KANSKE INTE DET ROLIGASTE DU LÄST HÄR – MEN VIKTIGT

Petra MånströmHälsa, Livet, Livsstil, Träningsfilosofi21 Kommentarer

Sorg

Imorgon är det Alla helgons dag och när jag tänker på det blir jag ledsen. Förra året minns jag att jag gick genom stan, såg alla tända ljus och blev glad av det. Men nu när jag själv nyligen har drabbats av sorg känns det bara svårt och obegripligt.

För det är ju så. Innan någon riktigt nära anhörig har gått bort fattar man inte riktigt att döden finns. Man vet med huvudet att den finns, men den där känslomässiga polletten trillar inte ner förrän det är ett faktum. Det här blir första Alla helgons dag utan pappa i livet och jag vet inte om jag kommer att klara av att besöka graven imorgon. Bara tanken på det gör mig, just nu i alla fall, obehaglig till mods. Kanske för att jag då kommer att bli ännu mer påmind om alltings förgänglighet och att inte heller jag är odödlig.

Sedan pappa gick bort i juni har mitt liv varit kaos. Det kanske inte har synts så mycket i mina sociala medier, men det har varit väldigt tufft. Dels har min hälsa fullständigt klappat igen och förkylningarna har avlöst varandra, fast jag äter i stort sett som innan allt det här hände. Men det i sig gör ju att jag inser hur mycket stress (dels då den privata men också stressen med egenföretagandet) och avsaknad av träning gör för hälsan. För min träning, om vi ska prata en stund om den, har gått mycket trögt.

Mellan förkylningarna har jag ändå lyckats ta mig ut ibland, antingen på en löptur eller ett gympass. Men det finns ingen kraft, varken mentalt eller fysiskt, till att riktigt orka. Kommer på mig själv med att till och med tröttna på promenader och gå hem och lägga mig i soffan istället. Och då sköljer de där negativa tankarna över mig, tankarna om att all den träning jag gjort innan pappa dog har varit meningslös.

Många som har drabbats av att en nära anhörig eller vän har gått bort känner säkert igen sig. Sorg är ett förlamande knytnävsslag i ansiktet som får dig helt ur balans. Mycket av det du tidigare uppskattat och sett fram emot saknar plötsligt mening. Alla tankar om livet och döden fullständigt ockuperar huvudet och det blir svårt att tänka klart. Jag märker på mitt arbete att jag tenderar att skjuta upp saker och att jag även glömmer bort en hel del. Måste skriva massvis med listor för att inte helt tappa det och det går åt en massa energi för att hålla uppe koncentrationen.

Jag märker att jag också ofta funderar över varför man i det här landet förväntas ha ”sörjt klart” efter typ tre månader. Att något som hände i juni påverkar mig i november tycker många är märkligt. Prat om döden och sorg tycks göra människor obekväma och det är något jag verkligen förstår. För det är mycket svårt att veta hur man ska möta en människa i sorg. Även om man själv har upplevt sorg så hanterar ju olika människor saker olika. Därför kan man inte heller dra paralleller till egna upplevelser och tro att den informationen kommer att lindra.

Nej, det är nog bara att rida ut alltihop. Får se hur dagsformen är imorgon. Har bokat fjällen till jul, det blir första julen på resande fot men jag kan inte tänka mig en mer helande och fridfull plats att åka till. Lite som himlen på jorden – fast vad vet jag egentligen 😉

Fler tankar kring träning när livet är tufft? Kommentera gärna!

0

21 Kommentarer är aktiverade “KANSKE INTE DET ROLIGASTE DU LÄST HÄR – MEN VIKTIGT”

  1. Men det är väl en av nutidens baksidor, att vi förväntas ”hantera” saker ungefär på samma sätt. Projekt på jobbet, vår träning, Familjen AB – och även sorg och förlust. Vi är så långt ifrån våra primala känslor att vi ska följa den där mallen, vara ledsen och lite lagom sjukskriven kanske om man mist en närstående. Få kramar och omtanke de första veckorna och blommor hemskickade. Och sen ska man liksom vara klar och gå vidare. Lägga sorgen i den där lådan med lock och vara lite lagom ledsen och saknig. No wonder att folk är trasiga. Jag tycker du ska släppa fram så mycket du kan, vädra det på promenader och de löprundor du orkar, ta hjälp av naturen och sätt dig på en stubbe och skrik ut det. Krama dina pojkar och våga gråta och skratta när det känns så. Tids nog kliver det lite åt sidan men räkna med att du bär det med dig – som en styrka – för resten av livet. Din pappa är värd alla dina tankar och dina tårar, minns det.
    Stor kram.

    0
  2. Min mamma dog den 22 oktober. Hon bodde i Lund så det är förutom sorgen och saknaden en hel del praktiskt att göra. Pappa är borta, dog 2012. Idag har jag för första gången sprungit en kort runda. Kan inte tänka mig att gå på F&S som jag annars gillar. Bara att promenera ute eller springa lite om jag orkar. På jobbet är det svårt att vara, det känns helt meningslöst. Sorgen ockuperar mig och kommer i vågor. Ingenting är normalt längre. Jag vet att det kommer att kännas tungt ett tag och att det får ta den tid det tar. Det finns ingen normal sorgeperiod. Det är vad det är. Det hjälper att prata om mamma ibland även om jag blir ledsen.

    0
    1. Känner verkligen igen mig. Orkade absolut ingenting den första tiden efter att pappa gått bort. Sprang ett lopp i Tjeckien som jag knappt minns. Det går verkligen i vågor. All styrka och värme till dig och tack för att du delar dina tankar!

      0
  3. Kram till dig! Visst är det så med sorg, att den kan knocka en totalt. Och visst är det så att sorgen är kvar betydligt längre än tre månader eller ett halvår.

    Vila i de känslorna. Lyssna på kroppen. Gråt, skrik och boxa på kuddar, vad du behöver.
    Kan rekommendera dig appen för yinyoga som heter Vila dig i form (ett märkligt namn, men appen är fantastisk). Min mamma har haft den som livlina i sin sorg då min bonuspappa gick bort. Jag har också använt den och gått på yinyogaklasser eller bara vilat hemma på min yogamatta, då jag har haft det tufft med sorg och stress. Tillåt kroppen att vila, om det är det som själen säger till dig att göra.

    Din träning är självklart inte förgäves. Musklerna minns och när själen har hunnit ikapp kan du komma tillbaka. Ta hand om dig!

    0
  4. Låt sorgen få ta tid och plats. Du är nog i den absolut tuffaste fasen nu. Känslorna kommer ikapp dig samtidigt som omgivningen tycker att ”allt väl borde vara typ som vanligt nu”. Var extra omsorgsfull med vilka du väljer att umgås med och öppna dig för nu. Varma människor som är bra på att lyssna. Stor varm kram till dig! ❤️

    0
    1. Du har helt rätt, det är mycket jobbigare nu än i somras. Mörkret gör ju sitt till också… Ska nog boka några veckors sol och värme i vinter, nu känns det mer lämpligt än någonsin… Stor kram tillbaka!

      0
  5. Jag känner igen mycket av det du skriver, allt från minnet till orken. Jag förlorade både min mormor och mamma inom en månads lopp förförra sommaren. Hade precis på våren kommit igång ordentligt med träning och löpning när allt detta hände och allt bara brakade ihop. Hade anlitat en PT också och hade panik över att jag inte orkade något. Hon sa att jag kommer tillbaka och det har jag gjort idag. Började med bara promenader till en början och byggde upp långsamt orken att göra mer saker. Det tog runt 6 månader innan jag började träna igen. Idag går jag på olika pass och tränar 5 gånger i veckan. Hoppas att du finner den härliga känslan igen med löpningen och träningen ?, kram ?

    0
    1. Tack för dina rader! Det betyder mycket att höra hur andra har det. Jag känner mig helt knockad fortfarande och har mycket svårt med träningsmotivationen. Men förr eller senare vänder det väl. Härligt att höra att du är igång igen! Stor kram!

      0
  6. Ska skriva imorgon , mitt liv är helt förstört över sorg och svek.
    Från 10 km på 39 min till 59 på 2 år ?
    Kram

    0
  7. Det är väldigt igenkännande det du skriver. Förlorade min mamma i augusti och hon finns i mina tankar hela tiden, och massor med tankar och funderingar om jag kunde gjort något annorlunda osv. Tänker på allt jag borde gjort med henne som inte blev av. De flesta av oss har stressiga liv, jobbet tar mkt energi och det är som du säger, man förväntas inte vara ledsen särskilt länge. Det som många inte förstår är att saknaden växer ju längre tiden går.. det gör så ont att inte kunna ringa mamma varje dag när jag kör hem från jobbet, som jag alltid gjort. Så mkt saker jag vill berätta för henne. Och sorgen fastnar i kroppen, helt galet vad det påverkar ens fysiska förmåga. Det är skönt dock att veta att du och andra upplever samma sak, att det är sorgen som biter sig fast. Ett år säger många att det är som värst… Tur vi har varandra iallafall, tack för att du delar med dig❤️

    0
    1. Jag kommer ofta på mig själv med att sms:a pappa, men sedan inser jag ju att jag inte kommer att få något svar. Håller med dig om att det känns lite lättare när man kan dela sin sorg och sina tankar med andra. Det här drabbar ju alla, förr eller senare. Stor kram!

      0
  8. Min pappa gick bort för över två år sedan. Jag känner sorg fortfarande.
    I månader efter begravningen sprang jag i skogen till hans begravningsmusik och tårarna rann nedför mina kinder.
    Ingen som har vart med om liknande sorg kan förstå vad man går igenom, och smärtan man känner i år efteråt. Men man får också en annan syn på livet, uppskattar de man älskar mer.
    Det har tagit lång tid att börja få resultat igen av min träning men man kommer igen, jag lovar.
    All styrka till dig.

    0
    1. Tack för dina ord! Jag var den som ordnade med musiken till pappas begravning, anlitade sångerska osv…de där låtarna och musikstyckena kommer för alltid att få tårarna att rinna nedför mina kinder… Kramar i mängd!

      0
  9. Det tar tid, det gör ont. Och man fattar inte att dom inte finns där för en förrän långt efter att dom dött. Livet går vidare och andra, som inte berörs på samma sätt som familjen, har ”accepterat” att en person inte är bland oss längre. Och själv har man fortfarande inte fattat att den är borta. Jag minns att man kände att han kommer snart in genom dörren, som vanligt. Det är svårt att ta in saknaden. Sedan kommer den i vågor, i vissa situationer är det känsligare och andra är det lättare. Det är nu 40 år sedan min pappa dog, jag var 17 år då. Saknaden gör sig påmind även nu, men det är inte lika tungt som det är i början. Men jag saknar så otroligt att han aldrig fick lära känna min man och våra barn, och nu även våra barnbarn. Min mamma fyller 90 år till våren och vi gläds mycket tillsammans för det vi har här och nu. Ta vara på stunderna i livet.
    Styrke Kram till dig Petra.

    0
  10. Min morbror gick bort för snart ett år sen, och hans dotter (dvs min kusin) har skrivit om sorgen i Aftonbladet häromdagen. Hon har skrivit krönikor i det ämnet flera gånger under året, men just denna handlar om hur sorgen förändras med tiden. Hur hon i början t ex inte kunde läsa böcker för det krävde för mycket fokus och att viss musik fick henne att börja gråta, men att efterhand kan hon komma tillbaka till de sakerna. Helt enkelt att det ljusnar längs vägen, även om saknaden efter en kär pappa såklart finns kvar ändå. Här finns krönikan om du vill läsa: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/kaVV6Q/i-sorgen-kan-fel-lat-fa-dig-att-brista-i-grat-i-kon-pa-ica

    0
  11. Jag kan bara hålla med. Min mamma gick bort hastigt o mycket oväntat julen 2004, och det är något som fortfarande präglar mig enormt mycket. Och inte en dag passerar utan att jag tänker på henne. Och det behöver inte vara något sorgset utan mer att jag bara tänker på hur hon hade gjort i en situation etc.
    Man får sörja hur längr man vill, ingen kan säga vad som är rätt o fel, men det ärsom du säger. Jag förlorade nära vänner efter mamma gick bort då de inte visste hur de skulle bemöta mig, så de valde att undvika mig istället. Det är i min värld, inte älta vänner.
    Sörj så länge du vill o behöver, det får man efter en mycket älskad har gått bort. <3

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *