karriärhets

Träna som en elitidrottare! Släpp din egen klädkollektion! Bilda familj, helst med minst tre barn! Klättra uppåt, uppåt och blicka inte tillbaka – ”You’re not going that way”, för att återge ett på Instagram överanvänt citat.

För några år sedan var det kroppshetsandet som stod i centrum i sociala medier. Felfri hy, stora bröst, slanka ben, platt mage – helst med rutor. Tack och lov ebbade det där ut lite och jag tycker att det är lite lugnare nu. Fler kroppar får synas och kroppspositivismen vinner allt mer mark. Kort sagt: acceptansen för att vi faktiskt får se ut precis hur vi vill har blivit större.

Men istället för kroppshysteri får vi nu dagligen känna på karriärhetsen. Bilder på jobbmingel, nätverksmiddagar och karriärluncher flimrar förbi i flödet. Aldrig har det funnits så många som känt sig manade att skriva böcker och föreläsa i ämnet. Det är lätt att känna att man har hamnat på efterkälken.

karriärhets

Överallt diskuteras nästa steg, framtidsplaner och storstilade mål. Sätt mål så höga att din omgivning skrattar åt dig! Stig upp fyra på morgonen så att du hinner träna ett stenhårt pass inför nästa Ironman innan du går på nästa tolvtimmarsarbetsdag! Barn? Visst kan du fundera på det, men du har väl läst hur mycket efter du hamnar karriärmässigt varje gång du är föräldraledig? Men om du bestämmer dig för att köra så kan du ju inte bara skaffa ett barn – nej, minst tre är det som gäller!

Ett tag rycktes jag med i den där hetsen. Jag trodde också det ett tag, att jag bara måste vilja växla upp och ha som mål att omsätta en massa miljoner för att känna mig lyckad. Tvingade mig själv att springa på mingel och nätverksträffar fast jag avskydde det. Samtidigt som jag avundsjukt scrollade bland alla till synes lyckade entreprenörers Instakonton och kände mig så fel och misslyckad. Tills livet gjorde sig påmint och den där jakten på framgång helt förlorade betydelse. Då blev det så tydligt vad som verkligen betyder något: familjen, de nära vännerna, att ha någonstans att bo och att få känna sig fri. Att ha kommit till den insikten känns SÅ skönt.

Och att inte längre sträva efter att bli bäst, bäst, bäst betyder ju inte att jag inte längre har några jobbmål. De har bara prioriterats om en aning, till något som känns mer hållbart och harmoniskt för just mig.

Fler tankar i ämnet? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Share: