. Den som vill berätta gör det! Både jag och min man är uppväxta i stora familjer. Jag har tre syskon och min man fyra. Vi stor varandra väldigt nära och jag kan sörja att vår dotter inte får uppleva syskonkärlek. Samtidigt finns det andra fördelar med att vara ensambarn. Vi har alla olika förutsättningar i livet och det bästa är att försöka att inte jämföra sig med andra och göra det bästa av de förutsättningar man själv har. 🥰
Här kommer en reflektion från en som valt att inte skaffa barn och som är ensambarn 😊
Barn eller inte barn, så finns inga garantier på att inte bli ensam. Jag har några riktigt nära vänner, där två är som mina systrar. Deras familjer står mig oerhört nära och jag känner att jag aldrig kommer att bli ensam, hur gammal jag än må bli. Har även några kusiner som också står mig nära.
Det är vad man skapar i sitt liv som är avgörande. Vad får en att må bra? Och skapa meningsfulla sammanhang. Är socialsekreterare och ser många slitningar i familjer av olika anledningar där syskon kan vara längre ifrån varandra än den ytligaste kontakt man kan ha.
Bara en själv vet vad som är bäst, barn, ett eller flera, eller inga alls. Allt är okej och fler borde verkligen sluta lägga sig i, i detta för många känsliga ämne. För hur vet man, den man pratar med kanske bär på en sorg, i att tex inte kunna få barn.
Jag som är ensambarn vet inte helt hur det är att ha ett ”riktigt” syskon, med allt vad det innebär. Men jag vet att jag fick massor av kärlek från mina föräldrar, där de ställt upp för mig förbehållslöst. Så egentligen har jag aldrig saknat syskon, för jag vet ju inte helt vad det är jag gått miste om. Men vunnit så mkt genom mina föräldrar och allt vad de gjort för mig samt mina kusiner och mina nära vänner.
Jag har aldrig klandrat mina föräldrar för att jag inte fick syskon.
Om du/ni väljer att inte skaffa ett syskon till er son, så kommer ni att kunna ge honom all er odlade uppmärksamhet, hela er kärlek och framförallt all er tid med er son. Han kommer inte att bli berövad något, för man kan inte förlora något man inte redan har. Man kan ju för fasiken inte skaffa fler barn bara för att det ska finnas syskon, utan för att man vill ha flera barn. Blir det inga fler barn, kan ni ge honom ett sammanhang av andra viktiga personer, tex kusiner el vänners barn osv.
Lång reflektion 😊
Haft mycket tankar kring detta och min 40-årskris blev extra stark på grund av detta, är 41 nu. Jag var ganska ung när vi började försöka få barn utan att lyckas. Sen var jag med i en allvarlig trafikolycka. Tog ett år att återhämta mig så pass att jag kunde börja genomgå en utredning. Vi gjorde 4 IVF försök och lyckades tillslut efter 3 år bli gravida. Jag var 31 när min son kom. Jag hade en lätt och bra graviditet samt förlossning men första året med sonen var tufft och jag kunde nästan känna en lättnad över att vi inte kunde få barn. Efter ett par år vände det men min sambo är 14 år äldre så det kändes för sent. Sonen har aldrig gillat att vara själv utan alltid velat ha oss nära så han hade nog uppskattat syskon. Han är dock numera van att f all uppmärksamhet och ha alla saker för sig själv🥰 Jag arbetar med barn och är även ledare för barn inom en idrott så jag får en stor dos av barn även om det inte är mina egna🥰
Tack snälla för att du delar dina tankar! Betyder mycket.
Vi vill ju alla olika sp der finns inget rätt och fel! Jag kan bara skriva hur jag tänker! Har tre filurer och den yngsta är 15. Jag ser vilket utbyte de har av varandra och den obeskrivligt starka band som finns där. Syskon står upp och står kvar! Sen tänker jag oxå att ingen blir kvar med hela ansvar för mig som jobbig gammal utan att de kan hjälpas åt😅😅men framförallt allt styrkan at ha syskon som finns i vått och torrt mer nästan än en gift partner💕 Lite input från mig!
Uppskattar att du delar med dig!
Tack, vad fint det känns att få läsa allas tankar om detta. Vid 35 fick jag mitt första barn ”lätt som en plätt”. 39 år och tre missfall senare orkar jag nog inte försöka mer för syskon nu. Bär på så dubbla känslor om det. Å ena sidan känns valet både rätt och lätt att fokusera på att vara här och nu med det barn som finns, istället för att gå igenom mer illamående, utan ork och att jag inte orkar vara riktigt närvarande stora delar av hennes barndom för något som kanske aldrig blir. Och ändå skammen och skulden över att vi kanske ändå borde försöka få ett syskon till varje pris. För att det är det man ”ska” typ, om man kan. Vi skulle ha råd med IVF, vi borde kanske utesluta det med, vi borde kanske kämpa mer men jag vill liksom inte mer. Jag är trött och min kropp är trött. Jag vill vara en bra mamma till min dotter här och nu. Och jag kan nog inte göra båda delarna. Inuti mig är valet lätt, men i mötet med samhället och vad jag tror förväntas och hur andra pratar och frågar blir det ändå så svårt.
Så fint och insiktsfullt skrivet!
Förstår dig precis, några som ej vetat och bara frågat, är det inte dax för ett barn till, det gör mig ledsen/arg och att alltid förklara. Nej det går inte, jag har ingen livmoder. Vist grämer jag mig ibland, varför gick jag mé på denna operation, för vist skulle min dotter vara bästa stora syster och jag var tvungen att operera bort allt för att inte få återfall i cancer/smärtor och finnas för de två bästa I mitt liv. Vi har inte heller stor släkt. Jag har haft så mycket motgångar i livet och för engång skull lyckades vi få hjälp med IVF och fick finaste dottern som betyder allt! Som min dotter 4år säger. -det är vi tre, älskar er två, mamma, pappa ❤️
Så fint sagt av dottern! Och tack för att du delar!
Jag kände likadant och känner nog egentligen fortfarande likadant. Min son är snart 5 och vi fick precis vår tvåa. Skaffade en till just av alla de tankar som du skriver om. Att uppleva en större familj (även om det ”bara” är två barn nu) och för att jag får panik på tanken att jag inte skulle ha några barn om ngt händer.
Graviditeten var bättre denna gången men jag kan inte säga att jag njöt: jag njuter inte nu heller, tycker det är skit att ha bebis och all den där ångesten jag hade inför att börja om med småbarn besannades när vi fick ett kolikbarn. Jag längtar redan tills hon är större och skäms för de känslorna. Att kroppen nu också ska läka och tas omhand gör att jag verkligen önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Önskar jag hade litat på min egen magkänsla och inte följt samhällets normer. Kommer säkert lära mig att älska det nya livet och nya barnet vi har men just nu är det tufft 😪❤️
Klart att du kommer att älska det nya livet också, men jag tycker det är viktigt att prata om att det här med graviditet, förlossning och småbarnsår inte är så rosenskimrande som många vill få det till. Särskilt inte om man ska hinna med heltidsarbete med mera samtidigt.
Hejsan. Jag har tre barn och kan ändå sakna att jag inte skaffade ett eller två barn till. Jag har istället fått väldigt många kommentarer om DET. Normen är två och skaffar man tre så blir det synd om den mellersta…. Att skaffa barn bara för att passa in i någon annans norm är helt galet. Ett barn eller tio barn eller inga barn ska man enbart bestämma själv. Sen är det nog väldigt få människor som menar något illa när dom frågar när nästa barn kommer. Jag jobbar inom skolan och ser tyvärr många barn om inte har det så bra hemma, så det viktigaste och bästa man kan ge sitt barn är sin tid. Och då kan det vara mer än nog med ett barn. Njut av det fina du skapat <3
Jag är 39 år gammal och träffade min älskade man för 5 år sedan som jag vill dela livet med. Jag har hela livet tvivlat på att skaffa barn, jag har aldrig haft längtan och detta har gett mig ångest å det grövsta. Jag har aldrig velat vara gravid. Förra året blev jag gravid och det var nervöst. Men samtidigt spännande. Fast jag har samtidigt känt pressen att ge honom ett barn, mina svärföräldrar och föräldrar ett barnbarn… och på detta har jag haft en förlossningsskräck utan dess like. Några dagar innan förväntad förlossning var min absoluta mardröm. Mitt barn dog i min mage och min värld vändes upp och ner. När jag väl hade fött så kände jag sådana starka moderskänslor, trodde aldrig att det skulle kännas så…. jag älskar och saknar mitt barn och jag hade varit en jättefin mamma med så mycket kärlek, men ett barn hade jag tänkt mig då. Absolut inte gå igenom det igen.
Nu känner jag ytterligare pressen från omgivningen på mig att försöka igen, fastän jag upplever stark oro och ångest över att gå igenom en graviditet igen. Jag vet inte om jag orkar psykiskt, det här året har redan varit ett h-vete av flera andra anledningar 😔 och det får mig att må hemskt dåligt just nu… varför ska folk lägga sig i så hemskt om andra ska ha barn eller inte. Finns det någon där ute som varit med om samma sak och som fortfarande tvivlar på att försöka igen? Jag skulle vilja ha kontakt med en sån person… ❤️ tyvärr hittar jag bara människor som vågar och vill försöka igen efter en sån förlust, men det måste ju finnas någon som känner som jag därute…