mat

Efter Tjejgirot i lördags var det inga problem att få i sig mat. Foto: Petra Månström.

Efter målgång i lördagens Tjejgirot kände jag äntligen igen mig själv. Kroppen var skönt slutkörd och full av endorfiner, precis som efter ett långpass löpning. Aptiten visste inga gränser, jag åt stora lass av pastasalladen med pesto och soltorkade tomater som det bjöds på.

Till det bröd och en stund senare kaffe med kanelbulle. Och så tårtfika på vägen hem. Mådde fantastiskt. Kände intensivt att jag saknade tillvaron där långa, svettiga träningspass, stor aptit och massor med god mat var en naturlig del.

LÄS OCKSÅ: På rull med bulle i ugnen

Nu när jag är gravid tränar jag ju inte på samma sätt. Löpningen har fått stå tillbaka och det blir mest gruppträningspass spinning, styrka och funktionell träning som är max en timme långa. Blir knappt hungrig när jag tränar på det sättet (är ju van vid något annat) och följden blir att jag har svårt för att få i mig mat. Nu fattar jag ju att jag måste äta ändå, men det är jobbigt att inte ha den där aptiten som gör att maten smakar extra gott.

Har också kommit på mig själv med att helt enkelt glömma att äta. Blir frukosten långdragen och inte klar förrän 9-10 så blir jag inte hungrig igen förrän framåt 17-tiden. Och det är ofta hungern som tidigare har varit min väckarklocka över att det är dags att få i sig något. Ett jobbigt i-landsproblem det här, man vill ju inte hamna i näringsbrist så att fostret får för lite vitaminer och andra bra prylar i sig.

LÄS OCKSÅ: Tjejer, våga äta som en hel karl!

Någon som kanske har tips på hur man gör för att hålla uppe aptiten fast man inte snorsportar under lång tid? Promenader är för övrigt inte min grej, tyvärr. Jag får svullna händer och blir uttråkad (också det ett i-landsproblem av rang!)

Hälsningar från hon som brukade springa (och vill göra det snart igen!)

Share: