I lördags sprang jag 24-kilometersvarianten under Vemdalen Fjällmaraton. Här är min race report från den kuperade utmaningen!

Vemdalsskalet lördagen den 3 september. Klockan är snart nio, snart dags för start i urpremiären av Vemdalen Fjällmaraton. Mitt i virrvarret av superkittade löpare står undertecknad med fjärilar i hela magen.

Varför? Jo, för att jag har börjat fatta att jag ska delta i ett FJÄLLOPP. Fjärilarna då? Jo, för att de pass i kuperad terräng som jag har genomfört de senaste två åren kan räknas på ena handens fingrar. Eller nej, inte ens det. För jag har inte tränat i en enda backe! Jag har uteslutande sprungit i Stockholms innerstad och gjort majoriteten av mina intervaller på bana.

HUR SKA DET HÄR GÅ???

Alltså, fjällen brukade vara mitt andra hem. Med en pappa som är uppväxt i nordligaste Lappland blev det många resor till fjällen när jag var yngre. Jag har gjort mängder av fjällvandringar och kan säga att jag är fjällvan. Hantera karta och kompass samt att kryssa mellan stenar (dessvärre ett vanligt inslag under fjällturer i Sverige!) är inte alls främmande för mig.

Men att springa ett lopp i den här terrängen är något helt annat. Så när startskottet ljuder och folkmassan börjar röra sig framåt ber jag en stilla bön att fjället ska vara snällt mot mig. Vill helst slippa trilla och slå upp otäcka sår eller stuka foten. Eller något ännu värre. Så jag tar det extremt lugnt i motlutet som tar vid nästan omgående efter start.

När man springer i den här terrängen gäller det att LYFTA på fötterna för att inte snubbla, samt att ha blicken riktad långt framåt och hela tiden planera den fortsatta löpningen. Lite som att lägga pussel, kan man säga. Och tappar man fokus en sekund är risken att man klotar, så det gäller att vara på hugget.

Inledningen av loppet går på en hyfsat lättsprungen stig, men sedan viker vi av ut på en myr och springer i kanten av den hela vägen fram mot första energikontrollen (Jaktstugan) som kommer efter dryga milen. Jösses för myrlöpning! Jag höll på att sugas ner i myren vid flera tillfällen och fick verkligen dra på fart för att inte sjunka ner. Tyckte mig ändå ha ett hyfsat bra flyt och det var oerhört välkommet med koppen med starkt kaffe som var en del av allt det goda som serverades vid Jaktstugan.

Efter första kontrollen var det dags för nästa stigning, upp mot Skalstoppen. Här var det en stenig och slingrig stig som gällde och gång på gång sa jag till mig själv att ska jag springa fler sådana här lopp så bara måste jag träna i terräng OCH i backe. Här var det med hjärtat i halsgropen som jag kryssade fram samtidigt som jag försökte hålla hyfsat tempo för att inte bli kall.

Efter toppen blev det brant utför Persbacken och här susade jag förbi många löpare. Gjorde jag fel som drog på här? Blev nästan chockad över hur många jag passerade. Vid foten av Västbacken stod Jonas och väntade med en sovande Adrian i bärryggsäcken. Kramade om dem, vi tog lite bilder och sedan fortsatte jag. Efter några hundra meter tog en VÄGG vid.

Väggen var Västbacken, upp mot Hovdetoppen. Här skulle vi alltså upp!!! Vi skulle uppför en slalombacke, jajamensan! Bara att dra ner kepsen och mata på, drog upp volymen i lurarna och försökte sjunga med i Justin Timberlake-låten mellan andhämtningarna. Knasigt nog trivdes jag i det här motlutet, här fick jag äntligen nytta av alla fjällbestigningar jag har gjort genom åren. Sedan tänkte jag på Swissalpine Marathon 78 km som jag sprang 2014 och jämfört med bestigningen av alptoppen under det loppet var ju det här ganska lindrigt.

Väl uppe på Hovdetoppen kändes benen som mjölksyrestinna marmorpelare. Försökte ta några löpsteg men snubblade på benen. Gick istället mot energistationen och fyllde på med kexchoklad, lakritsgodis (!!!), chips och sportdryck. Alltså, Vemdalen Fjällmaraton ska ha megacred för energidepåerna! Godsaker i överflöd, positiva och peppande funktionärer och en allmänt proffsig känsla. Här märktes inte ett spår av att det var premiär, det kändes mycket rutinerat och inarbetat.

Nu började kroppen kännas riktigt mörbultad. I en gräsbeklädd nedförsbacke fastnade jag i ett gömt hål och skrapade upp fotknölen. Aj!!! Försökte tänka bort smärtan och fortsatte i något lugnare fart. Märkte att jag började plocka löpare så fort motlutet tog vid, det kändes förstås peppande. Strax före sista energistationen vid Björnrikestugan stod en helt fantastisk funktionär och gav mig en lakritsgodis! Vilken grej! Blev helt rörd och tuggade i mig den mycket välkomna energin.

Bara några kilometer kvar, men stenigt som attan och viktigt att ta det lugnt nu när benen började logga ut på allvar. Var SÅ himla trött och det var ett helt företag att lyfta på fötterna för att inte snubbla. Vid Varggranstjärnen stod Jonas och Adrian! Vilken fantastisk syn! Jonas hade verkligen gjort ett jättejobb i att köra runt banan för att ta sig till de olika punkterna där publiken rekommenderades att ta sig. Passade på att stanna till och ta på mig en vindjacka innan nedförsbacken tog vid.

Nu var det tufft, mycket tufft. Lyckades ramla och slå upp knäet en aning, dock i låg fart så ingen större fara förutom att det gick hål på tightsen. Fick uppbringa mina sista krafter för att orka hålla uppe koncentrationen och inte trilla, nu var målgången målet. Kan inte med ord beskriva hur magiskt det var att springa den sista biten ner mot mål.

Kände verkligen att det här var en rejäl prestation, jag hade klarat av fjälloppet trots noll specifik träning. Det var min erfarenhet av fjällen och mycket envishet som hade banat väg för detta. Så himla nöjd!! Att dessutom konstatera att jag trots avsaknad av träning och alla foto- och filmstopp lyckades bli 19:e dam av 73 fullföljande i 24-kilometersklassen var en grym känsla.

Vill tacka arrangörerna för en fantastiskt proffsig premiär! Hörde flera elitlöpare som också tyckte att banan var väldigt tuff, så det var jag inte ensam om att tycka. Hade gärna sett fler partier av något flackare och mindre stenig löpning, men det är kanske svårt att bestämma sådant i den miljön, man får jobba med det man har. Trämedaljen var jättefin, men jag hade gärna haft ett årtal inpräntat på den 🙂

Definitivt ett lopp jag blev sugen på att göra om, men i så fall med rejäl specifik träning i benen! Fjällen äger!! Fler här som är frälsta på fjällopp? Du hittar förresten en film jag gjorde under loppet här.