petra_a

När jag blev gravid bodde jag i en etta. Ganska snart började vänner, familj och bekanta (självklart utan något som helst ont uppsåt, bör tilläggas) att fråga om när vi (alltså blivande pappan och jag) skulle flytta till något större.

Fick frågan så många gånger att jag nästan blev yr i huvudet (graviditetsillamående hjälpte säkert till, haha) och dessutom kände jag mig stressad över att inte kunna svara något vettigt. För jag hade knappt någon tanke på att lämna min fina, mysiga etta – som jag äntligen hade renoverat och inrett precis som jag ville ha det. Och alla vet ju hur bostadsmarknaden här i Stockholm är, den är helt sjuk. En hyfsat stor etta inne i stan går på runt tre miljoner och ska man ha större än så har man knappt råd om man inte är ett par (eller tjänar mycket pengar).

LÄS OCKSÅ: 10 ”goda råd” om barnuppfostran som jag kan vara utan

Och eftersom 99,9 procent av mina jobbuppdrag finns inne i centrala Stockholm var det inget alternativ att flytta ut till någon förort, då skulle man ju behöva förlita sig på kollektivtrafiken (hemska tanke!!!) eller bli tvungen att köpa en bil. Och bil vill jag absolut inte ha, det är dyrt och krångligt – hyr hellre en bil när jag behöver. Så då återstår det att hitta en vettig lösning med de medel som fanns att tillgå.

LÄS OCKSÅ: Fler som har glömt bort att äta

Frågade mig hela tiden: MÅSTE man verkligen bo så himla stort bara för att man har barn? Är det inte så att vi egentligen tror oss behöva en massa prylar som bara tar upp plats men är helt onödiga och gott och väl kan slängas bort? Min mamma, som är född i det forna Tjeckoslovakien, brukade berätta för mig att hennes mamma bodde med alla sina syskon, föräldrar och mor- och farföräldrar i ett litet rum med kokvrå. Detta var under krigstider, men det fungerade ju.

LÄS OCKSÅ: ”Oh, vad er bebis är STOOOOR!”

Att vi plötsligt behöver en massa space är ett modernt problem, ett icke-problem. Tror fasen inte att kidsen blir lyckligare för att de har ett megastort rum fullsmockat med leksaker. Hur som helst, i höstas lyckades pojkvännen och jag buda hem en tvåa med mysig balkong och vacker utsikt över Mälaren. Vi var jätteglada, men då kunde man istället få höra att ”Kul, men ni kommer ju bli tvungna att flytta igen om några år när Adrian vill ha eget rum.”

Jaha. Om alla ska ha eget rum så måste vi skaffa en fyra. Billigt! Not. Äh, på pin kiv stannar vi kvar i den här tvåan. Adrian får en minikoja i klädkammaren! Less is more… Fler som känner igen sig i flytta-till-större-stressen?

(Bilden ovan: A och jag i soffan här hemma, jag vill inte flytta någon annanstans!)

Share: