M

VÅRRUSET 2018 – ELLER ”VARFÖR GÖR JAG DET HÄR IGEN?”

av | maj 25, 2018 | Blogginlägg | 6 Kommentarer

Samma gamla visa varje gång. Ungefär direkt efter start ångrade jag hade startat i ännu ett 5-kilometerslopp. Varför utsätter jag mig för detta, gång på gång? Det här är min race report från Vårruset i Stockholm 2018!

Du som har följt mig nu under våren vet ju att jag har börjat träna lite med proffslöparen och löpcoachen Charlotte Karlsson, tjejen som har vunnit Lidingöloppet, SM i maraton och också var med och grundade den populära löpargruppen Runday. Efter Skärholmsloppet i lördags föreslog hon att varför inte ta veckans träningspass under Vårruset 5 km?
Jag hör mig själv säga ”Ja! Vad kul!” fast jag: 1) Verkligen ogillar 5-kilometerslopp, 2) Har väldigt trötta ben efter en tids tuff träning och maran i Prag som kronan på verket. Vi bestämmer oss dock snabbt för att ta Vårruset som ett kravlöst ”fun run” och då känns det genast roligare. Och går det ens att fundera på att inte springa ett sådan folkfest till lopp när solen både skiner och värmer? Nej, knappast!
Men när Charlotte och jag kommer fram till tävlingsplatsen ute vid Frescati känner jag att jag börjar bli nervös. Varför då? Jo, jag inser att alla som ser oss (en elitlöpare och en leopardmönstrad motionär) och känner igen oss kanske undrar vilken vår ”plan” är. Kanske tror de att jag har anlitat Charlotte som ”hare” för att springa så snabbt jag kan? HJÄLP! Charlotte lyckas dock prata mig lugn och under uppvärmningen känner jag direkt att folk liksom får tro vad de vill. För med det här sällskapet kan man inte ha annat än tokkul, fastän benen redan känns stumma och trötta…
I vanlig ordning ångrar jag mig nästan direkt efter att startskottet har gått. Önskar intensivt att jag istället var ute på en lugn promenad i majsolen. Varför utsätter jag mig för dessa lopp, dessutom min hatdistans nummer ett? VARFÖR? Ja, den frågan ekar i huvudet när vi ångar fram över det inledande gräset och benen redan har loggat ut.
Bestämmer mig för att se det här som ett lyxigt snabbdistanspass. Jag menar, att ha en coach som springer bredvid och hela tiden peppar och ger instruktioner om hur jag ska springa – det är SÅ JÄKLA PEPPANDE! Den dagen jag känner mig i form för mitt livs 5-kilometerslopp ska jag definitivt försöka muta Charlotte att springa med mig, för jäklar vilken energi man får!
Vårruset
Jag vet att hade jag sprungit ensam hade jag tappat fart redan i första jobbiga uppförsbacken efter drygt 1,5 kilometer – nu ångade jag bara på medan publiken utmed banan ropade ”Heja Charlotte!”. Minns bara att den enda tanken jag hade i huvudet var att ”Måtte detta vara över snart!” Den tanken snurrade om och om igen medan jag hörde mig själv flåsa i högan sky.
När det var en dryg kilometer kvar snubblade jag bokstavligen på benen. De var så överfulla med mjölksyra att det var helt galet att jag ens rörde mig framåt. När vi passerat den blå portalen uppmanade Charlotte mig att ge allt, nu är det bara spurten kvar. Och jag försökte verkligen spurta även om nog ingen såg att det var en spurt.
Väl i mål förstod jag inte hur jag ens orkat ta mig runt på de där eländiga benen. Utan Charlottes pepp hade jag brutit efter 1 km, jag lovar! Men nu blev det en härlig kväll, en peppande löptur med en fantastisk person som inspirerar mig mycket. Och ja, den grillade maten och roséglaset i solen på balkongen hemma efteråt smakade himmelskt.
Fler som sprang Vårruset i veckan? Hur kändes det?
Foto bilderna ovan: Hasse Sjögren/DECA Text & Bild

Taggar

6 Kommentarer

  1. Annika

    Du är ju grym på alla distanser catwoman! Grrr!!

    Svara
  2. Marita

    Som äldre pensionär med många, många års löpning i benen, men fortfarande med lusten att träna och tävla tills jag står där på startlinjen. Och kände på exakt samma sätt som du. Varför utsätter jag mig för det här egentligen, när jag kunde tagit en lugn promenad? Mitt svar på den frågan som jag kommit fram till är följande. Det är sååå roligt att springa in i mål. Och känna den där känslan igen: Jag gjorde det och jag är så lycklig och glad över det.

    Svara
    • Petra Månström

      Javisst är det fascinerande – och så otroligt roligt att springa in i måååål! Den känslan är oslagbar! Grymt bra jobbat!

      Svara
  3. Sara Borg

    Haha, jag kan så känna igen mig i det där! Samtidigt är pinan väldigt kort i jämförelse med att springa marathon, och det brukar jag försöka peppa mig med när de där tankarna kommer under ett 5-kilometerslopp. Jag menar, kan jag klara av att springa drygt 3 mil transport och 1 (hel) mil pina på maran, så måste jag ju palla trycket för 25 minuter lidande?! Då känns det lättare i skallen. Det är ju ändå ”bara” 5 kilometer det handlar om. Sedan försöker jag räkna ner tiden och ofta ställa i relation till slutet på ett maratonlopp. Och känslan efter målgång, den är ju så häftig ändå. Tänk att där står man (läs: jag) och flåsar som en galning, en pytteliten stund, sedan är det som om inget hade hänt. Efter maran är man ju sliten och tagen på ett helt annat sätt, både mentalt och fysiskt. Jag älskar (och hatar) båda distanserna just för att de är så olika 🙂

    Svara
    • Petra Månström

      Mycket bra beskrivet! Ja, det är en annan känsla efter målgång helt klart – skönt med variation! Lite less på ”maratröttheten” 🙂

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen