löparvagn-löpning

Är så stolt över mig själv. Väldigt stolt. För idag vågade jag äntligen ta steget och ge mig ut på en tur med Adrian i löparvagnen, utan att pojkvännen var hemma och kunde hjälpa mig med såväl teknik som moralisk pepp.

För ja, jag är sjukt oteknisk! Måste erkänna att jag först idag lyckades sätta dit framhjulet och fälla upp ”cityhjulen” på egen hand (okej då, med viss telefonassistans från pojkvännen, men ändå!).

LÄS OCKSÅ: Flytta-till-något-större-stressen

Men jobbigast var nog att komma på hur jag skulle baxa upp Adrian till barnvagnsförrådet, byta hjul, få ner honom i vagnen och sedan ta mig ner i lägenheten igen och packa det sista (kom i sista stund på att jag hade glömt mat till Adrian plus blöjor och våtservetter – och täckjacka till mig själv om vi skulle tvingas till längre stopp utomhus). Sonen blev snabbt grinig, förmodligen eftersom han blev överhettad i sin vinteroverall i väntan på att jag skulle få ner all packning) och jag småpanikade.

LÄS OCKSÅ: Springa maraton när man är gravid

Men så kom vi iväg till slut, blev ett varv runt Kungsholmen i det mulna vädret. Och det gick riktigt bra! Löpningen flöt på i lugnt tempo och Adrian somnade ganska snabbt efter start (han vaknade bara under mitt selfiestopp, haha). Som sagt, är stolt över mig själv. Känns som att en milstolpe har passerats.

Nu behöver jag bara olja in maskineriet och få hela in- och utbaxningsproceduren att flyta på lite smidigare. Om någon har tips, tveka inte att tipsa!

Share: