KANSKE INTE DET ROLIGASTE DU LÄST HÄR – MEN VIKTIGT

Sorg

Imorgon är det Alla helgons dag och när jag tänker på det blir jag ledsen. Förra året minns jag att jag gick genom stan, såg alla tända ljus och blev glad av det. Men nu när jag själv nyligen har drabbats av sorg känns det bara svårt och obegripligt.

För det är ju så. Innan någon riktigt nära anhörig har gått bort fattar man inte riktigt att döden finns. Man vet med huvudet att den finns, men den där känslomässiga polletten trillar inte ner förrän det är ett faktum. Det här blir första Alla helgons dag utan pappa i livet och jag vet inte om jag kommer att klara av att besöka graven imorgon. Bara tanken på det gör mig, just nu i alla fall, obehaglig till mods. Kanske för att jag då kommer att bli ännu mer påmind om alltings förgänglighet och att inte heller jag är odödlig.

Sedan pappa gick bort i juni har mitt liv varit kaos. Det kanske inte har synts så mycket i mina sociala medier, men det har varit väldigt tufft. Dels har min hälsa fullständigt klappat igen och förkylningarna har avlöst varandra, fast jag äter i stort sett som innan allt det här hände. Men det i sig gör ju att jag inser hur mycket stress (dels då den privata men också stressen med egenföretagandet) och avsaknad av träning gör för hälsan. För min träning, om vi ska prata en stund om den, har gått mycket trögt.

Mellan förkylningarna har jag ändå lyckats ta mig ut ibland, antingen på en löptur eller ett gympass. Men det finns ingen kraft, varken mentalt eller fysiskt, till att riktigt orka. Kommer på mig själv med att till och med tröttna på promenader och gå hem och lägga mig i soffan istället. Och då sköljer de där negativa tankarna över mig, tankarna om att all den träning jag gjort innan pappa dog har varit meningslös.

Många som har drabbats av att en nära anhörig eller vän har gått bort känner säkert igen sig. Sorg är ett förlamande knytnävsslag i ansiktet som får dig helt ur balans. Mycket av det du tidigare uppskattat och sett fram emot saknar plötsligt mening. Alla tankar om livet och döden fullständigt ockuperar huvudet och det blir svårt att tänka klart. Jag märker på mitt arbete att jag tenderar att skjuta upp saker och att jag även glömmer bort en hel del. Måste skriva massvis med listor för att inte helt tappa det och det går åt en massa energi för att hålla uppe koncentrationen.

Jag märker att jag också ofta funderar över varför man i det här landet förväntas ha ”sörjt klart” efter typ tre månader. Att något som hände i juni påverkar mig i november tycker många är märkligt. Prat om döden och sorg tycks göra människor obekväma och det är något jag verkligen förstår. För det är mycket svårt att veta hur man ska möta en människa i sorg. Även om man själv har upplevt sorg så hanterar ju olika människor saker olika. Därför kan man inte heller dra paralleller till egna upplevelser och tro att den informationen kommer att lindra.

Nej, det är nog bara att rida ut alltihop. Får se hur dagsformen är imorgon. Har bokat fjällen till jul, det blir första julen på resande fot men jag kan inte tänka mig en mer helande och fridfull plats att åka till. Lite som himlen på jorden – fast vad vet jag egentligen 😉

Fler tankar kring träning när livet är tufft? Kommentera gärna!

Share: